Den nya svenska mässordningen

Stockholms katolska stift har fått en ny mässordning. Om den långa och mödosamma vägen dit informerar Anders Piltz i Signum 1/2013 (”Romersk liturgi i ny svensk dräkt”, se även samme författares artikel ”Mässan i ny språkdräkt”, Signum 5/2010). Principiella synpunkter på att översätta bibeltexter för liturgiskt bruk ger jag i Signum 2/2013, där jag bland annat redogör för de svårigheter som uppstått genom den romerska Gudstjänstkongregationens önskemål om en så ordagrann översättning som möjligt. Här skall nu den nya versionen av den romerska riten i svensk språkdräkt granskas – sångerna i Cecilias fjärde upplaga kommer att behandlas i ett annat sammanhang. De sex nya eukaristiska bönerna behandlas inte, utan en begränsning har skett till vad som finns upptaget i den fjärde upplagan av den katolska gudstjänstboken Cecilia.

Förväntningarna på detta arbete har varit stora. Detta hänger delvis samman med att man i den västerländska liturgiska traditionen alltid har månat om en pregnans och en exakthet i språket, som skiljer sig från den östliga traditionens mera yviga språk. Därför har man intresserat sig för den exakta formuleringen, ord har vägts på guldvåg. Till Bibelns språk står liturgin i ett komplicerat förhållande, där inte minst de nya önskemålen från Rom ibland har upplevts som försvårande. Slutligen är sångbarheten en viktig faktor. Målspråket skall ha en god rytm, men det skall också kunna sjungas.

De romerska direktiven har alltså krävt en större följsamhet mot det latinska originalet. Helst skall även latinets syntaktiska struktur lysa genom på målspråket. Tanken är givetvis att man skall känna igen sig var i världen mässan än firas. Vissa översättningar (särskilt kanske de engelska) har ibland präglats av väl stor frihet. Detta kan knappast sägas ha gällt för den svenska mässformen, men även där märks nu en tydligare anpassning till originalet.

Samtidigt är det svårt att kalla detta för en total nyöversättning. Det är förvisso mera än en revision av en existerande översättning, men åtskilliga formuleringar känns igen och ibland är hela meningar identiska med vad som tidigare har gällt. Detta är endast en fördel. Vad som har prövats under ett par decennier och befunnits hållbart, skall inte i onödan ändras.

Några av de förändringar som har gjorts är så enkla och okontroversiella att man kan fråga sig, varför man inte från början var mera ”ordagrann”. I syndabekännelsen omnämns nu Maria som den ”alltid rena” och i stället för ”er alla” har vi nu ”er, mina bröder och systrar” (även om latinet endast har ”bröder” eller fratres). Intressant är, att önskemålet om större ordagrannhet har lett till att i något fall ett ganska djärvt bildspråk har kommit tillbaka. Så är fallet i den andra eukaristiska bönens epikles, där vi nu läser ”Sänd därför din Andes dagg från höjden att helga dessa gåvor …”, där den äldre versionen hade ”Sänd därför din helige Ande att helga dessa gåvor …” För att daggen inte skall missuppfattas som jordisk dagg, får vi betrakta tillägget ”från höjden”, som inte finns i latinet. Risken förefaller dock inte särskilt stor.

I bönen Domine, non sum dignus (Herre, jag är inte värdig) strax före kommunionen lägger vi märke till att ordet ”själ” har återinförts (”så blir min själ helad”). Även innehållsligt får detta ses som en förbättring. Den äldre versionen (”så blir jag helad”) skulle möjligen kunna tolkas som att eukaristin inte endast är ett odödlighetens läkemedel utan även leder till att hälsan i yttre mening återställs. Detta har säkerligen inte varit avsikten, snarare har man velat slå vakt om ett helhetsperspektiv på människan, men i en tid då själens odödlighet allt mera ifrågasätts skadar det inte att vi påminns om dess existens.

Särskilt svåröversatta uttryck

Vissa återkommande ord är sedan gammalt problem för översättaren. Dit hör ordet meritum, som i och för sig inte är så vanligt i själva mässordningen – däremot desto mera i orationerna på helgondagarna – men som möter ett par gånger, främst i den romerska kanon. I bönen Communicantes heter det nu ”Låt oss för deras skull som ber för oss i allo kringgärdas av ditt beskydd och bistånd”, men i Nobis quoque läser vi ”Upptag oss i deras gemenskap, du som inte dömer efter förtjänst utan förlåter i nåd” (samma formulering som tidigare). Slutsats: när förtjänsten förnekas duger ordet, annars måste det omskrivas.

