Ekumenik i sena 1900-talet

Man kan inte ta miste på engagemanget. Encyklikar, apostoliska skrivelser, kraftfulla initiativ och symboliska gester följer slag i slag. Johannes Paulus II tycks vara gripen av en helig brådska. Han ser som sin uppgift att föra kyrkan in i det tredje årtusendet. I skrivelsen Tertio millento advemente drar han upp programmet och ger perspektivet. Ett väsentligt inslag är uppgörelsen med det förflutna, erkännandet av begångna misstag (jfr Signum 5, s. 140). I detta perspektiv skall också ekumenikencyklikan Ut unum sint förstås. Här betonar han starkt behovet av omvändelse för ekumeniken. Dialogparterna måste ”rena sitt minne” (n. 2, 88). Allt sker – med det stora jubelåret i annalkande (n. 1, 102) – ”för art världen skall tro” (n. 98).

Ekumenikencyklikan – den första sedan Pius X1 1928 i Mortalium animos tog avstånd från den ekumeniska rörelsen – kan också läsas som ett slags testamente. Johannes Paulus sammanfattar programmet för sitt pontifikat, här med avseende på ”en av dess pastorala prioriteringar” (n. 99), ekumeniken. Att det sker i en encyklika som i detta fallet mindre är en traditionell läroskrivelse än ett ”pastoralt brev” (n. 3) är också karakteristiskt för påven. I sin teologi har Johannes Paulus ofta betecknats som traditionell. Han har ständigt framhållit Andra vatikankonciliets betydelse. Så också i ekumenikencyklikan där han utförligt citerar Kyrkokonstitutionen och Ekumenikdekretet. Här är han på intet sätt originell utan håller sig strikt till konciliets texter. Encyklikan är därför läromässigt endast en bekräftelse på den katolska kyrkans officiella linje i ekumeniska frågor. På vissa punkter kan man rentav finna ansatser till en mer restriktiv linje än i koncilietexterna. Detta gäller förhållandet mellan den katolska kyrkan och andra kyrkor (n. 10-14), samt påveämbetets nödvändighet för kyrkans enhet (n. 88, 94, 97). A andra sidan balanseras detta av de mera ”pastorala avsnitten”, där påven starkt framhåller gemenskapen med andra kyrkor, särskilt i möten och dialoger, liksom när han på ett inträngande sätt mediterar över sitt eget ämbete och inbjuder till en dialog om hur det skall förstås och utövas (n. 96).

Dialog om Petrusämbetet

Det sistnämnda har med all rätt väckt uppmärksamhet. Aldrig tidigare har en påve inbjudit andra kristna till en dialog om sitt eget ämbete. Att han samtidigt med stor emfas bekräftar den katolska läran om påvens primat och ofelbarhet är åter bara den andra sidan av saken. Eller är det kanske ett typiskt katolskt sätt att antyda vägen framåt? En tysk kommentator skriver: ”I dessa formuleringar visar sig åter hur väl det nya i ett uttalande från läroämbetet låter sig döljas bakom det skenbart oföränderliga.”

Vad skulle då det nya vara i detta avseende? Förutom inbjudan till dialog om påveämbetet är det påvens framhållande att han med tanke på strävandena efter enhet hos andra kristna måste ”finna en väg att utöva sitt ämbete, som utan att förneka det som är dess väsentliga mission, ändå är öppet för en ny situation” (n. 95). Men också Johannes Paulus bibliska meditation över Petrus och Paulus, den romerska kyrkans patroner, är värd att uppmärksamma (n. 88-94). ”Det är mot bakgrund av Petrus’ mänskliga svaghet, som det blir fullständigt klart att hans särskilda tjänst i kyrkan helt och hållet skall härledas från nåden”, skriver påven (n. 91). Därför skall ”den auktoritet som denna tjänst innebär helt och hållet tjäna Guds nådefulla plan och alltid ses i dess ljus” (n. 92).

Mindre originellt, men oerhört betydelsefullt i förhållande till Östkyrkan, är det starka framhållandet av att biskopen av Rom utövar sitt ämbete inom biskopskollegiets ram (n. 95). De kyrkliga strukturer som tidigt växte fram i Öst och Väst utvecklades på den apostoliska traditionens grund, framhåller påven och tillägger: ”Kyrkans enhet under det första årtusendet bevarades inom ramen för dessa strukturer genom biskoparna, apostlarnas efterträdare, i gemenskap med biskopen av Rom. Den enheten, så strukturerad, måste vi sträva efter, när vi idag, vid det andra årtusendets slut försöker återupprätta full gemenskap” (n. 55, jfr 56 och 61).

