Sensibel personteckning mot mörk bakgrund

Kanske passar dystopier särskilt väl i vår tid med dess klimatförändringar, alternativa fakta och kärnvapenhot. Men genren är naturligtvis inte alls ny. Där finns – bland många andra – Karin Boye som utrustade de styrande med sanningsdrogen kallocain, George Orwell som lärde oss att i det avlägsna året 1984 skulle storebror se oss och Jevgenij Zamjatin vars värld var befolkad av R-13, I-330 och många andra personer men där man ”ännu inte nått fram till en absolut exakt lösning av lyckoproblemet”. Anonymisering, förödande kärnvapenkrig, övervakning dygnet runt – framtidsskildrarna har funderat ut en lång rad mer eller mindre förödande mekanismer som skulle garantera en mörknande framtid.

Nu har emellertid ett än värre framtidsscenario målats upp för oss: Europas och Amerikas fåtaliga befolkning svälter. Kina – som klarat sig bäst i Kollapsen – är ett kontrollsamhälle av minst samma klass som Orwells. Peking är en spökstad där gatorna behärskas av gangstergäng som stryker runt mellan husruinerna. På de folktomma gatorna skymtar någon gång en uråldrig limousin utrustad med autopilot som transporterar Kommitténs ledare. Vad är det då som orsakat en sådan total ödeläggelse av civilisationen på nästan hela vårt klot? Jo, bina har dött ut.

Maja Lundes Binas historia utspelar sig under tre tider. Vid mitten av 1800-talet sitter William i England och försöker fundera ut en bikupa som ska kunna ersätta de traditionella halmkuporna. Den kupa han drömmer om ska göra hans namn berömt och hans person respekterad. När läsaren möter William ligger han apatisk i sin säng, efter att hans beundrade läromästare avfärdat honom. Så väcks han till liv av sin son, hänger sig åt sitt bikupeprojekt, bara för att på slutet finna sig besegrad i kapplöpningen om den ideala kupan av en amerikan vid namn Langstroth. Den andra tidsperioden är början av 2000-talet, där George i Ohio bedriver biodling i stor skala. Avkastningen från hans 324 samhällen kan dock inte mäta sig med vad hans vän Gareth åstadkommer, eftersom denne transporterar sina bisamhällen hit och dit över den amerikanska kontinenten: till mandelträd i Kalifornien, citroner i Florida, allt efter blomningssäsong – ”Gareths 4 000 bikupor var på väg året om, vilade aldrig.” Och även George börjar köra runt sina bisamhällen på samma vis – och så drabbas han av bidöden, det ena samhället efter det andra står tomt. Den tredje tidsperioden utspelar sig i Kina år 2098, dels i distrikt 242 i Sichuan där barnen slutar skolan vid åtta års ålder för att – som alla andra – arbeta med handpollinering av fruktträden, dels i spökstaden Peking där Kommittén som styr landet har sitt säte. I Sichuan lever Tao med sin man Kuan och treårige son Wei-Wen och när en personlig tragedi drabbar dem tar hon sig till Peking och kommer i kontakt med de styrande i Kommittén. I slutet av romanen knyter författaren på ett fyndigt vis samman de tre tidsepokerna.

Finns det då någon grund för den skrämmande bild av framtiden som Maja Lunde målar upp? 1984 verkar inte så fasaväckande så här efteråt; det blev inte så illa som i Orwells version. Och Zamjatins bild av ett anonymiserat samhälle ledde mest till att han kom i onåd i Stalins Sovjet. Kanske ska utvecklingen komma även Lundes framtidsskildring på skam, även om hon – för säkerhets skull? – tagit i med god marginal; 2098 lär vi knappast kunna kontrollera om hon träffade rätt i sin prognos. Ändå baseras hennes skildring på mestadels kända förhållanden. Det är helt riktigt att man arbetade med utveckling av bikuporna på 1800-talet och Langstroth är en historisk person; ett än i dag använt mått på ramar bär hans namn. Det påstås också att man i vissa delar av Kina tvingas handpollinera fruktträd, eftersom miljön är så förgiftad att bina dött ut. Helt i överensstämmelse med faktiska förhållanden är i alla fall Lundes skildring av hur bisamhällen fraktas kors och tvärs över USA. Det är naturligtvis ett synnerligen rationellt sätt att sprida bisjukdomar över en hel kontinent. När hon räknar upp faktorer som lett fram till förödelsen och nämner giftiga besprutningsmedel och varroakvalster, klimatförändringar, extremt väder och ensidigt jordbruk, så är det väl endast varroakvalstret som man kan sätta ett frågetecken för. Visserligen är den parasiten väl känd, men biodlare arbetar aktivt för att hålla det problemet i schack. Återstående faktorer känner vi alltför väl till.

Trots den ödesdigra skildringen av en mörknande framtid är det kanske inte den som läsaren mest fastnar för. I stället är det – överraskande nog – hennes utomordentligt sensibla skildring av huvudpersonernas relationer: hur William förenas med sin dotter i ett hängivet engagemang för bin och kupor, hur förhållandet mellan George i Ohio och hans son Tom utvecklas och inte minst hur Tao och Kuan trevande söker en väg tillbaka till sitt förhållande.

Språket i översättningen flyter lätt och smidigt. En skönhetsfläck är dock att norskans dronninggitter översatts till drottninggaller när den korrekta termen på svenska är spärrgaller, något som vilken biodlare eller handbok som helst kunnat informera om.

Maja Lundes bok Binas historia är en dystopi för en tid då inte längre fruktan för samhällets och teknikens utveckling behärskar sinnena, såsom när Orwell och Zamjatin skrev sina framtidsversioner. Klimatförändring och vår tids misskötsel av naturen har resulterat i en dystopi för vår tid. Är det snart dags för nästa stadium, en skrämmande skildring av en framtid behärskad av artificiell intelligens?

Lars-Gunnar Larsson är professor emeritus i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet.