En kamp för rättvisa som måste fortsätta

Under mer än 500 år har romerna varit en del av det svenska samhället. Ändå har de i århundraden levt utanför samhället, till en del självvalt, men också till följd av majoritetssamhällets fördomar och diskriminering. Tidvis har de förvisats från landet. På 1600-talet förvisades större delen av romerna till rikets östra del, Finland. De finska romer som sedan 1950-talet kunde återvända till Sverige bär alla svenska namn. Tidvis mjukades attityden mot romerna upp, men kring sekelskiftet 1900 hårdnade klimatet igen till följd av den framväxande rasbiologiska ”forskningen”, som fick stort inflytande på svensk politik. Mellan 1914 och 1954 rådde invandringsförbud till Sverige för romer. De som redan fanns i landet drabbades av omfattande diskriminering, inte minst till följd av det rashygieniskt motiverade steriliseringsprogrammet som formellt avskaffades först på 1970-talet. Från 1950-talet började Sverige officiellt försöka råda bot på århundradens försummelser och förbrytelser mot romerna och deras mänskliga rättigheter. En statlig utredning lade förslag som gällde rätten till bostäder och skolgång. Men de omedelbara resultaten blev magra. På 1960-talet började sakernas tillstånd långsamt att förändras, mycket tack vare en ung och stridbar romsk kvinna, Katarina Taikon, ibland kallad romernas Martin Luther King.

Hennes liv och verksamhet skildras i en nyutkommen bok av journalisten Lawen Mohtadi: Den dag jag blir fri. Boken försöker ”fånga henne som människa och aktivist”. Katarina föddes 1932 i ett zigenarläger utanför Örebro. Året efter dog hennes mor, och fadern gifte om sig. Med hjälp av intervjuer med bland andra Katarinas storasyster, silversmeden Rosa Taikon, och med självbiografiskt material från Katarinas populära ungdomsböcker om Katitzi, (13 stycken mellan 1977 och 1982) skildrar Mohtadi hennes barn- och ungdomstid. Det var ett kringflackande, tufft liv med ständiga uppbrott, konflikter med myndigheter, barnarbete och barnäktenskap, men också en varm gemenskap med syskon och släkt, trots en elak styvmor.

Det som öppnade hennes ögon för zigenarnas utsatthet var åren på Birka folkhögskola från 1956. Hon blev engagerad i kampen för romernas mänskliga rättigheter och snabbt en ledande aktivist. 1963 debuterade hon som författare med boken Zigenerskan, som följdes av flera böcker. Den fick omedelbart stort genomslag. Hon tog bland annat strid med författaren Ivar Lo-Johansson, som 1929 uppmärksammat romernas situation i reportageboken Zigenare. Han betraktades därför av sig själv och andra som zigenarnas vän och förespråkare. Han pläderade för att staten skulle stödja dem så att de kunde bevara sin egenart och kultur som ett pittoreskt inslag i samhället. Katarina angrep hans romantiska syn på zigenarna som ett folk som inte ville bo i hus utan fritt resa omkring utan att inordna sig i samhället. Hon krävde skolgång för barnen och för de vuxna romer som förvägrats det, hon krävde anständiga bostäder, arbete och fulla mänskliga rättigheter som för övriga svenska medborgare.

Som författare, föreläsare och aktivist blev hon snabbt en ledare för sitt folk. Hon byggde nätverk bland människorättskämpar, politiker och akademiker som arbetade för romernas sak. Oförfärat stegade hon upp till generaldirektörer och ministrar för att kräva rättvisa. I boken skildras mer utförligt två utvisningsfall där romska grupper som varit i landet under längre tid sökt asyl. I ena fallet lyckades hon i sista stund med hjälp av petitioner och demonstrationer få regeringen att ändra beslutet. I det andra utvisades en grupp på 47 romer med internationella förvecklingar och under stort mediepådrag. Efter detta misslyckande blev hon djupt deprimerad men arbetade ändå vidare. 1982 drabbades hon av en allvarlig stroke som gjorde slut på hennes aktiva engagemang. Men hon stod fortfarande som en symbol i kampen för romernas mänskliga rättigheter. När Katarina Taikon dog 1995 hade mycket hänt för att förbättra romernas situation i Sverige och hon hyllades i hela landet för sina insatser.

De sociala och ekonomiska villkoren för romerna är fortfarande efter nästan 1 000 år en skamfläck för ett EU som berömmer sig av att vara världsbäst på demokrati och mänskliga rättigheter. Med EU:s gemensamma marknad kan de nu röra sig fritt över gränserna som andra EU-medborgare. Ansvaret för att diskrimineringen upphör är därför gemensamt. Dagligen kan vi läsa om övergrepp och utbredd antiziganism i medlemsländerna.

Katarina Taikons kamp är långt ifrån slut!

Kjell Sundberg är teol.kand., tidigare länsarbetsnämndsdirektör i Örebro, Falun.