Pontifikat, patriarkat och nationalkyrkor

Med ett sådant uttalande är dock inte saken klar, som talet om ”den odelade kyrkans tid” ofta tycks implicera i ekumeniska sammanhang. I själva verket har dialogen om hur Öst och Väst gemensamt skall förstå Roms primat knappast börjat. Under det första årtusendet bevarades gemenskapen, trots olika uppfattningar om förhållandet mellan lokalkyrkorna och primatet. Lika litet som Östkyrkan generellt accepterade Roms alltmer stegrade anspråk på ett apostoliskt grundat universalprimat kunde Rom, eller för den delen Alexandria, acceptera det rent politiskt motiverade upphöjandet av ”Det nya Rom”. Från 500-talet samexisterade man visserligen i den s.k. pentarkin – de fem patriarkaten. Men det var inom ramen för det bysantinska väldet. De orientaliska kyrkorna hade då redan gått sin egen väg, och enheten mellan Rom och Konstantinopel gick mot årtusendets slut en osäker framtid till mötes. Det andra årtusendet innebar en vidare särutveckling på ömse håll. På den ortodoxa sidan medförde den politiska utvecklingen så småningom uppkomsten av självständiga nationalkyrkor och ett successivt försvagande av de gamla patriarkaten. Att man inom ortodoxin är medveten om att denna utveckling inte kan vara slutpunkten visar förberedelserna för ”Det stora och heliga konciliet”. Referensen till det första årtusendet i officiella uttalanden både från katolsk och ortodox sida måste därför närmast ses som ett uttryck för viljan att återupprätta full gemenskap och som en bekräftelse på det man har gemensamt. Någon direkt lösning på förhållandet mellan primat

och lokalkyrkor anger den inte, och den officiella dialogen har ännu inte på allvar tagit itu med frågan. Att den ortodoxa och katolska kyrkan är överens om grunden för kyrklig enhet – samma tro, samma sakrament, samma ämbete (n. 9) – gör dock sökandet efter lösningen meningsfull. Påven bekräftar också i encyklikan med stor emfas att östkyrkorna är våra ”systerkyrkor”, och ägnar ett längre avsnitt åt dialogen med Öst (n. 50-63).

Dialogen med protestantismen

Förhållandet till protestantismen är på denna punkt annorlunda. Visserligen förenas vi i en gemensam historia och mentalitet (n. 64-65). Men när Andra vatikankonciliet talade om andra kristna som ”kyrkor och kyrkoliknande gemenskaper” inbegrep man inte uttryckligen protestantismen i begreppet ”kyrkor” – även om encyklikan i en rubrik talar om ”dialogen med kyrkor och kyrkliga gemenskaper i Väst” 864). Man framhöll visserligen de många ”element av sanning och helgelse” (n. 10, 49) som finns i dessa gemenskaper, men uttalade sig inte generellt om graden av kyrklighet. När företrädare för evangeliska kyrkor uppfattar detta som ett underkännande bör man dock tänka på att ett uteblivet erkännande från den katolska kyrkan inte måste uppfattas som ett nej. Dialogen är just på väg att utröna saken.

I det perspektivet blir påvens varma ord om sina möten med representanter för t.ex. de nordiska lutherska kyrkorna viktiga. Den påvliga tolkningen av den kända Birgittavespern i Peterskyrkan 1991 (n. 25) och de hjärtliga mötena vid Nordenbesöket (n. 24, 72) torde vara att de nordiska ärkebiskoparna här uppträder som kyrkoledare vilka eftersträvar kyrkogemenskap i katolsk mening. Desto viktigare blir att fa veta om man i en representativ dialog mellan kyrkorna kan fastställa den trosgemenskap som gesterna antyder.

I encyklikan nämner nu påven fem områden som behöver studeras innan en sann konsensus i tron kan uppnås (n. 79): 1. Skrift och tradition, 2. Eukaristin, 3. Ordinationens sakrament, 4. Kyrkans läroämbete som anförtrotts åt påven och biskoparna, 5. Jungfru Maria som Guds moder och Ikon av kyrkan. Med undantag för primatsaspekten i punkt 5 är detta punkter där konsensus i stort sett redan föreligger med Östkyrkan. Därför torde dialogprogrammet i första hand implicera intensifierad dialog med protestantismen på dessa punkter.

Hur denna dialog skall framskrida ger påven inga innehållsliga anvisningar om. Däremot har han intressanta saker att säga om dialogens karaktär och om förhållandet mellan trons formulering och själva den sanning tron hänför sig till. Här visar sig åter det nuvarande pontifikatets profil.

