Anpassning och motstånd

Att beskriva förhållandet mellan den katolska kyrkan och nationalsocialisternas Tredje rike (1933–1945) är inte helt enkelt. Diametralt motsatta ståndpunkter har ventilerats i debatt och forskning. Det talas om kyrkans avvisande av den nazistiska ideologin och dess maktutövning, men också om anpassning, ja medskuld. Med ”kyrkan” kan i detta sammanhang åsyftas olika företeelser, till exempel kyrkfolket, den ”politiska katolicismen ” (oftast syftande på det katolska partiet Zentrum), eller prästerskapet och hierarkin, med påven i spetsen. Boken om den katolska kyrkan och Tredje riket tar upp alla dessa sidor och flera därtill. Den betecknas som ”en introduktion”, vilket med tanke på den omfattande forskning som finns, och även de forskningsfrågor som återstår att besvara (i väntan på att ännu flera dokument i Vatikanens arkiv blir tillgängliga), är välmotiverat. Men det är en värdefull presentation där olika experter på olika områden skisserar huvuddragen av det som man nu vet.

Det finns en tydlig ambivalens i kyrkans hållning, på olika nivåer, och denna ambivalens präglar också bokens bidrag och författarnas ställningstaganden. Omslagsbilden är talande. Den visar en Corpus Christi-procession med kommunionbarn och ordensfolk i en arbetarstadsdel i Köln, där hakkorsfanor hänger ner från fönstren ovanför. Som bokens utgivare skriver i inledningen, är det oklart när fotografen Theo Felten har tagit bilden: 1933? Illustrerar den då konsensus mellan den nya regimen och kyrkan? Eller 1937, efter påven Pius XI:s mot nazismen kritiska rundskrivelse Mit brennender Sorge (se Signum 3/2012)? Handlar det i så fall om en kyrklig manifestation i trots mot regimen, och hakkorsfanorna är avsedda som en provokation mot just katolikerna på deras fest? Eller hängde folk ut sina fanor mest för att få vara i fred? Bokens inledande frågor utifrån denna bild tyder på en rad tolkningsproblem som rör hela det fält som behandlas.

Det betonas ofta att den katolska kyrkan i Tyskland var långt mindre infekterad av nationalsocialismen än protestantismen. I vissa protestantiska Landeskirchen var en mycket hög andel präster och pastorer engagerade inom NSDAP. Däremot var färre än en procent av alla katolska präster och av ordensfolket medlemmar av partiet och dess sidoorganisationer – biskoparna hade under åren före 1933 förbjudit alla katoliker att bli medlemmar, ett förbud som sedan inte upprätthölls. Men enligt § 32 i statsfördraget i juli 1933 mellan Tyska riket och Heliga stolen, det så kallade Rikskonkordatet, fick präster och ordensfolk inte längre vara medlemmar i några politiska partier eller vara verksamma inom dessa (Zentrum leddes ofta av präster, även lokalt; prelaten Ludwig Kaas var 1928–1933 partiets ordförande; i juli förbjöds för övrigt alla partier förutom NSDAP).

Ett skäl som anförs för att förklara katolskt inåtvändhet och bristande motstånd under NS-tiden är att andelen katoliker av Tyska rikets befolkning efter första världskriget och förlusten av övervägande katolska områden till Polen och Frankrike knappt var en tredjedel. Nästan 63 procent var protestanter. I högerkretsarna betraktades katolikerna, liksom socialdemokrater och kommunister, fortfarande som nationellt mindre pålitliga efter att Zentrum tillsammans med SPD hade spelat en bärande roll för Weimartidens demokrati, inklusive uppfyllandet av Versaillefördragens villkor. Dessutom var minnen fortfarande starka efter Bismarcktidens Kulturkampf på 1870-talet mot den – som det då hette – ”riksfientliga” katolska kyrkan. Det fanns alltså flera skäl för katolikerna att inta en defensiv roll och att samtidigt vilja bevisa sin patriotiska hållning. Allt detta bidrog uppenbarligen till att de i många fall inte särskilt demokrativänliga tyska biskoparna den 28 mars 1933, alltså efter Ermächtigungsgesetz som den 23 mars gav Hitler den absoluta makten, lät uppläsa en deklaration i kyrkorna med uppmaningen att acceptera den nya staten och att lyda dess regim. Bidragande till biskoparnas delvisa omsvängning var att Hitler den 23 mars också hade deklarerat att hans regering såg ”i kristendomen de orubbliga fundamenten” för det tyska folkets ”moraliska liv” och att han ville vinnlägga sig om ett positivt förhållande till Vatikanen. Om allt detta skriver den kände historikern Rudolf Morsey i sitt bidrag om Ermächtigungsgesetz och konkordatet.

