Ekumenik – att utforska våra ömsesidiga förvillels

I själva tryckeriprocessen av Signum 5:95 föll flera meningar bort av det anförande som Gunnel Vallquist höll vid sammankomsten i Farfa om katolsk-lutherska relationer. Vi publicerar artikeln återigen med förhoppning om att hela budskapet skall gå fram denna gång.

Det sägs ofta att vi befinner oss i en ekumenisk vinter. Många som är engagerade i arbetet för de kristnas enhet, och i synnerhet de som har genomgått vad jag vill kalla en ekumenisk omvändelse, känner otålighet, och det med rätta. Världen omkring oss utvecklas i rasande fart, men ekumeniken rör sig med snigelfart.

Dock, ser man tillbaka på den tid som förflutit sedan jag blev katolik måste man konstatera att en radikal förändring har skett i de mellankyrkliga relationerna. Jag minns när den katolska kyrkan tog det första, blygsamma steget: det var 1948, när Pius XII som en eftergift åt en bred katolsk opinion tillät att man fick be Fader vår tillsammans med andra kristna. Han hoppades väl därigenom mildra reaktionen mot förbudet för katolska teologer att deltaga i det viktiga ekumeniska mötet i Amsterdam.

Tjugo år senare höll Kyrkornas Världsråd sitt stora möte i Uppsala, med stark katolsk representation. Efter avslutningsgudstjänsten i domkyrkan kom jag att gå ut vid sidan av monsignor Charles Mueller från Troskongregationen. Tårarna rann över hans kinder, och han sade till mig: ”Ja, ni ser i vilket tillstånd jag är. I åratal har vi arbetat och strävat på enhetens väg, och ändå har vi inte nått fram!” Sedan dess har det gått ytterligare mer än tjugofem år. Under den tiden har ni bedrivit ert dialogarbete. Vi har lyssnat till era rapporter och tagit del av era erfarenheter. Jag är djupt imponerad av all den kunskap och lärdom som har kommit till uttryck i vad som sagts under dessa dagar, och djupt gripen av den tydliga längtar efter enhet och den smärta över splittringen som inspirerar ert arbete.

Ni har uppnått viktiga resultat, och samtidigt oroar ni er för hur de kommer att tas emot i våra respektive kyrkor. Är våra institutioner mogna för de förändringar ni anser möjliga, och har kyrkfolket nåtts av ert budskap? Ni har visat vad som förenar katoliker och lutheraner, men sanningskravet driver er att fråga vad som alltjämt skiljer oss åt. Och ni konstaterar att det fortfarande finns olösta problem. Tre etapper har tillryggalagts i detta dialogarbete. Nu ligger en fjärde framför er.

Här skulle jag vilja göra mig till tolk för de talrika kristna som inte är teologer men som lever i en djup

och upplyst tro och som har allt svårare att förstå orsakerna till att vi måste fortsätta att leva i splittring. Dessa katolska och lutherska kristna är starkt medvetna om att de är förenade i samma tro på Kristus, och att detta, inför den massiva otro som råder i dagens värld, väger oändligt mycket tyngre än de skillnader i lära och tradition som ingen tänker på som inte är därtill tvingad av särskilda förpliktelser. Dessa kristna studerar kanske inte teologi, men de läser sitt evangelium och söker följa de riktlinjer de där finner. Och bland Herrens ord finner de detta: ”Att alla må vara ett, liksom du, Fader, är i mig och jag i dig; må de vara ett såsom vi är ett, så att världen kan tro.” Detta ord har blivit ett slags motto, ett valspråk för den ekumeniska rörelsen, till den grad välbekant att det riskerar att mista sin sälta. Jag är inte säker om att alla känner hur trängande, hur ytterligt och oavvisligt tvingande dessa ord i själva verket är. Dessa ord, den mest brinnande och mest högtidliga bön av Sonen till sin Fader, som vi känner till, har präglat de kristna jag här talar om, de bär inom sig ett öppet sår därför att denna Kristi bön inte har blivit uppfylld. Och de vet att det inte kan bero på att Fadern skulle vägra att höra den; därför måste hela ansvaret vila på oss och på våra kyrkor.

