Den (o)möjliga interreligiösa dialogen

Signum har tidigare publicerat artiklar av den belgiska religionsvetaren Catherine Cornille som numera är verksam vid Boston College. Upprinnelsen till hennes senaste bok är för övrigt det studium hon påbörjade inför konferensen God in Global Dialogue i Lund 1999 (se Signum nr 5/1999 och nr 1/2000).

I den katolska kyrkan har mycket gjorts för att skapa en hållbar religionsteologi och engagemang för interreligiös dialog. Här kan exempelvis nämnas Paulus VI:s encyklika från 1964 Ecclesiam suam, Sekretariatet för icke-kristna religioner som tillkom 1964 och vars namn 1988 ändrades till Påvliga rådet för interreligiös dialog (PCID), Andra Vatikankonciliets deklaration om icke-kristna religioner Nostra aetate 1965, Johannes Paulus II:s banbrytande initiativ till interreligiös böndag för fred i Assisi 1986.

Vissa beslut tyder dock på en ambivalens när det gäller Vatikanens hållning till interreligiös dialog. Efter det att Benedictus XVI blivit påve förlorade PCID sin självständighet 2006 och uppgick i Påvliga rådet för kultur. I samband därmed blev PCID:s ordförande, en av Vatikanens främste islamologer, ärkebiskop Michael Fitzgerald, förflyttad till Egypten för att där bli nuntie. Bara något år därefter återfick PCID sin självständighet, nu under ledning av kardinal Jean-Louis Tauran. Catherine Cornille menar att dessa inkonsekventa beslut fram och tillbaka visar att självförståelsen inom en religiös tradition är mycket avgörande för religionsdialogens utveckling. Om dialog överhuvudtaget ska bli möjlig måste den djupaste motiveringen finnas i den egna traditionens självförståelse. Denna uppfattning delas för övrigt också av Kyrkornas Världsråd (se Signum nr 1/2010, s. 6). Fokus i boken ligger därför inte på paradigm eller typologier utan på denna fråga: vad behövs i den egna självförståelsen för att dialogen ska bli möjlig?

Ordet Im-Possibility i boktiteln är underfundigt och svårtolkat. Vid genomläsningen blir man klar över att författaren i varje fall inte menar att interreligiös dialog är omöjlig. Hon anser snarare att dialogen rymmer inneboende möjligheter under förutsättning att vissa kvaliteter uppfylls i den egna självförståelsen. Hela boken handlar om fem sådana kvaliteter vilka Cornille identifierar som ödmjukhet, engagemang (commitment), sammanlänkning (interconnection, empati och gästfrihet (hospitality), och åt vilka hon ägnar ett kapitel vardera. Det ligger nära till hands att uppfatta dessa termer enbart som mentala, psykologiska attityder, vilket de förvisso är, men författaren gräver mycket djupare än så. Hon för avancerade religionsteologiska resonemang och involverar alla framstående religionsteologer i sin diskussion. Även om boken inte alls är menad som en översikt över aktuell religionsteologi, får läsaren på köpet hjälp att orientera sig inom detta stora område. Cornille använder sig också av sina egna mångåriga erfarenheter av konkret dialog med hinduer och buddhister i såväl Asien som västvärlden. På så vis ges även en religionsfenomenologisk dimension åt framställningen.

Kvaliteterna ovan kan också tillämpas på inomkristen ekumenik, fastän den underliggande diskussionen då blir en annan. Catherine Cornilles gedigna bok kan inte jämföras med Sveriges Kristna Råds enkla Tio tumregler för god ekumenik (se www.skr.org), men det finns ändå något som är gemensamt. I båda fallen bygger man på en djup teologisk motivation och på insikten om att vissa kvaliteter behövs för att det ska bli en god dialog.

Personligen finner jag det första kapitlet om ödmjukhet mest givande (s. 9–59). I alla stora religiösa traditioner har ödmjukheten som andlig dygd en betydande plats, inte minst i kristendomen. Författaren redogör mycket initierat för ödmjukhetens betydelse i olika former av kristen spiritualitet, alltifrån ökenfäderna, den helige Benedikt och framåt.

Intressant är att författaren hos den helige Bernhard av Clairvaux finner att ödmjukheten också har en kognitiv dimension. Ödmjukhet och kärlek behövs för att man ska förstå andra människor och se det sanna hos dem. Cornille menar att den andliga, moraliska ödmjukheten behöver kombineras med en ”doktrinär” sådan. Den som bara kan se det förträffliga i sin egen tradition och dess absoluta sanning är inte särskilt benägen för öppenhet och vilja att ta till sig något från en annan tradition. Insikten om att alla religiösa uttryck är kulturellt och historiskt betingade ger distans till den egna övertygelsen, utan att den därmed behöver förringas. Catherine Cornille citerar i sammanhanget dokumentet från Troskongregationen Mysterium Ecclesiae som pekar på att uttrycken för den dogmatiska förståelsen utvecklas från tid till tid.

Ödmjukhet i förhållande till den egna övertygelsen ska inte förväxlas med läromässig relativism. Författaren gör här en viktig distinktion mellan ”relativism” och ”relativitet” (relativity). Medan relativitet här står för ett erkännande av att historiska och kulturella orsaker påverkar uttrycken för religiös sanning, betyder relativism att sanningen radikalt reduceras till den historiska och kulturella kontexten. I det senare fallet utblottar den religiösa traditionen sig själv på sitt specifika bidrag i dialogen.

Ett utmärkande drag hos Catherine Cornille är teologisk balans. Den grundar sig dels på att hon reflekterat igenom frågorna noggrant från alla sidor, dels på att hennes tänkande vilar på en solid bas både beträffande teologi och spiritualitet.

För att hänga med i argumentationen krävs viss ansträngning av läsaren men det är mödan värt.

Katrin Åmell är dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap och direktor för Ekumenisk teologi vid Sveriges Kristna Råd.