Den nya spanska författningen

Den 31 oktober godkände kongressen och senaten förslaget till ny spansk författning. Jag har här inte för avsikt att beskriva den demokratiska utvecklingsprocessen i Spanien under de tre senaste åren, efter Francos död den 20 november 1975. De viktigaste stegen i denna utveckling är välkända: lagen om politisk reform, stödd av det spanska folket i december 1976; de allmänna valen i juni 1977 och författningen 1978, godkänd genom folkomröstningen den 6 december 1978.

1976 års folkomröstning kommenterades i Signum 1977, sid. 41-44. Vad gäller valresultatet i juni 1977 kunde två viktiga slutsatser dras: 1) att det spanska folket tog avstånd från de radikala ståndpunkterna såväl till höger som till vänster – vilket innebar att man förordade en snabb demokratisk konsolidering, och 2) att de röstande också förordade större social rättvisa. Huvuduppgiften efter valet blev därför att skriva en författning som återspeglade folkets önskemål så som de kommit till uttryck i valet. Den konstituerande perioden började.

Situationen var emellertid, sedd ur historiskt perspektiv, mycket problematisk. Spanien var visserligen ett av de första länderna som kom till konstitutionellt medvetande. Den konstitution som författades av parlamentet i Cadiz tillkom år 1812, knappa 25 år efter den nordamerikanska. De därefter kommande 166 åren har emellertid utmärkts av mycket prekär stabilitet och brist på samförstånd. Åren 1837, 1845, 1869, 1876 och 1931 tillkom fler spanska författningar, för att inte nämna ytterligare ett antal författningsförslag och åren mellan 1939-75 då särskilda lagar gällde. Nästan alla dessa senare författningar, liksom Francos ”Leyes fundamentales” (grundlagar) skrevs ”av segraren för de besegrade”. Man skulle kunna tillämpa journalisten Larras berömda fras på dem: ”Här vilar halva spanska folket – det dog av den andra halvan.”

Trots detta har de flesta partierna i Spanien visat sig beredda att, under nuvarande omständigheter, ändra inställning. Man har visat samförståndsvilja och ömsesidig respekt och övergått från att vara fiender till att vara lojala motståndare. Kungen betonade i sitt första tal den 22 november 1975 nödvändigheten av ”att alla med generositet och storsinthet inser att vår framtid måste byggas på ett verkligt nationellt samförstånd”. Faktum är, att ordet ”samförstånd” är det som hörts oftast under den konstituerande perioden.

Som en följd av detta har man utarbetat en författning utan partipolitiska band, en författning som är resultatet av förhandlingar mellan alla. De partier som under valrörelsen uppmanade sina väljare att rösta ”ja” till den, kunde sanningsenligt hävda att inget av dem helt kunde tillskriva sig upphovsrätten till förslaget. Den här gången hade man, till slut, tagit fram en författning byggd på politiska kompromisser.

Författningens huvuddrag

1. Rättsstaten

I och med att författningen träder i kraft, upphävs alla Franco-periodens grundlagar som hörde hemma i ett maktpolitiskt snarare än i ett konstitutionellt rättsbegrepp. Förenklat kan man säga att det spanska folket, efter fyrtio år, har övergått från att vara undersåtar till att bli medborgare. Detta uttrycks i författningens första paragraf: ”Den nationella suveräniteten utgår från det spanska folket, från vilket statens makt härrör.” Mer tekniskt uttryckt, likaså i första paragrafen (som kompletteras i §§ 9 och 10): ”Spanien är en social och demokratisk rättsstat . . .” Detta är början på en ny epok i den spanska historien.