Är det då rimligt att fortsätta att fråga oss vad som ännu kan återstå att diskutera och överlägga om innan vi kan riva de murar som skiljer oss? Bör vi inte hellre hejda oss och ställa den brutala frågan:

Hur länge kan vi fortfara att fördröja uppfyllandet av Kristi bön för sin kyrka? Eller, ännu brutalare: Hur länge har vi rätt att hindra det?

Världens öde beror på oss, det har vi Kristi ord på. Medan vi ger oss tid att väga och mäta våra motiv för att leva åtskils, och medan lärjungarnas dispyter om ”vem som skall vara den främste” oavbrutet fortgår, rusar världen i svindlande fart i katastrofens riktning. Förstörelse av vår livsmiljö, som kyrkorna under lång tid har låtit ske utan några protester, utrotningskrig och ofattbart våld, skriande sociala orättvisor, moralisk förvirring och andlig förtvivlan – inför allt detta ställs vi inför ännu ett Jesusord: ”När Människosonen kommer, skall han då finna någon tro här på jorden?” Tron är i färd med att försvinna i traditionellt kristna områden i världen. Otron dominerar kring en allt glesare kristenhet.

I en sådan värld borde det vara omöjligt att Kristi lärjungar och vänner inte skulle sluta sig samman och återförenas. Vad väntar vi egentligen på? Ytterligare klarlägganden av detaljer i läran?

Har vi inte dopet och trosbekännelsen gemensamma – räcker det verkligen inte längre? Måste vi alltid låta oss bindas av följderna av historiska olyckor, av rigoröst konstruerade kanoniska hinder som i ännu högre grad än de teologiska svårigheterna bildar hinder på vägen till enhet? Lider vi inte brist på evangelisk djärvhet? Och finns det inte också en omedveten fruktan för att evangeliet kan bli ett hot mot institutionerna, i dag lika väl som på Kristi tid?

Våra kyrkor har, i trohetsnit förvisso, noggrant reglerat nådens cirkulation, och så exakt utstakat kanaler för den Helige Andes verkningar, att man riskerar att glömma vad som är sagt om honom: att han i likhet med vinden blåser vart han vill. Vi har fatt löftet att Anden inte skall överge oss, men han har inte lovat att alltid lyda oss. Jag drömmer om en kyrka där man verkligen skulle våga lita på den Helige Ande och avstå lite från övervakning och förutseende.

Det finns en helig oförvägenhet, och vi har sett den i verksamhet. Vi har sett Johannes XXIII med ett oförutsett handgrepp lägga om rodret på den romerska kyrkan när han kallade alla lokalkyrkornas biskopar till koncilium och inbjöd syskonkyrkorna att låta sig representeras och att deltaga i arbetet. Vi har sett hans efterträdares, Paulus VI:s profetiska gester som vida överskrider de kanoniska formerna. Och vi har hört patriarken Athenagoras utropa: ”Paulus och jag har samma tro – teologerna far klara upp det på något vis!” Denne patriark blev i sanningens namn inte alltid så uppskattad bland ortodoxa teologer. Men det var profetiska ord han där yttrade, ord som vänder upp och ned på perspektivet: om man vågade återupprätta kommunionen mellan kyrkorna även innan man löst alla teologiska frågor, som trots allt är sekundära i förhållande till den gemensamma tron – skulle inte våra kyrkor då vara i ett nådens tillstånd som skulle göra dem bättre ägnade att finna den befriande lösningen? Liksom lärjungarna i Emmaus skulle kanske våra ögon öppnas vid brödsbrytelsen …

