Den obegränsade Gunnar Björling

Gunnar Björling (1887-1960) brukar betraktas som den stora särlingen i modern 1931 svenskspråkig litteratur. Kring honom uppstod tidigt en aura av obegriplighet som fortfarande inte har skingrats helt. I det allmänna medvetandet är ju modernism och svårbegriplighet oupplösligt förenade, och att utnämna något till obegripligt är samtidigt att ta avstånd från det. Det man inte begriper är inte värt att begripa. I Sverige bröt den stora obegriplighetsdebatten ut kring 40-taklyriken med Erik Lindegrens Mannen utan väg som särskilt hatobjekt. Men redan tjugo år tidigare fanns detta debattmönster alltså etablerat i finlandssvenska sammanhang, och Gunnar Björling spelade där den roll som sedan Lindegren fick ta över i Sverige.

Gunnar Björling bröt upp från syntaxen, och orden – oftast de minsta och vanligaste som ”att” och ”och”- fick nya och svävande betydelser. Ett sådant ”syntaxuppror” – termen är hämtad från en postum bok av Birger Sjöberg – ingår i modernismens grundarsenal. I slutet av 20-talet kunde Gunnar Björling slå följe en stund med radikala författarkollegor i Finland och kalla sig ”modernist”. Han samarbetade i den märkliga och kortlivade tidskriften Quosego med pionjärer som Henry Parland, Rabbe Enckell och Hagar Olsson. Men hans modernism var en annan än deras, hans version av dadaismen högst personlig och snart övergiven. Och han blev särlingen i Brunnsparken. Hans syntaxuppror var inte ett förstörelseverk mot själva språket utan ett grandiost försök att i språket säga det som inte kan sägas.

Hans tjugotalet diktsamlingar från debuten med Vilande dag från 1922 – han debuterade alltså sent

– är idag nästan lika svåråtkomliga som hans poesi anses svårförståelig. Först nu verkar det finnas kritiker, litteraturvetare och poeter som kan närma sig honom och ge honom en rättvis bedömning. (I sanningens namn skall dock påpekas, att han då och då de senaste decennierna plagierats grovt.) Anders Olsson, litteraturvetare, kritiker och poet med bland annat en massiv doktorsavhandling om Gunnar Ekelöf bakom sig, har utfört ett storverk med sin utgåva av Björlings skrifter och sin monografi Att skriva dagen – Gunnar Björlings poetiska värld.

Samlade verk

De samlade skrifternas fem vackra band är föredömligt redigerade. Utgåvan är diplomatarisk, den återger så troget som möjligt det första trycket. Björlings egna typografiska arrangemang – de saknar inte betydelse för tolkningen av dikterna- är så gott det går återskapade, och sidnumreringen från originalutgåvorna har bibehållits. Det sista bandet innehåller de viktigaste essäerna och artiklarna och ett urval faksimiler. I övrigt redovisas inte de tiotusentals oetiska utkast och varianter som kvarlåtenskapen i poetiska akademis bibliotek innehåller. I det femte bandet finns också en biografisk skiss över Björling av Anders Olsson; den kan med fördel läsas som en första introduktion till författarskapet. Det biografiska materialet har annars en mera underordnad betydelse i den stora monografin.

De enda invändningar som kan resas mot ederingsarbetet är att utgivarens rättelser inte redovisas i varje enskilt fall och att Anders Olsson inte redogör för vilka dikter Björling tog med i sina sista böcker, tre urvalsvolymer ur det egna författarskapet. Dessa tre böcker är genomkomponerade enheter och finns tack och lov i en sentida tvåbandsutgåva för den intresserade. Både skrifterna och monografin saknar diktregister, vilket är en aning besvärande. Detsamma kan sägas om den omfattande notapparaten i monografin som är extremt svåröverskådlig. Man bör också påpeka att Björlings väldiga korrespondens inte ingår i Anders Olssons utgåva även om han flitigt använder sig av den i sin monografi. En utgivning av breven är ett lika stort arbete som de samlade skrifterna, och den är den angelägnaste uppgiften för kommande Björlingforskare.

Att skriva dagen

Monografin Att skriva dagen är stort anlagd. Den håller tillbaka det biografiska materialet – mest för att en annan forskare förbereder en bok om Björlings liv fram till första världskriget. I stället lägger boken ett antal tematiska snitt genom hela författarskapet. Anders Olsson rör sig stundtals på en ganska hög teoretisk nivå, och hans text är mycket kompakt och ibland besvärlig att följa. Men den filosofiska impulsen hos Anders Olsson är kongenial med Björling som själv var filosof av facket även om han aldrig gjorde någon akademisk eller pedagogisk karriär i ämnet. I stället lät han filosofin ta gestalt i sitt skrivande och i sitt liv. Och mellan skrivande och liv fanns för honom egentligen ingen skillnad. När man nu kan ta del av Gunnar Björlings skrifter i en följd ser man hur ”poesin” som form eller framställningssätt först så småningom tar överhanden. Han börjar som aforistiker. Han skriver i en formell tradition från romantikernas fragmentariska skrivsätt över Nietzsches filosofiska aforistik till Vilhelm Ekelunds senare stil. Anders Olsson utreder hur detta fragmentariska skrivsätt växer fram hos Björling och hur det är förbluffande nära knutet till hans grundläggande livshållning.