2. Parlamentarisk monarki

”Den spanska statens politiska form är den parlamentariska monarkin” (första paragrafen, tredje stycket). Denna mening förtydligas i paragraferna 99-101, 108 ff och 56-65. Där behandlas institutionernas roll efter den förvirring och sammanblandning mellan stat och regering som rått under föregående regim.

a) Monarkin

De argument mot monarkin som fördes fram vid debatterna i parlamentet riktade sig mot monarkin som styrelseform och inte mot den form av monarki som idag återfinns i västländerna. Till och med socialisternas krav på republik fördes fram utan större övertygelse (och som förhandlingsinstrument). Det slutade med att socialistpartiet erkände att det, även om man tog avstånd från den förra monarkin, skulle kunna acceptera den nuvarande på grund av de förhoppningar för framtiden som den ingav. Detta har lett till att socialisterna inte längre betraktar denna fråga som central och prioriterad. Strax innan folkomröstningen konstaterade de liberala tidningarna med anledning av vissa krampryckningar hos några nostalgiska högerpolitiker, att kronan idag är tryggare för angrepp från vänster än från höger.

Diskussionerna koncentrerades i stället till frågan om den mest ändamålsenliga benämningen för monarkin (”parlamentarisk”, dvs. kungen är regent men regerar inte) och till de privilegier som skulle höra till den. Dessa anges i paragraferna 56-65 och är de som finns i alla moderna monarkiers författningar. De ledamöter som fann kronans makt väl beskuren (andra fann den alltför vid) böjde sig för argumentet ”vad monarkin förlorar i makt det vinner den i auktoritet”. Därutöver bör man hålla i minnet att kungens roll i några avseenden, som inte kan regleras i författningen, fortfarande inte är helt entydig. Erfarenheterna under kommande år och ett kontinuerligt beredningsarbete kommer så småningom att ge monarkin dess slutliga profil.

b) Parlamentarism

De parlamentariska styrelseformerna behandlas i tidigare nämnda paragrafer. Regeringen utses av kongressen och sitter kvar så länge den har dess förtroende. (Konungens roll är enbart nominell, eller snarare moralisk. Efter att ha gjort förberedande konsultationer, föreslår kungen inför kongressen en kandidat till premiärministerposten. Efter kongressens godkännande undertecknar han utnämningen och utser sedan övriga ministrar på förslag från premiärministern.)

c) Parlamentariska kontrollmedel

Den eufori eller hypertrofi som kännetecknade vissa europeiska parlament under tiden efter första världskriget beredde vägen för fascismen och, efter den, för anförandet av vissa demokratiska kontrollmedel. Vissa sådana, s.k. extra-konstitutionella kontrollmedel, har varit i funktion under den fördemokratiska perioden i Spanien: ”avtalen i Moncola” och ”samförståndet” ledare emellan är två exempel på detta. De är emellertid åtgärder som bara kan användas under extraordinära förhållanden om man inte vill råka in i flerpartivälde (vissa varnande röster har redan höjts) och hamna på den politiska väg som den italienska demokratin tagit.

De konstitutionella kontrollmedlen är statschefens vetorätt och s.k. konstruktivt misstroendevotum. Vetorätten (i dess bredaste mening och omfattande även kamrarnas upplösande) är i den spanska författningen enbart en formell möjlighet. Det är regeringschefen som på eget ansvar ”kan föreslå att kamrarna upplöses … vilket sedan förordnas av konungen” (paragraf 115). Större makt än så hos kungen har, i Spanien, bara tjänat till att man, genom att missbruka den, vänt ut och in på det parlamentariska systemet. Under den spanska republiken 1931 visade sig också liknande makt för presidenten vara ödesdiger.

Det andra konstitutionella kontrollmedlet är konstruktivt misstroendevotum (paragraferna 113-114), hämtat från den tyska författningen. Det måste begäras av minst en tiondel av de deputerade och bör omfatta också namnet på en ny regeringschef som har kammarens förtroende om förslaget går igenom. Experter i konstitutionell rätt och kommunistledarna har påpekat bristerna i detta tillvägagångssätt i ett flerpartisystem som det spanska. I en kammare med delade meningar kan man väl vara överens om att säga nej till den sittande regeringen, men det skulle sannolikt vara mycket svårt att enas om en ny kandidat till posten som premiärminister. Svaga regeringars liv skulle på detta sätt kunna förlängas. Trots det har man i författningen stannat för detta alternativ som en nödvändighet. ”Det är bättre med stabila regeringar, även om de skulle vara svaga” sa en senator. En deputerad påminde om de bittra erfarenheterna från den IV franska republiken.