Vad biskoparna dock liksom tidigare höll fast vid även i denna deklaration var fördömandet av nazismens ”religiös-moraliska irrläror”, bland annat rasismen. Det skulle sedan visa sig, å ena sidan, att nazisterna inte alls avsåg att hålla sina löften, och å andra sidan, att den katolska kyrkan och den protestantiska Bekennende Kirche (bekännelsekyrkan som stod i opposition till den del av protestantismen som hade anpassat sig) var de enda krafter som lyckades hindra att nazisternas världsåskådning helt dominerade människornas ”hjärta och själ”, som Heinz Hürten skriver i kapitlet om nazismens framväxt och den katolska kyrkan. När det gäller just sistnämnda så stärktes dess inre sammanhållning, även om förtrycket tilltog, rörelsefriheten blev allt mindre och många präster och ordensmedlemmar hamnade i koncentrationsläger. Många förlorade sina liv. Mellan 1940 och 1942 stängdes 300 kloster och katolska institutioner och det var klart att nazisterna bara inväntade ett segerrikt slut på kriget för att sedan ta itu med kyrkan.

Men det finns andra sidor som också beskrivs i boken. Här handlar det om bristande solidaritet med andra förföljda, inte minst med judarna, även om det i biskoparnas uttalande mot mördandet och för mänskliga rättigheter i september 1943 förutom handikappade, gisslan tagna i ockuperade länder, krigsfångar och andra fångar även nämndes ”människor av främmande raser och härkomst” – sistnämnda i dag en formulering med tvetydig klang. Det fanns ju en anti-judisk (inte att förväxla med antisemitisk) tradition inom kyrkan som bidragande orsak till ett mindre entydigt språkbruk och engagemang. Ett särskilt kapitel, skrivet av Thomas Brechenmacher, handlar om påven Pius XII och judarna. Här som i andra bidrag är det Rolf Hochhuths påvekritiska pjäs 1963, Der Stellvertreter (Ställförträdaren), som är utgångspunkten. Författaren visar att kritiken är ensidig, att påven stod bakom viktiga hjälpaktioner för de förföljda och utan förbehåll fördömde den nazistiska världsåskådningen. Men han betonar också det defensiva och ambivalenta i påvens hållning, hans fastlåsning vid en äldre kyrklig tradition.

Ytterligare ett besvärande tema handlar om inställningen till kriget. De tyska katolikerna, med flertalet biskopar i spetsen, stödde efter 1933 nazisternas utrikespolitik, även om de inte delade partiets ideologi. Versaillesfredens följder bidrog i förening med en allmän patriotisk hållning till att Hitlers utrikespolitiska framgångar fram till sommaren 1939 väckte gillande i katolska kretsar, som Wilhelm Damberg skriver i sitt bidrag om tolkning och erfarenhet av kriget. Även här fanns vid krigsutbrottet en ambivalens i biskoparnas tystnad. Att även katolikerna var tvungna att lyda och dra ut i krig, är svårt att betvivla – och de ytterst få som vägrade fick i regel plikta med förlusten av frihet och liv. Kriget gavs ofta en religiös dimension, som syndastraff och med skyldigheten att underkasta sig lidandet. Ett mer handfast politiskt inslag var antibolsjevismen som bidrog till att överfallet i juni 1941 på Sovjetunionen för många framstod som ett nytt och berättigat korståg mot gudlösa makter. Nazisternas framfart mot den katolska kyrkan i Polen, inte minst mot dess präster, och ”förintelsekrigets” utveckling väckte dock allt större tvivel, men utan att kyrkans talesmän före krigsslutet förmådde att komma fram till ett gemensamt och entydigt ställningstagande.

