Den obehagliga samtiden på vita duken

Tidigt i våras hade den amerikanska filmen Margin Call, skriven och regisserad av J.C. Chander, premiär i Sverige. Den fick strålande recensioner i de stora dagstidningarna – och försvann i stort sett omgående från biosalongerna. Man kan undra varför. Det är en bra, mycket bra, intelligent och upprörande film, som väcker många tankar och ger obehagliga perspektiv på vår samtid.

Handlingen är enkel och snart berättad. En nyfiken matematiker och riskanalytiker på en finansbank upptäcker en sen kväll att banken saknar tillgångar. Man står på minus och skulderna växer snabbt. Riskabla satsningar på räntebärande MBS papper har gått över styr. Vad ” räntebärande MBS papper” står för, förklaras inte i filmen och det antyds att ingen av de inblandade, inte heller de som konstruerat dessa finansiella instrument, vet vad de består av. Bara att de är en kalkylerad risk, som det under vissa omständigheter går att tjäna pengar på. Mycket pengar. Och man har tjänat massor, men nu har det vänt. Nu växer skulderna och banken är redan bankrutt.

När upptäckten är gjord går larmet. Riskanalytikern ringer till sin närmste chef, som motvilligt lämnar krogen för att se efter vad saken gäller. När han fattar vad som hänt ringer han sin chef, som kommer tillbaka till jobbet, ringer sin chef osv. Och tidigt på morgonen, då högste chefen flygs in med helikopter, hålls ett improviserat krismöte.

Vad göra? Först och främst ta reda på om beräkningarna stämmer. Ja, de stämmer. De papper banken satsat på är värdelösa; skulderna växer från dag till dag. Situation är ohållbar. Ett svart hål har öppnat sig, en avgrund som hotar att sluka dem alla. Nästa fråga: Vilka vet att MBS papprena är värdelösa? Någon utanför det här rummet? Ingen! Bra, då säljer vi rasket så snart marknaden öppnar! Vi har några timmar på förmiddagen på oss innan våra köpare upptäcker att pappren saknar allt värde. Och auktionen lyckas. Avgrunden skickas vidare till andra aktörer på marknaden.

Den här filmen handlar emellertid inte bara om en bank på obestånd och manipulationer med finansiella instrument, den handlar om vårt samhälle, vår samtid – vi är ju alla aktörer på en gemensam marknad – och den handlar om det svarta hål som växer till sig i vårt centrum.

I filmens persongalleri finns inga hjältar och inga skurkar. Alla agerar rationellt utifrån sina intressen och regler som ingen kan ändra. Vinna eller försvinna. Det gäller för småhandlaren på golvet och för högste chefen. Gång på gång återkommer fraser som ”Egentligen finns inget val”, ”Egentligen väljer man aldrig”. Ingen är heller speciellt girig. Men det är bara det att alla har skaffat sig dyra vanor och behöver pengar för att inte tvingas lämna till exempel den lägenhet man just köpt.

Men vad är det då man tjänar pengar på? På MBS papper, som ingen vet vad det är. Inte de som säljer och inte de som köper. Så det man handlar med, och det är alla införstådda med, är något annat: förväntningar, förhoppningar, förtroende. Alla på marknaden hoppas på vinst, på att få ut mer än vad man satsat. Då är förmågan att väcka förtroende en strategisk tillgång, som rätt kapitaliserad kan ge god utdelning. Om man är tillräckligt smart.

Så skruvas förväntningarna upp i varv efter varv. Tillväxten i ekonomin är självklar och för alltid bestående. Mer och mer investeras i ren tillit till den rena tillväxten och alla anar, men ingen låtsas om, det växande svarta hålet, det skuldberg, som hotar att sluka alla våra eventuella tillgångar och förväntningar och all tillit.

Margin Call är en obehaglig film om en obehaglig samtid. I filmen liksom i vår nutid är utbytet mellan människor insvept i en abstrakt dimma. MBS papper är fiktion. Men förr eller senare måste tilliten svara mot något verkligt och de verkliga kostnaderna för våra dyrbara levnadsvanor skall förr eller senare redovisas.

Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.