A ena sidan fastslår påven att enhetens mål inte kan vara något annat än full trosgemenskap. Man får

inte kompromissa med sanningen (n. 79, 36, 18). Vissa protestantiska kommentatorer har tolkat detta som krav på totalt accepterande av den katolska läran. Men påven ger själv antydningar om ett annat sätt att se saken. Han markerar nämligen på flera ställen att man måste skilja mellan den uppenbarade sanningen och de formuleringar denna fått (n. 18, 19, 81). Den skenbara motsägelsen mellan två traditioner får därför inte leda till kompromisser. Det skulle medföra lösningar som inte höll (n. 79). Man måste börja med att se om orden vill säga samma sak (n. 38). För övrigt har den katolska kyrkan aldrig gjort sin egen lära till formellt enhetskriterium. I stället används formuleringar som ”hela den uppenbarade sanningen” (n. 79, 18) eller ”den apostoliska traditionen” n. 16). Det förutsätts dock att denna inte är tillgänglig annat än genom kyrkans tradition. De motsägande tolkningarna av uppenbarelsen i olika kyrkliga traditioner visar bara att vi inte fått uppenbarelsen i presentförpackning, utan att skatten bevaras i lerkärl.

Dialog – ett utbyte av gåvor

När påven därför säger att förpliktelsen till sanningen är absolut gäller detta visserligen uppenbarelsen som sådan. Trons föremål är ju inte formuleringen utan det den hänsyftar på som Thomas av Aquino säger. Ändå kan förpliktelsen till sanningen endast uttryckas konkret genom trohet mot kyrkans bekännelse. Den katolska kyrkan förväntar sig samma trohet hos dialogpartnern till hans eller hennes bekännelse. Och gränsen för denna trohet kan endast ligga där konsensus om uppenbarelsens tolkning i det väsentliga uppnåtts. Verklig dialog är väsentligen att ”hjälpa varandra att se sig själva i ljuset av den apostoliska traditionen” (n. 16). På vägen dit spelar bönen och omvändelsen en stor roll. Påven betonar dessa båda saker mycket starkt. ”När kristna ber tillsammans tycks enhetens mål komma närmare. Den långa kristna historien, märkt av splittring, tycks åter konvergera därför att man sträcker sig mot källan till enheten som är Jesus Kristus” (n. 22). Och påven understryker bönens betydelse ytterligare genom att hävda att ”gemenskap i bönen leder oss till att se kyrkan och kristendomen på ett nytt sätt” (n. 23). I nära sammanhang med bönen står samvetsrannsakan och erkännandet av begångna försyndelser (n. 34). Dialogen är inte enbart horisontal, utan även vertikal, framhåller han i detta sammanhang (n. 35).

Vägen till enhet, enligt Johannes Paulus, kan tyckas ansträngande och anspråksfull. Många anser att programmet är motsägelsefullt och inte går ihop. Andra menar sig kunna se encyklikan som en kompromiss mellan kurians restriktivt bakåtsträvande och Johannes Paulus 1I:s otåliga och visionära hållning. Enklast är dock att se den i linje med Andra vatikankonciliets ekumeniska program och kyrkosyn, dock med en speciell touche av Karol Wojtyla. Denna touche blir särskilt märkbar i det principiella avsnittet om dialogen (n. 28), som uttryckligen anknyter till påvens personalism och hänvisar till pastoralkonstitutionen Kyrkan i världen av idag. Denna koncilietext var kardinal Wojtyla en av de starkaste tillskyndarna av. I encyklikan sätter nu påven in den ekumeniska dialogen i detta perspektiv. ”Dialog är ett oundgängligt steg på vägen mot mänskligt självförverkligande, både för varje individ och för mänskliga gemenskaper. Fastän begreppet ’dialog’ tycks ge prioritet åt den kognitiva dimensionen (dia-logos), implicerar all dialog en allomfattande, existentiell dimension. Den inbegriper det mänskliga subjektet i dess helhet; dialog mellan gemenskaper inbegriper på ett särskilt sätt att varje gemenskap är ett subjekt.” Med hänvisning till en annan koncilietext tillägger påven: ”Dialogen är inte endast ett utbyte av ideer. På något sätt är den alltid ’ett utbyte av gåvor’.”

Uttalandet kastar ljus över den roll omnämnandet av påvens möten med andra kyrkoledare spelar i encyklikan, liksom över de allt oftare återkommande gesterna av bot och försoning och uppmaningarna därtill. För Johannes Paulus II står inte kyrkans lära till disposition i ekumeniken. Att kompromissa här är att gå för fort fram, och dessutom att reducera dialogen till något enbart intellektuellt. I stället står de mänskliga personernas möte i centrum. Och kyrkorna är gemenskaper av personer som i ett äkta möte skall söka vägen till hållbar kyrkogemenskap. Är i själva verket lösningen på ekumenikens problem, enligt Johannes Paulus II, antydd i encyklikans underrubrik: ”om engagemanget för ekumenik”?