Gunnar Björling började som nationell aktivist och vänsterman i det fortfarande av Ryssland behärskade Finland. Han fanns i närheten av en del attentat mot ryska företrädare kring 1905 då han ännu var gymnasist. Aktivist förblev han livet igenom, men politiskt övergav han till stora delar den socialism han omfattade som ung. Andra ideer i tiden kom att betyda mycket mera för honom. Han påverkades starkt av sin lärare sociologen Edvard Westermarck och hans relativistiska moralfilosofi. Westermarck var på många sätt den finska motsvarigheten till Axel Hägerström, och hans roll i finsk kulturhistoria kan jämföras med Hägerströms i den svenska.

Till de tidiga impulserna hör också en del teologisk läsning, och Gunnar Björling betraktar sig hela författarskapet igenom som kristen och religiös. Anders Olsson gör dock fa försök att fixera i vad mån han faktiskt var kristen. Det skulle, enligt min mening, löna sig att läsa Björling mot teologihistorien och att försöka fixera hans hållning i ett religionsfenomenologiskt perspektiv. Det skulle finnas åtskilligt mera att säga om den profetroll som Gunnar Björling gång på gång intar och hänvisar till. Anders Olsson inskränker sig till att identifiera källorna till hans ”teologi” och ge en del förslag för kommande forskning. Till exempel skulle man, säger Anders Olsson, med fördel kunna läsa Gunnar Björlings första två böcker mot Pauli brev.

Grundkonflikten hos Gunnar Björling verkar ha funnits klar ganska tidigt i hans liv. Han tänker och skriver i fältet mellan det begränsade sinnligt givna nuet och det obegränsades andliga och moraliska sfär. Det obegränsade strävar ständigt att ta gestalt i det begränsade, ideerna vill leva i vardagen. Han hamnar i en det sublimas retorik, ett ständigt försök att gestalta det obegränsade i det begränsade, och det är i denna process som hans språk till synes brister sönder och blir ”obegripligt”. Men istället formas ett nytt obegränsningens eget sätt att tala. Anders Olsson visar hur fruktbart det kan vara att se detta björlingska idiom i ljuset av den klassiska retoriken (främst traktaten Om den stora stilen som brukar tillskrivas Longinos) och de stora romantikerna.

Gunnar Björlings liv är omärkvärdigt. Han lever i den yttersta fattigdom, i ren katastrof. Hans reella värld är mycket liten – utsikten från hans fönster vid Brunnsparken i Helsingfors (han kallar den sin ”fönstertavla”), promenaderna i staden och vid stranden. Han är dagens och ljusets diktare i ännu högre grad än föregångarna Tegner och Ekelund. Hans dikter gestaltar om och om igen det nu där det obegränsade bryter in i det vardagliga. Själva skrivakten får hos Björling något heligt över sig, och Anders Olsson ägnar själva skrivakten vederbörlig uppmärksamhet.

Gunnar Björling har skrivit tusentals dikter och aforismer. För den ovane kan det tyckas som om de alla liknar varandra. Han arbetar inte i första hand med diktens individualitet; den ingår alltid i ett sammanhang, och detta stora sammanhang blir till sist liktydigt med hela författarskapet. Anders Olsson påpekar den förbluffande konstansen mellan de tidiga och de senare böckerna, men redogör också för de mera långsamma förvandlingar som hans skrivsätt undergår.

När dikterna så mycket liknar varandra blir det också svårt att ge exempel. Allt kan tyckas representativt, men långtifrån allt håller samma höga estetis

ka halt. Men som exempel på Gunnar Björlings sätt ”att skriva dagen” – inte skriva om dagen utan just skriva den (med en för honom mycket typisk förvandling av ett intransitivt verb till ett transitivt) – väljer jag denna invokation till just dagen ur Att i sitt öga, den näst sista samlingen från 1954:

”Vita mås och änders lugna slag

och japanlik

en metarbåt

och allting grått och blått

som blott

och i solens ljus

och syreners dagrar

härinunder

Ett segel vitt

på blårikt vatten

Det gråast ljusa

ljus över höst, lugns

prakts dag

o flyg flyg vita moln

flyg i denna himlens dag!”