Är jag för optimistisk när jag tror att lutheraner och katoliker, till stor del tack vare ert arbete, har kommit varandra så nära att en sådan lösning vore möjlig? Jag har lyssnat till era utläggningar om problemet med defectus ordinis, ämbetsfrågan, och jag har också hört er ställa frågan om på vad sätt en Kristi ”frälsningsbärande närvaro” i nattvarden skulle skilja sig från en ”sakramental närvaro”. Ni får förlåta, men för mig som vanlig troende kristen låter detta som en beskrivning av två mekaniska system, det ena fullkomligt och automatiskt fungerande, det andra ofullkomligt och behäftat med något fabrikationsfel så att det bara delvis fungerar. När det i verkligheten handlar om den levande Kristus och hans löfte att i sanning vara närvarande hos dem som älskar honom. Vi tror alla, katoliker och lutheraner, på Kristi verkliga närvaro i nattvarden. Då är han också närvarande i enlighet med sitt löfte. Räcker inte det? Säkert är att för den unga generationen troende kristna är den nedärvda splittringen oftast obegriplig. Ungdomspräster klagar också över att deras unga inte kan tillägna sig deras förklaringar i detta stycke. Biskop Martensen sade, i en sorgsen ton som gick mig till hjärtat: ”Vi lägger fram våra resultat, och ingen bryr sig om det.” Budskapet går inte fram.

Jag vet inte hur det är med de som styr kyrkornas öden, men för de troende som jag försöker göra mig till tolk för, är hela denna problematik fullständigt obsolet. Ingen annan än specialister ställer sig i dag frågor som dessa. Det finns däremot andra områden som de troende känner angår dem i högsta grad, men där de får föga hjälp av sin kyrka. Det gäller exempelvis freden och icke-våldsmetoderna, där kyrkorna skulle kunna tala och handla gemensamt med mycket större kraft och övertygelse. Det gäller inte minst miljöproblemen, där situationen bara blir värre och värre och snart kan övergå i katastrof. Där lider vi svår brist på en skapelseteologi som placerar människan på hennes rätta plats i helheten och förkunnar hennes ansvar för allt liv på denna planet. På detta område finns hos alla en brist på medvetenhet och mod när det gäller att ålägga oss en rikes, och där har kyrkorna ett tungt ansvar. Och denna teologiska och pastorala uppgift måste självklart bli gemensam för alla kyrkor.

Jag hoppas att mitt något ”karismatiska” sätt att behandla de här frågorna inte har givit intrycket att jag underskattar värdet i ert teologiska arbete som redan har burit rik frukt. Jag undrar bara om ni inte nu har utforskat våra ömsesidiga förvillelser tillräckligt för att släppa loss en liten oberäknelig frihetsvind. Visst återstår det en hel del tankearbete för an gemensamt skissera och först och främst bilda sig en föreställning om nya kyrkliga strukturer. Ty det står klart att dessa måste förändras, lika mycket för våra respektive kyrkors inre välbefinnande som för förverkligandet av den enhet som är Herrens vilja. Våra kyrkor saknar ännu en filosofi som ser mångfalden som en rikedom mer än som en brytning eller i varje fall en fara. Vi måste tillägna oss en allmänt välvillig hållning gentemot de olika försök till svar på teologiska frågor som sist och slutligen alltid mynnar ut i Mysteriet, ogenomträngligt för den mänskliga tanken.

Vi kämpar med problem som modaliteterna i Kristi närvaro i nattvarden eller på vilket sätt den apostoliska successionen överförs, etcetera. Än en gång: det är inte Guds folk som ställer sig sådana frågor. Varför inte i dessa ting överlåta oss åt en docta ignorantia? I vårt jasägande till uppenbarelsen i Kristus är vi ett. Det är våra försök, våra fåfänga försök till utläggningar och förklaringar av mysteriet, som skiljer oss åt. Var det någonsin nödvändigt? Och i dag, är det tillåtligt?