d) Två kammare och valsystemet

Av utrymmesskäl utelämnar jag här presentationen av parlamentet, av det spanska två-kammar systemet. (Första kammaren, eller senaten, skulle bli de autonoma regionernas kammare om de ges större befogenheter) och av valsystemet. Det senare är uppbyggt på proportionell representativitet men med viktiga kontrollmedel (paragraf 68).

3. Autonomi, nationaliteter och ”fueros” (landskapslagar)

Den federala statsbildningen misslyckades i Spanien både 1873 och 1934. Också den centralistiska staten blev ett misslyckande, alltifrån 1845 års författning till Francos ”grundlagar”. I 1978 års författning försöker man göra en syntes: en (icke-federal) stat bestående av autonoma regioner i samverkan, där dessa är den intima tolkningen av staten i de olika delarna av Spanien. Denna utveckling skisserades redan av 1931 års republik, men det finns också historiker som anser att försöket då misslyckades på grund av centrifugalkrafterna i själva republiken, men att det skulle kunna lyckas nu genom kronans sammanhållande kraft. Under historiens gång har starka autonomier samexisterat på ett harmoniskt sätt inom denna ram – las Españas.

Författningens andra paragraf stryker under ”den oupplösliga enheten i den spanska nationen, alla spanjorers gemensamma och odelbara fosterland, och erkänner och garanterar rätten till autonomi för de olika nationaliteter och regioner som bildar det spanska folket samt solidariteten dem emellan”.

Begreppet ”nationaliteter” har, med dess olika tolkningar, varit det som orsakat de flesta konflikterna under debatterna om författningen. Det är omöjligt att på endast några rader sammanfatta de många olika attityder som funnits inom det parlamentariska panoramat.

a) Accepterandet av begreppet ”nationaliteter”

För en del betyder det samtidiga inrättandet av en nation och flera nationaliteter att man förordar två motsatta och oförenliga saker. Nation (och därav nationalitet) hänvisar till suveränitet. De ”kulturella nationerna” utgör ett steg på vägen mot ”nationer-stater”.

De som försvarande skrivningarna hävdade å andra sidan, att införandet av ”nationaliteter” i texten byggde på den pluralistiska och dynamiska tolkning av begreppet nation som något som utvecklas över tiden och alltefter omständigheterna. De hänvisade till den spanska översättning som UNESCO:s ordbok ger av termen ”nationalitet”: ”en grupp människor som förenas av kulturell homogenitet och som inte kräver korrelativet Stat.” Spanien är, tillade de, en ”nation av nationer”. Integrationen är resultat av en folkomröstning och av sekler och generationer, och kan inte vändas. Mot dem som i autonomierna och nationaliteterna såg en tidsinställd bomb mot ett enat fosterland stod andra – flertalet – som inte kunde se att autonomierna skulle försvaga utan förstärka. Det som verkligen hade försvagat och splittrat landet hade varit den absolutistiska centralismen. (Man upptäckte också under debatten att ett av de stora partierna, det socialistiska, hade lovat sina katalanska, baskiska och galiciska partivänner att de skulle använda begreppet ”nationaliteter”, i utbyte mot att dessa grupper drog tillbaka sina krav på rätt till självbestämmande.)

b) Debatten om ”los Fueros” (landskapslagarna)

”Los Fueros” (landskapslagarna) var det gamla spanska sättet att utöva autonomi i Navarra och Baskien (jag tar inte här upp Katalonien). I slutet av det andra Carlistkriget avskaffades landskapslagarna genom en särskild lag (år 1876) och ersattes med ekonomiska avtal. Dessa avskaffades i sin tur genom en annan ”strafflag” (1937) i Vizcaya och Guipuzcoa. Detta var en obeskrivlig dumhet från de liberala och frankisternas sida. Känslor undertrycks inte genom lagar, och landskapslagarna var djupt förankrade i baskernas hjärtan, även hos dem som inte varit vare sig Carlister eller republikaner.