Latinets familia är inte utan vidare detsamma som vårt ”familj”. Den nya mässordningen är medveten om detta, och har förtjänstfullt infört ett nytt ord som vi möter i Hanc igitur i den romerska kanon, ”tjänarskara” (tyvärr inte konsekvent använt). Det anknyter bra till det latinska ordets ursprungliga betydelse av ”hushåll” (familia är bildat till famulus ”tjänare”).

Andra iakttagelser

Ibland kan skillnaden mellan bestämd och obestämd form ha en viss betydelse. I den tredje eukaristiska bönen ber man i inledningen: ”Du upphör inte att samla ett folk åt dig, för att från solens uppgång till dess nedgång det rena offret skall frambäras åt ditt namn.” Allusionen till Mal 1:11 är tydlig, men hebreiskan har obestämd form (”ett rent offer”), liksom 1917 och Bibel 2000. Att vi nu har fått bestämd form beror väl rimligen på en önskan att betona identiteten mellan offret på Golgota och mässoffret. Det är förståeligt, men anknytningen till Malaki (som finns redan i Didache eller De tolv apostlarnas lära) försvagas och på latin borde väl ”det rena offret” heta munda oblatio med framförställt adjektiv.

I mässans kommuniondel har den vackra bönen Domine Jesu Christe nu fått en vädjan om att Gud ville se till sin kyrkas trohet, inte dess tro. Latinets fides rymmer båda aspekterna och teologiskt brukar man skilja mellan fides quae eller trosinnehållet och fides qua eller trosakten. Nu flyttas accenten över till trosakten och det behöver verkligen inte vara fel, men eftersom församlingen i en söndagsmässa nyss har bekänt sin fides quae i trosbekännelsen kan det vara ett rimligt antagande att vi i denna bön ser tillbaka på den nyss bekända tron. I övrigt är fides återgivet med ”tro”.

Trosbekännelsen

Därmed har vi kommit över på Credo. Här finns flera nyheter, och de måste alla hälsas med glädje. Till att börja med tror vi nu på en enda Gud, en enda Herre och en enda kyrka och slipper att på ett onaturligt sätt kursivera ”en” som i den gamla mässordningen. En bit in i andra artikeln har vi en betydelsefull förändring: ”steg ner” i stället för ”har nedstigit”. Denna tempusförändring fortsätter: ”blev kött”, ”blev människa”, ”blev korsfäst” och så vidare. Detta är mera i överensstämmelse med verbformerna både i det grekiska originalet (aorist) och den latinska versionen (historiskt perfekt, som brukar återges med svenskt imperfekt).

I början av tredje artikeln talas det om den helige Ande, ”som är Herre och ger liv”. Även detta är, inte minst rytmiskt, en klar förbättring av det gamla ”Herren och Livgivaren”. Skönt är att slippa det ålderdomliga ”tillika” som nu blivit ”tillsammans med”.

En översättningshistorik

Det är i år 150 år sedan den första katolska folkmässboken efter reformationen publicerades i Sverige. Detta skedde 1863 och för att ge en bild av hur den svenska översättningen har varierat under denna tid, har jag valt ut en bön ur den romerska kanon, vars latinska text har haft exakt samma lydelse under hela perioden, den inledande bönen Te igitur. Nu skall det observeras, att ända fram till 1970-talet användes inte den svenska versionen i liturgin utan lästes endast tyst av församlingen. Det är alltså en viktig skillnad mellan de två första versionerna och de två senare, men det kan ändå vara intressant att jämföra dem. 1863 lyder bönen:

”Dig alltså, mildaste Fader, bedje wi genom din Son, wår Herre Jesus Christus och ropa till Dig i djupaste ödmjukhet, att Du dessa gåfwor, detta heliga felfria offer nådigt upptaga och wälsigna wille; isynnerhet det som wi frambäre inför Dig, för Din hel. Allmänna kyrka, hwilken Du kring hela jorden i friden befästa, bewara, förena och regera wille, tillika med din tjenare wår Påfwe och wår andeliga Föreståndare, alla rättrogna och bekännare af den allmänna och apostoliska tron.”

