Den rabbinska konsten att läsa Skriften

En vanlig missuppfattning är att betrakta judendomen som Gamla testamentets religion. Den hebreiska Bibeln är förvisso viktig, men det är tolkningen av och kommentarerna till den i den rabbinska litteraturen som skapade den religion vi i dag känner som judendom, en religion i vilken text, språk, läsning och tolkning spelar en osedvanligt stor roll.

Det är därför alltid glädjande då den omfattande och för gemene man inte alltid så lättillgängliga rabbinska litteraturen bekantgörs för vanliga läsare. Så har nu skett genom Erik Alvstads bok Den rabbinska traditionen, som behandlar tidsperioden 70–650 e.Kr.

Låt mig först säga vad detta inte är. Det är inte en lättläst bok med judiska visdomsord eller underhållande anekdoter om rabbinernas animerade debatter. Det är inte heller en traditionell introduktion till den rabbinska litteraturen där dess olika delar – Mishna, Talmud, Midrash et cetera – presenteras systematiskt.

I stället har Alvstad, som är lektor i religionsvetenskap vid Malmö universitet, gett oss en fascinerande analys av den rabbins­ka traditionen som litteratur. Det handlar om den rabbinska litteraturens legitimitet och auktoritet, dess hermeneutiska metod och syn på uppenbarelsen och om konsten att läsa.

Författaren börjar framställningen med att med hänvisning till den tyske litteraturvetaren Erich Auerbach beskriva skillnaden mellan den homeriska och den bibliska litteraturen. Homeros lämnar inget åt fantasin utan förklarar allt. De bibliska berättelserna har däremot många luckor och lämnar stora frågetecken. Det är detta tomrum som kommentarlitteraturen ska fylla.

Grunden i den judiska religionen är uppenbarelsen på Sinai som gav det judiska folket Torah. Men Torah gavs i två former: den skriftliga och den muntliga. Den muntliga Torah är den kommentartradition som traderades muntligt, men som så småningom skrevs ner och blev den rabbinska litteraturen. Det avgörande enligt judisk tro är att allt är givet på Sinai – inte bara kommentarerna som skrevs ner årtusenden senare utan rentav de frågor som judar än i dag ställer om Torah – allt fanns med när Gud gav Torah. Därför är Bibeln den enda boken och den rabbinska litteraturen en extension av den. De nya kommentarerna tillför inget nytt, allt är redan en gång givet.

Ett annat fascinerande perspektiv som Alvstad lyfter fram är att då Gud gett en bok som kräver förklaring och kommentar har han därmed gett människan hermeneutisk autonomi. Det är inte Gud längre som har makt över sin text utan läsarna. Det här kommer till uttryck i en berömd berättelse om rabbi Eliezer, som bad Gud om hjälp för att kunna överbevisa sina meningsmotståndare. Trots att Gud intervenerade med under och mirakel och till sist till och med lät sin röst höras från himlen övertygades inte kritikerna. De svarade Gud med sina egna ord – Torah finns inte i himlen (5 Mos 30:12) – och hänvisade till principen att majoritetens åsikt segrar. Vilken var Guds reaktion på denna uppstudsighet? Han skrattade och sade: ”Mina barn har besegrat mig.” (Berättelsen finns i Talmudtraktaten Baba Metzia.)

Bibelordets mening finns, enligt den rabbinska traditionen, därför ”inte i himlen, inte i en röst bakom texten utan i rösterna framför texten, i utläggningarna av Bibeln i studiehuset. Där frambringas den genom den interaktiva och dialogiska läsningen av Torah som utgör den muntliga Torah” (s. 135).

När rabbinerna tolkar Torah gör de det med stor fantasi. Ofta gäckar de moderna tolkningsprinciper: man tar verser från helt olika sammanhang och kombinerar dessa. Detta anses helt legitimt eftersom Torah är gudomlig och dess innehåll kronologiskt simultant, ett tidlöst konglomerat av meningsfragment, ”ett ofantligt hav” av insikter som kan kombineras och rekombineras på oändligt många sätt. Samtidigt betraktas bibelordet som polysemt, det vill säga att det har flera olika korrekta innebörder. Detta leder till djärva, utmanande, ibland halsbrytande tolkningar.

I den rabbinska bibeltolkningen har allting, också minsta detalj, betydelse. Ett exempel utgör Psalm 145, som är en alfabetisk psalm (varje vers börjar på en ny bokstav). Versen med bokstaven N (hebreiska nun) saknas dock. Modern exegetik skulle hävda att versen av någon anledning gått förlorad (den har faktiskt påträffats i en Qumrantext), men en sådan tolkning föresvävade inte rabbinerna. Enligt dem måste det finnas en djupare innebörd i det faktum att N-versen saknas. Debatten om vilken denna innebörd är varit livlig och alternativa förklaringar har framförts.

Som Alvstad förtjänstfullt påpekar kan den rabbinska bibelutläggningen utifrån betraktad verka godtycklig: rabbinerna konstruerar eller uppfinner sin egen sanning genom sin tolkningsverksamhet. Inifrån denna tradition handlar det däremot om något helt annat: tolkarens uppgift är att finna de meningar som alltid har funnits i texterna. Sanningen ska därmed endast förmedlas, inte produceras. På detta sätt blir alla möjliga tolkningar potentiellt sanna. Att slå fast en slutlig sanning är däremot något som människan inte kan. Trots att alla tolkningar är legitima är det dock bara vissa som fått praktiskt betydelse. Välkänd är debatterna mellan den tidigaste rabbins­ka erans två stora lärda, rabbi Hillel (död ca år 10 e.Kr.) och rabbi Shammai (död ca år 30 e.Kr.), vilka ofta hade helt motstridiga tolkningar. Talmud slår fast att bägges åsikter var ”den levande Gudens ord”, men när deras tolkningar om hur lagen ska tillämpas skiljer sig åt är det Hillels skola som ska följas.

Alvstad har skrivit en intressant bok som öppnar perspektiv. Min enda kritik handlar om att det hade kunnat finnas mer konkreta exempel. Han nämner berättelsen om hur Abraham skulle offra Isak och att den lämnar många obesvarade frågor. Sedan nöjer han sig med att säga att den som vill veta hur rabbinerna svarar på frågorna och fyller luckorna i berättelsen ska läsa den stora midrashen till Första Moseboken, Genesis Rabbah.

Svante Lundgren är docent i judaistik vid Åbo akademi och gästforskare vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.