Men ursprunget till den nuvarande förvirringen ligger också i den tolkning som grundaren av det baskiska nationalistpartiet (Partido Nacionalista Vasco, PNV) i slutet av 1800-talet gjorde av landskapslagarnas andemening, nämligen suveränitet. Arvingarna inom partiet vill därför inte idag nöja sig med att få samma författningsenliga autonomi som alla andra spanjorer, utan kräver ett erkännande av de historiska rättigheterna från landskapslagarnas tid, genom förhandlingar som återskapar den avtalade formen för deras historiska integration . . .

Detta är roten till de allra största problem man ställdes inför i den konstitutionella debatten, och situationen förvärrades av de störningar av den allmänna ordningen som förekom i Baskien och av den därpå följande ökade politiska och emotionella spänningen.

”Författningen skyddar och respekterar regionernas historiska rättigheter” står det i 1978 års författningstext (tillägg nr. 1). Men det tillvägagångssätt som det baskiska nationalistpartiet förordade för att förhandla om och aktualisera dessa rättigheter (utan att hänvisa till stöd i författningen) förkastades i en omröstning. Den citerade meningen fortsätter i den slutgiltiga texten därför sålunda: ”den allmänna aktualiseringen av nämnda rättsliga ställning skall genomföras inom ramen för författningen och för statuterna om autonomi”. De ord jag kursiverat har varit orsaken till att baskiska nationalistpartiet och alla dess anhängare i Baskien vägrade delta i folkomröstningen.

Ett förtydligande i anslutning till detta: också 1931, men då främst av religiösa och inte nationella skäl, avhöll sig det baskiska nationalpartiet från att delta i parlamentets omröstning rörande författningen. Man kom emellertid så småningom att ansluta sig till den och slogs till och med för den republikanska regimen som gav det baskiska folket autonomi när inbördeskriget börjat, även om detta inte betydde ett återinförande av landskapslagarna. Man kan därför förstå att många observatörer varit förvånade nu, i slutet av 1978, inför den massiva baskiska röststrejken i fråga om en ny författning som accepterar begreppet ”nationaliteter”; som upphäver 1839 och 1876 års skadliga lagar för de baskiska provinserna och som i sig innebär mycket större möjligheter till självstyrelse än 1931 års författning – inklusive stadgarna från 1936 . . . Till de skäl till misstänksamhet som härrör från ett och ett halvt århundrades politiska oskicklighet i Madrid och till PNV:s opportunism (man räknade med att författningen skulle röstas igenom även utan deras medverkan) bör man emellertid också, för att förstå den baskiska motsträvigheten, lägga vad en baskisk historiker och professor skriver i en nyss utkommen Spansk Historia: ”Den baskiska nationalismen saknade (i början av PNV:s existens) den solida historiska bas som t.ex. den katalanska nationaliströrelsen hade.” Och han fortsätter, när han tar upp den aktuella situationen, att betona bristen på ”en historisk skola som, när den behandlar den baskiska identiteten i det förflutna, inte begränsar sig till att urskilja det speciella och specifika, utan också placerar in den i sitt historiska sammanhang i förhållande till och solidaritet med de andra folken i Spanien.” (V. Palacio Atard, La Espana del siglo XIX, 1808-1898, Madrid 1978, sid. 580 och 581.)

4. Den ekonomiska och sociala modellen

Av de spanska författningar som tillkom före 1978 var det bara två, den republikanska från 1931 och Francos grundlagar från 1938, som uttryckligen beskrev det ekonomiska system som man avsåg införa i landet. I 1931 års författning, 42:a paragrafen, beskrev man klart, om än inte helt utvecklat, ett socialistiskt ekonomiskt program. 1938 års lag utgjorde en modell för den andra halvan av det spanska folket.