En närmast slaviskt ordagrann återgivning, möjligen med vissa germanismer. Man lägger märke till att catholicus blir ”allmän” (därtill finns medeltida förebilder), men ännu märkligare är att det förkristna ordet för biskop, antistes (eg. tempelföreståndare) här blir ”andlig föreståndare”. Man vill markera att det inte är det vanliga ordet för biskop, episcopus, som används.

Vi hoppar nu nästan hundra år fram i tiden. 1961 började Petrus de Dacia-föreningen ge ut ett ambitiöst folkmissale, som dock aldrig fullbordades. I den del som kom ut lyder Te igitur så:

”Vi bedja dig, mildaste Fader, genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre, och anropa dig ödmjukt, att du ville nådigt mottaga och välsigna dessa gåvor, dessa skänker, dessa rena och heliga offergåvor. Vi frambära dem åt dig framför allt för din heliga katolska kyrka, att du på hela jorden nådigt ville skänka henne frid, skydda, församla och styra henne, i gemenskap med din tjänare, vår påve N., och vår biskop N., samt alla rättrogna bekännare av den katolska och apostoliska tron.”

Här drar man sig varken för ”katolsk” eller ”biskop”. Syntaxen i slutet är uppfattad på ett något annorlunda sätt än hundra år tidigare.

Vi kommer nu den lydelse bönen har i 1987 års mässordning:

”Barmhärtige Fader, vi bönfaller dig ödmjukt genom din Son, vår Herre Jesus Kristus: tag emot och välsigna dessa rena och heliga offergåvor. Vi frambär dem för sin heliga katolska kyrka och ber dig att samla, leda och bevara henne i fred och enhet över hela vår jord. Vi frambär dem för din tjänare, påven N., för vår biskop N. och för alla som med dem vakar över den sanna, katolska och apostoliska tron.”

En viss åtstramning är tydlig, men innehållsligt är det inga skillnader. Vi kan observera att ordet ”enhet” (motsvarande latinets verb adunare) introducerats, naturligt nog i ekumenikens tidsålder. I de båda äldre versionerna fanns ”rättrogen” (motsvarande latinets orthodoxis), men det har nu försvunnit.

Så kommer vi till nu gällande form av bönen:

”Så ber vi dig därför, mildaste Fader, och bönfaller dig ödmjukt genom din Son, vår Herre Jesus Kristus: Tag emot och välsigna dessa gåvor, vår offergärd, dessa heliga och felfri offergåvor, som vi frambär först och främst för din heliga, katolska kyrka över hela jorden. Ge henne frid och beskydd, och samla henne till ett under din ledning. Vi frambär dem också för din tjänare, vår påve N., och vår biskop N., och för alla som i trohet mot sanningen vakar över den katolska och apostoliska tron.”

Här finns likheter med den äldsta versionen, främst däri att man om möjligt vill markera varje ord i förlagan. Så har igitur blivit ”alltså” (1863) eller ”därför”(2013), även om den logiska anknytningen till det närmast föregående inte är helt klar. Det är en mycket trogen översättning, men den gör inte på något sätt våld på svenska språkets krav. Till skillnad mot närmast föregående översättning har pax blivit ”frid”, inte ”fred”. Rädslan för en alltför ”andlig” förståelse har släppt.

Sammanfattning

Den nya svenska översättningen av den heliga mässans text kan sägas placera sig ungefär mitt emellan den äldsta och den närmast föregående svenska. En sak är säker: att komma närmare latinet är inte möjligt, i varje fall inte om rimliga krav på målspråket skall kunna uppehållas. Denna mycket välgjorda översättning har allt det som krävs för att kunna fungera som en slitstark mässordning under överskådlig framtid.

En av Sveriges finaste utmärkelser, som delas ut endast av regeringen, heter Illis quorum meruere labores. Namnet är hämtat från den romerske skalden Propertius och betyder ”åt dem, vilkas mödor har förtjänat det”. Hade jag förfogat över denna utmärkelse, skulle jag i stor tacksamhet ha gett den åt ledamöterna i Katolska liturgiska nämnden.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.