Förutom ovan nämnda bidrag handlar andra kapitel i boken om den nationalsocialistiska religionspolitiken (Dietmar Süß), de tyska biskoparna (Christoph Kösters) och hur avnazifieringen efter kriget berörde kyrkan (Mark Edward Ruff). Åtminstone i västra Tyskland berördes katolikerna i mindre grad än andra av detta program, igångsatt av de ockuperande segermakterna, men biskoparna protesterade flera gånger mot dess ensidiga karaktär. De menade att det skulle försvåra uppbyggnaden av ett nytt Tyskland genom att utestänga miljoner människor från samhällslivet, att det skulle främja nya antidemokratiska rörelser, inte minst kommunismen, men ändå mest drabba de ”små” tidigare partimedlemmarna medan ”de stora” skulle lyckas undkomma. Inte minst amerikanerna var mycket förbryllade över denna kyrkliga hållning eftersom de betraktade just katolicismen som mindre infekterad av nazismen och som potentiell bundsförvant. Det är en öppen fråga om denna katolska hållning bidrog till programmets misslyckande. Här är nog det begynnande Kalla kriget en viktigare förklaringsfaktor: De båda delarna av det besegrade Tyskland behövdes, så att säga, på respektive sida, och då sopades mycket under mattan – vilket gällde även för den östra delen av Tyskland, ockuperad av Sovjetunionen.

I ett kapitel om kristet inspirerat motstånd (Michael Kißener) räknas en lång rad exempel upp, inte minst de som stödde attentatet mot Hitler den 20 juli 1944. Slutsatsen är ändå att ”det odifferentierade talet om den katolska kyrkan som en regelrätt ’motståndsorganisation’ säkerligen är förfelat”. Men det fanns alltså en kristen opposition som i vissa fall ledde till aktivt politiskt motstånd, både inom hierarkin och inom folket, bland präster och militärer. Ett avslutande kapitel av Karl-Josef Hummel behandlar frågan om skuld och ansvar för Tredje riket och dess ogärningar. Även ”institutionen kyrka” måste underkastas denna rannsakning. Under efterkrigstiden genomgick man olika faser, från överslätande till en allt tydligare kritik och på senare tid mer nyanserade ställningstaganden. Även här innebär Andra Vatikankonciliet en vattendelare, med en ny kyrklig självförståelse, och i anslutning till påven Johannes Paulus II:s sju böner om förlåtelse i mars 2000.

I Christoph Kösters andra bidrag, om det katolska kyrkfolket 1933–1945, nämns de tyska katolska biskoparnas herdabrev i augusti 1945, där man både skriver att många katoliker hade blivit vilseledda av nationalsocialismen, men många ”aldrig hade böjt sina knän inför [guden] Bal”. Huvudfrågan är ändå, som författaren skriver, ”vilken betydelse den katolska tron hade för katolikernas dagliga gärning under Tredje riket. Kunde man som ’god’ katolik vara en lojal medlem av den nationalsocialistiska ’folkgemenskapen’?” Och hur förhöll man sig gentemot dem som förföljdes som stående utanför denna gemenskap? Slutsatsen är att den katolska miljön var präglad av en defensiv karaktär, vilket gav en viss styrka men också innebar en begränsning, inte minst då det gällde de ’andra’ som hade behövt hjälp.

Boken Die katholische Kirche im Dritten Reich har kommit till genom ett samarbete med Kommissionen för samtidshistoria i Bonn. Den är lättläst och informativ. Med vissa förklarande noter och förtydliganden kunde den mycket väl vara lämplig att översättas även till svenska. Okunnigheten på området är stor. Och det finns många lärdomar att dra, inte minst i dessa tider med en här och var nyvaknande nationalism.