Den nya författningen tar upp den ekonomiska modellen i paragraferna 38 och 33 (arbetarnas rättigheter tas upp i paragraferna 35, 37, 40, 41, 43 och 44). Också här kommer samförståndet till uttryck: modellen utmärks inte av en vare sig klart liberal eller klart socialistisk inriktning.

Den kommer nära social-demokratiska formuleringar: privata företag och privat ägande, men samtidigt med vägen öppen för en större eller mindre grad av socialisering av ekonomin. Detta betyder en fri ekonomi med möjligheter till betydande inslag av planhushållning (se också paragraf 128). En av kungen utsedd senatsmedlem, professor i författningsrätt, sa att detta var ”en av de största frukterna av samförståndet”. De socialistiska och kommunistiska grupperna (om än inte den extrema vänstern) har sagt att författningen, även om den inte är socialistisk, inte utesluter eventuella framtida strukturförändringar, och att den, även om den är en klass-författning, inte innebär ett klass-samhälle. Med den kan man lika väl föra en borgerlig som socialistisk politik.

”Man måste förlita sig på” – sa socialistpartiets hedersordförande – ”att det blir de interna motsättningarna i det kapitalistiska systemet som skapar förutsättningar för en förändring av samhället mot ett annat system.” Samma partis sekreterare sa, inför mer än sexhundra företagare, att ”detta kommer att vara ett land med marknadsekonomi under flera årtionden – men inte av 1800talstyp – och ingen parlamentarisk grupp känner någon frestelse att ersätta den med ett totalitärt system. (. . .) Detta betyder emellertid inte att vi godkänner systemet som vårt eget. Våra ansträngningar kommer hela tiden att gå ut på att närma Spanien till de modeller som tilllämpas i länderna i Nordeuropa och inte till den italienska, som vi anser vara en anti-modell”.

Bilden av författningens ekonomiska och sociala modell skulle inte vara komplett utan omnämnande av paragraf 9 (moment 2) enligt vilken det ”ankommer på de offentliga myndigheterna att främja förutsättningarna för reell och verklig frihet och jämställdhet för individerna och för de grupper de bildar. Myndigheterna måste undanröja de hinder som motverkar en sådan utveckling och underlätta alla medborgares medverkan i det politiska, ekonomiska, sociala och kulturella livet.” Vikten av dessa ord framstår tydligare om vi minns att samhället i detta land aldrig har assimilerat värdet av folk- och arbetarrörelserna. Man har inte ens accepterat dem som föreslog sociala förändringar som talesmän. Jag vill med detta inte säga att det aldrig funnits någon politisk regim som tillåtit arbetarpartierna att delta. Det betyder däremot att den spanska högern aldrig varit allvarligt intresserad av en sådan medverkan och att de, framför allt, aldrig varit beredda att acceptera de konsekvenser detta deltagande kunde komma att leda till. Också det omvända gäller; vänstern har heller aldrig, i sina strävanden att få till stånd sociala förändringar, visat sig beredda att respektera och för framtiden garantera att det skulle ske med ”fair-play”, utan våld och med rätt för alla att delta.

5. Kyrka – Stat

Bengt Thure Molander, präst i svenska kyrkan i Paris, skrev för exakt ett år sedan att de katolska spanjorerna var bättre ägnade än många utländska protestanter att förstå de problem som den Svenska kyrkan idag står inför, i samband med frågan om förändrade relationer mellan kyrkan och staten (Etudes, december 1977, sid. 683). Jag är säker på att medlemmarna i Svenska kyrkan med samma förståelse och medkänsla kan sätta sig in i problemen med en vänskaplig separation (separation a Vamiable) mellan kyrkan och staten i Spanien.

