Den öppna folkkyrkan sluter leden

I en osignerad huvudledare i Svenska Kyrkans Tidning (nr 1-2, 1986) gör den nye chefredaktören, Ingvar Laxvik, ”en positionsbestämning”. Denna avslutas på följande sätt:

Den nya redaktionsledningen vill att Kyrkans Tidning skall vara den öppna folkkyrkans stämma (… ) Vad man menar med ”öppen folkkyrka” är inte alltid solklart och behöver framledes diskuteras. En betydelse av uttrycket kan väl ändå anses säkerställd: termen tecknar en generös kyrka där det är högt i tak.

Redaktionsledningen önskar tydligen att tidningen skall vara språkrör åt ett program som inte går att fixera tydligare än med till menlöshet utslätade epitet som ”generös”, ”öppen” och ”högt i tak”. Generös mot vilka, öppen mot vad? Generositeten har i vart fall sina gränser. Enligt samma ledare förhåller det sig nämligen så att olika minoriteter (inte närmare specificerade) har så ihärdiga förespråkare att ”debattstimulansen oftast måste inriktas mot majoriteten”. Majoriteten i sammanhanget får väl antagas vara anhängarna till den ”öppna folkkyrka” som, enligt ledaren, önskar ”en generös kyrka där det är högt i tak” (om merparten av kyrkfolket ingår i denna ”majoritet” får väl, i brist på klara belägg för att så är fallet, anses tveksamt). Att det ”höga taket” inte gäller för minoriteter framgår klart av ledaren i nästa nummer av tidningen (nr 3, 1986). Där angrips i mycket hårda ordalag Svenska kyrkans ungdomsförbund (RKU) som nyligen tagit beslutet att ”arbeta för att befria Svenska kyrkans organ från alla former av partipolitiskt inflytande”. Ledarskribenten framhåller, efter att ha betonat att kyrkopolitik och partipolitik hör intimt samman, att beslutet kommer att försvåra medlemsrekryteringen till ungdomsförbundet, att det är ett slag i ansiktet på dem som i de politiska partierna betonat kyrkofrågorna, samt att RKU – om de inte ändrar uppfattning – snart nog kommer att ha förbrukat sitt förtroendekapital. Några rader ur ledaren förtjänar att citeras:

Praktiskt taget alla människor röstar ju i de allmänna valen på något av de existerande partierna och visar därmed ett förhållande till dem som de sannolikt inte är benägna att bortse från i kyrkliga sammanhang (. . .) Man misstänker ett elitistiskt kyrkobegrepp bakom beslutet. Men hur kan man i en öppen folkkyrka ha en exklusiv och elitistisk ungdomsrörelse?

Efter att ha läst detta kan man undra vari generositeten består. Givetvis kan man också fråga sig om ledarskribenten verkligen på fullt allvar menar att alla så kallade ”folkkyrkor” som inte låter sin verksamhet styras av partipolitiska krafter är exklusiva och elitistiska?

Vad menas för övrigt med orden ”öppen folkkyrka”? Även om begreppet är dunkelt – tydligen såväl för anhängarna som för oss mer utomstående – tycks det implicera förekomsten av ett slags antiteser i form av ”slutna” folkkyrkor. Var hittar man då dessa inskränkta och ogina kyrkor, där det är så lågt i tak? Jag antar att Laxvik inte menar att grannländernas lutherska stats/folkkyrkor kan karaktäriseras som ”slutna”. Kvar finns i så fall, i vår världsdel, Greklands ortodoxa kyrka och ytterligare någon ortodox nationalkyrka, den anglikanska kyrkan i England, samt ett par katolska ”folkkyrkor”. Är det dessa som utgör den mörka ram mot vilken den ”öppna” folkkyrkan framstår i så glättig dager? Vari består i så fall deras slutenhet? Eller är det graden av politisering som avgör öppenheten? Enligt ett sådant resonemang borde Rysslands ortodoxa kyrka vara den öppnaste i världen!

Öppenhet, generositet, högt i tak – orden för tankarna till det slag av affischer som brukar pryda dikesrenar och öppna platser i valtider. Slogans utan innehåll – eller epitet som snart sagt varje grupp eller rörelse skulle kunna göra till sina. Men om ”den öppna folkkyrkans stämma” inte kan precisera den egna ecklesiologin bättre (men väl angripa ett ungdomsförbund som vill arbeta för att göra Svenska kyrkans ordningar mer lika den stora kristna traditionens) uppstår misstanken att Svenska kyrkans redaktionsledning målmedvetet arbetar för en nationalistiskt hållen allmänreligiositet – styrd av ett genompolitiserat kyrkomöte, med de uppenbara risker för sekulariserande influenser som detta medför.

En gång i tiden var Svenska kyrkan den enda officiella kyrkan i landet (det är nu mer än hundra år sedan detta förhållande upphörde). Under den epoken var gränserna mellan stat och kyrka närmast obefintliga – religionen tenderade alltmer att bli ett ideologiskt vapen, ofta cyniskt utnyttjat av de styrande. Men det kan tyckas märkligt att Svenska Kyrkans Tidning idag så oförblommerat gör sig till språkrör för en riktning som med näbbar och klor vill bevara en så uppenbar anomali som dagens politiserade statskyrkosystem (med den besynnerliga ”öppenhet” som främst tycks bestå i att icke kristna och odöpta har både rösträtt och valbarhet till Svenska kyrkans högsta beslutande organ).

Naturligtvis är det Svenska kyrkans ensak att välja de vägar hon i framtiden vill beträda – även om alla val medför ekumeniska implikationer. Förhoppningsvis är inte heller Laxvik representativ när han på refererat sätt söker monopolisera folkkyrkobegreppet. Men samtidigt måste kristna både innanför och utanför Svenska kyrkan ha såväl rätt som skyldighet att protestera inför ideologiskt betingade konstruktioner som kan innebära en fortsatt diskriminering av deras rättigheter. Det borde vara ett rimligt krav att de som förespråkar den ”öppna folkkyrkan” visade prov på så mycket öppenhet att de tvingade sig att lyssna till argument från grupper med annan uppfattning. En självklarhet kan det tyckas i en tid då på många platser de fria samfunden samlar mer än hälften av gudstjänstfirarna (i Stockholmsregionen sker cirka 2/3 av kyrkobesöken i andra samfund än Svenska kyrkan).

Ord och ords valörer år inte något att slarva med. Det är möjligen förståeligt – men inte ursäktligt – att Ingvar Laxvik, som efter utnämningen säger sig, i en sidoledare i nr 1-2, 1986, ha ”vandrat på små guldkantade moln” och fått veta att hans ”person varit närmast oersättlig”, i stundens känslorus inte haft förmåga att upprätthålla den stringens och integritet som man haft skäl att förvänta. Vi har därför anledning hoppas att Laxvik, när han återvänder till jorden, bättre förmår precisera det inte solklara begrepp vars stämma han åtagit sig att vara.