Mänsklig bildning

I början av året offentliggjordes en undersökning som gjorts på uppdrag av akademikerförbundet Jusek. Inte mindre än var tredje nyutexaminerad högskolestudent ångrar valet av utbildning. Som orsak angav studenterna bland annat att de var missnöjda med att utbildningen inte tränat dem ordentligt i etiska överväganden. Förmågan att förklara sin disciplin för någon som inte är insatt i ämnet fick de inte heller öva upp. Bristerna kan sammanfattas med avsaknaden av bildning.

I sin senaste bok, Gränspassager – Bildning i tolkningens tid, diskuterar Bengt Kristensson Uggla (Amos Anderson-professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Finlands svenska universitet Åbo Akademi och docent i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Uppsala universitet) vad som menas med ”bildning” och varför den är viktig i vår tid. Förutom hans uppmärksammade understreckare i Svenska Dagbladet (”Bara humaniora kan ställa ekonomin till rätta igen”, 21 december 2011), innehåller boken även sju andra tidigare publicerade och här något omarbetade artiklar. I inledningen skriver författaren att texterna är resultatet av ett övergripande idéflöde, vars röda tråd utgörs av hermeneutiken, tolkningsläran. Så har jag också läst boken och vill här kort referera till några av tankegångarna.

Kristensson Uggla går i bräschen för en bred humanistisk bildning, det som i engelsktalande länder kallas liberal arts. Med stöd utifrån en rapport från Carnegie Foundation for the Advancement of Teaching, vid Stanford University i USA, argumenterar han för att just ekonomer har behov av liberal arts. Med en sådan integrerad kunskap från olika håll blir studenterna bättre rustade att hantera ”en ekonomisk verklighet präglad av hög komplexitet, konstant mångtydighet och svåra dilemman”.

Problemet är att universiteten inte tillhandahåller denna typ av bildning i dag. En förklaring, menar Kristensson Uggla, är att universiteten helt inlemmats i det övriga samhället, där krav på mätbara resultat ställs. Universiteten har ”allt mer kommit att likna ’vanliga’ arbetsplatser, också i den meningen att de leds och styrs i enlighet med samma principer som andra myndigheter och verksamheter”. Bildningen får ske annorstädes. I ett kapitel i boken redogör Kristensson Uggla för en metod som främjar bildning: reflexion. En särskild sorts reflexion intränas vid ledarskaps- och managementprogram, man får här lära sig från gjorda erfarenheter.

För Kristensson Uggla handlar bildning inte bara om bred kunskap om olika saker. I stället resonerar han att hela människan själv formas, hennes personlighet bildas. Men inte nog med det; hon ger också form åt världen. Synen på kunskap och bildning har förskjutits ur historisk synvinkel, påminner författaren. ”Om man i Antiken förknippade bildningen med själens formning, så kom 1800-talets bildningsprojekt tvärtom att ta sin utgångspunkt i själens egen formande förmåga.” Här kommer vi in på kunskapsteoretiska frågor, om realism och antirealism, vilket skulle kräva ett större utrymme att kommentera.

Gränspassager – Bildning i tolkningens tid innehåller många andra tänkvärda poänger, som i alla fall för mig innebar nya perspektiv. Man skulle till exempel kunna tro att bildning borde uppfattas som något eftersträvansvärt och stimulerande, någonting man tar på sig frivilligt. Men Kristensson Uggla påpekar att det livslånga lärandet (lifelong learning) i själva verket blivit en nödvändighet, inte bara därför att samhället har blivit mer avancerat och globaliserat, utan också därför att en individualistisk människosyn pressar fram krav på originalitet – ett individualiseringstvång präglar vår tid.

Kristensson Uggla tycks vara kritisk till en människosyn som leder till att människan fokuserar sig själv för mycket. Det gäller att överskrida sig själv, nå ut till den andre, vilket sker i samband med läsning och tolkning. Den franske filosofen Paul Ricoeur citeras: ”Att förstå är inte att låta sig speglas i texten, utan att utsätta sig för texten. Det innebär att motta ett rikare själv genom att tillägna sig de möjliga världar som tolkningen utvecklar.”

Det är lärorikt att läsa Kristensson Uggla, dels för de många enskilda genomtänkta avsnittens skull, dels därför att han har ett tvärvetenskapligt perspektiv. Ansatsen är alltså bred och erfarenheter från många olika håll bryts mot varandra. Just detta tycks vara en utmaning i en tid då akademiskt och för all del även praktiskt arbete har blivit alltmer specialiserat. Motstånd, misstänksamhet och osäkerhet möter den som passerar gränser och rör sig i olika terränger, om man får tro Kristensson Uggla. Det må vara. Men jag uppfattar det som en styrka att författaren kan lägga ett kompetent teologiskt, filosofiskt och ekonomiskt perspektiv på ett och samma fenomen. Det tvärvetenskapliga greppet är framgångsrikt genomfört i Kristensson Ugglas nyutgivna tegelsten Slaget om verkligheten – Filosofi, omvärldsanalys, tolkning, som med fördel kan läsas parallellt med Gränspassager – Bildning i tolkningens tid. Den förstnämnda har en mer utpräglad historisk dimension.

Bengt Kristensson Ugglas texter kan ibland bli lite yviga, en hårdare avgränsning skulle inte sitta fel (fast det gränsöverskridande är ju hans signum). Den anmärkningen får dock inte dölja erkännandet att författaren på många sätt bidragit till en större förståelse för vad bildning är och vad den tjänar till. Ett viktigt bidrag är att han övervinner dikotomin (ett ord han för övrigt är förtjust i) mellan pragmatiskt nytto-orienterad utbildning å ena sidan, bildning som är värdefull i sig å den andra. Hans synsätt går bortom denna dikotomi och han driver tesen att ”det är mänskligt att tolka”. Därifrån är steget inte långt till renässanshumanisterna som studerade och undervisade, eftersom människan därigenom förädlas.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.