a) Paragraf 16

Vi kan börja med att konstatera att behandlingen av paragraf 16 inte i någon fas av beredningsarbetet orsakade ett ”religiöst krig” eller ens meningsskiljaktigheter mellan partierna. (Det finns ett undantag, men det kommer jag att nämna längre fram.) När det gäller själva ordalydelsen är den totala avsaknaden av fientlighet signifikant och står i öppen kontrast till den dramatiska formuleringen av paragraf 26 i 1931 års författning, då de katolska deputerade blev tvungna att lämna salen. Till det klimat av försoning och ömsesidig respekt som jag nämnde i början, bör man också lägga 11 Vatikankonciliets betydelse som avdramatiserande faktor; särskilt gäller detta dekretet Dignitatis humanae om religionsfrihet.

Författningens 16:e paragraf lyder som följer:

”1. Individernas och samfundens frihet vad gäller ideologi, religion och trosåskådning garanteras utan andra begränsningar i fråga om de uttryck dessa tar än dem som i lag föreskrivs för upprätthållande av den allmänna ordningen.

2. Ingen kan tvingas att redovisa ideologi, religion eller trosuppfattning.

3. Ingen trosbekännelse har karaktär av statskyrka. De offentliga myndigheterna skall ta hänsyn till det spanska samhällets religiösa trosuppfattningar och upprätthålla de relationer som därav motiveras i fråga om samarbete med den katolska kyrkan och med andra trossamfund.”

b) Kontrasten mot den föregående lagstiftningen

För att rätt kunna förstå hur stora skillnaderna här är, bör vi komma ihåg att den spanska statsreligionen kraftigt underströks i de två senaste konkordaten: ”Den katolska religionen fortsätter att, med uteslutande av varje annan trosbekännelse, vara den enda i den spanska nationen” (1851). ”Den katolska, apostoliska och romerska religionen fortfar att vara den enda i den spanska nationen” (1953). Fem år senare, när man inte ens anade att konciliet skulle äga rum (det sammankallades först året därpå) och än mindre kunde förutse dess förklaring rörande religionsfrihet, gjordes det i en grundlag från den 17 maj 1958 ett erkännande av teologisk art: ”Den spanska nationen anser det vara ett hederstecken att efterfölja Guds lagar så som de kommer till uttryck i den heliga katolska, apostoliska och romerska kyrkan, den enda sanna, och från dess nationella medvetande oskiljaktiga tro som skall inspirera nationens lagstiftning.” Denna lag utgör det maximala uttrycket för den spanska national-katolicismen.

(Vad gäller trosfrihet har det bara funnits två bland de många spanska författningarna som erkänt den. Tre andra, och Francos regim efter 11 Vatikankonciliet, intog en tolerant attityd.)

c) Olika reaktioner med anledning av paragraf 16

De mest extrema reaktionerna kan hämtas från två tidningars rubriker. ”Spanien är inte längre katolskt” utropade en tidning, som var emot förslaget, på sin förstasida. ”Spanien kan äntligen vara katolskt” skrev en journalist i en annan tidning. Mellan dessa båda ytterligheter fanns också andra tolkningar i pressen i slutet av maj: ”Nu är det slut på national-katolicismen”, ”Skilsmässa mellan kyrkan och staten”, ”Den spanska staten är inte längre konfessionell”, ”Samarbetet med den katolska kyrkan bibehålls”.

Ingen kan förvåna sig över att de som var mer eller mindre bekanta med konciliets ståndpunkt har blivit förvirrade och till och med skandaliserade av de nya formuleringarna i författningen. Detta beror inte bara på vissa personers nostalgi efter Franco-regimen, som i några frågor representerade en utkristallisering av integrationen kyrka-stat (vi ska inte glömma att konciliet för Franco själv var det största skälet till villrådighet under de sista tio åren av hans liv). Reaktionen beror också på en otidsenlig tolkning av några påvliga encyklikor från förra århundradet.

På detta sätt har inte så få präster och även lekmän kommit att inta avvikande ståndpunkter under månaderna och veckorna före folkomröstningen. De kände samma oro som minoriteten i konciliet kände under dess inledande fas. (Till minoriteten hörde, vad gällde frågan om religionsfrihet, flera av de dåvarande spanska biskoparna. Det var denna minoritet som, den 18 november 1965, kvällen före den slutliga voteringen om Dignitatis humanae, spred en skrivelse i vilken de tillkännagav sitt ”non placet”. Detta trots de ändringar som då förts in i första stycket av sekretariatet för de kristnas enhet. För minoriteten var den ”vidareutveckling” som skett av påvarnas 1800-talsdoktrin ”en tes som de inte kunde acceptera”. Dekretet samlade 1954 röster för och 249 emot. Den dag det förkunnades, den 7 december 1954, blev siffrorna 2.308 för och 70 emot.)

Nåväl, femton år efter konciliet har en spansk ärkebiskop kritiserat författningsutkastet för att det, bland annat, gått emot bekännelsen. Som stöd härför anförde han just den mening ur Dignitatis humane som förts in för att minska spänningarna mellan majoritet och minoritet. Meningen hade emellertid tagits ur sitt sammanhang och ärkebiskopen nämnde inte heller det förtydligande som gavs i konciliets expensio modorum. Ärkebiskopen fick stöd från åtta andra präster i stiftet (medelåldern var 66 år).

Längre fram skall jag beröra en skrivelse från hundra progressiva kristna som intar rakt motsatt hållning. Det räcker här med att nämna den i lugna ordalag hållna kommunike som avlämnades av det spanska biskopsmötet den 23 november 1978. Mötet hade inte funnit att författningen ”vare sig ur religiöst eller moraliskt perspektiv” gav ”avgörande skäl” för de troende att rösta på ett visst, bestämt sätt. Biskopsmötets kommunike röstades igenom med följande resultat: 60 för, 10 emot och 5 blanka – tydligen från de baskiska biskoparna som inte ville ge intryck av att påverka den redan förut spända situation som Baskien befann sig i.

d) Kort analys av paragraf 16

Styckena 1 och 2 mötte inget motstånd under debatten i parlamentet, och ur kyrkans synpunkt överensstämmer de med doktrinen i Dignitatis humanae (n. 4, styckena 1 och 2).

Tredje stycket av paragraf 16 innehåller fyra punkter: 1.: ”Ingen trosbekännelse har karaktär av statskyrka.” Vi vet att man i Dignitatis humanae, på begäran av hela episkopatet, undvek att framföra den konfessionella staten som ett ideal. Man nämnde möjligheten av ”civilt erkännande” (vilket inte nödvändigtvis skulle innebära detsamma som statskyrka) enbart som en hypotes (n. 6, stycke 3). Samtidigt hävdade man emellertid att man också i ett sådant fall ”skall erkänna och respektera alla medborgares och religiösa samfunds rätt till frihet i religiösa frågor”.

2. och 3.: De offentliga myndigheterna skall ta hänsyn till det spanska samhällets religiösa trosuppfattningar och, som en följd därav, samarbeta med de religiösa samfunden. Även dessa två uttalanden överensstämmer med Dignitatis humanae (n. 3, stycke 5 samt n. 6, stycke 2). Men, även om detta är korrekt, är det lämpligt? Många har funnit det vara det. Man skulle kunna frukta att tystnad i frågan om förhållandet mellan statsmakterna och de religiösa samfunden skulle komma att tolkas som ett avvisande och uteslutande av varje relation eller form av samarbete. Det skulle kunna ses som en motreaktion mot det absolut klara erkännande som föregående lagar gav en enda trosinriktning, den katolska. I sådana fall kunde den konstitutionella tystnaden en dag komma att uttryckas som ett reellt förnekande av de religiösa samfunden. Detta är heller inte något löst antagande; det har redan kommit deklarationer till förmån för en sådan tolkning.

4. Avslutningsvis nämns uttryckligen den katolska kyrkan före ”andra trossamfund”. Denna formulering har väckt debatt inom och utom kongressen. Den skrivelse från katolska intellektuella som jag tidigare nämnde, vände sig emot formuleringen. Jag skall här ta upp de huvudsakliga skälen mot och för den.

Mot: Många anser att det är olämpligt att nämna den katolska kyrkan eftersom det, på grund av viss tvetydighet, skulle kunna leda till ett särskilt erkännande av den. Detta är olämpligt just mot bakgrund av den privilegierade ställning som katolska kyrkan haft under den tidigare regimen. Man tror sig i denna mening kunna se stöd för ett senare erkännande av de förmåner och rättigheter som kyrkan då hade. Dessa förmåner och rättigheter lämnade dock inte alltid medborgarnas och de andra trossamfundens frihet okränkt. Många talade således för att författningstexten inte borde innehålla dessa möjligheter. Det såg nästan ut som om de, för att återupprätta trosfriheten för de icke-katolska samfund som kränkts av tidigare regimer, nu ville ta bort varje möjlighet till särskilt erkännande av den katolska kyrkan oaktat om detta erkännande vore av sådant slag att det inte längre skadade de andra samfundens trosfrihet. De hundra katolska progressiva betonar i sin skrivelse, utifrån den egna trosuppfattningen, att ”kyrkan är inte en institutionalisering av verklig makt bland andra världsliga makter” utan ”en trons institution, vars styrka härrör ur dess förmåga att bekänna sig till Jesus”. Ett lands respekt för och eventuella samarbete med kyrkan är enbart beroende av ”ett religiöst val som kommer ur ett troende medvetande”.

Ett förutsättningslöst samarbete får sitt värde ”genom förmågan till tjänst i broderlig anda och till insatser för den sociala samlevnaden”. De finner skrivningen ”och med andra trossamfund” nedvärderande för dessa. Flera kristna, ickekatolska samfunds uppfattning om formuleringen är också negativ. Vid den spanska interkonfessionella kommitténs senaste möte påpekade representanterna för den Spanska Evangeliska Kyrkan, för den Spanska Reformerade Episkopala Kyrkan och för Baptistkyrkan att författningstexten var diskriminerande för de kristna kyrkorna och trossamfunden när den särskilt nämnde Katolska kyrkan. (Vida Nueva, 16 december 1978, sid. 14.)

För: Om man särskilt nämner den Katolska kyrkan – hävdar andra – beror det på dess sociala betydelse i Spanien. Dess medlemsantal är hundra gånger större än varje annat trossamfunds, och dess betydelse för kulturen, historien och det spanska folkets karaktär är ojämförligt mycket större än den ”andra trossamfund” haft. (Denna observation är exakt, även om det finns många som ifrågasätter den verkliga anslutningen till katolska kyrkan hos dem som av sociala skäl anslutit sig och som bara utövar de religiösa riterna under livets första skede.) Det sägs också, att staten med tanke på det stora antal institutioner som den katolska kyrkan byggt upp och driver, måste ha ett närmare, intensivare och mer differentierat samarbete med den än med de övriga samfunden. Den 26 november 1977 offentliggjorde biskopsmötet en deklaration i vilken man sa: ”Vi anser att ett fullt erkännande av de olika trossamfunden, med garantier för deras inneboende rättigheter och för andra ståndpunkter medborgarna intar i religiösa frågor, borde öppna dörren till en sansad och konstruktiv behandling av Katolska kyrkans betydelse i Spanien, i termer av ömsesidigt oberoende i förhållande till staten, av respekt för varandras kompetensområden och med möjlighet att sluta avtal i frågor av gemensamt intresse som kräver en fast linje.”

Jag avslutar denna korta översikt här. Jag har utelämnat många viktiga frågor, t.ex. om familjen och friheten i undervisningen, som på grund av de oklarheter som finns skulle kunna leda till vittgående konsekvenser. Men, det utrymme jag fått mig tilldelat på dessa sidor, har en gräns.