Den ryske biskopen och skönheten

Den ryske religionsfilosofen och prästen Pavel Florenskij (1882–1937) kallade den ortodoxa gudstjänsten för en syntes av alla konstarter: sången, processionerna, ikonerna, skrudarna, arkitekturen; en sakral motsvarighet till förra sekelskiftets begrepp allkonstverket. Hos Florenskij liksom hos många andra ortodoxa teologer uppfattas gudstjänsten inte bara som en sakral handling utan även som en estetisk. Jag vill här presentera den ortodoxa kyrkans liturgi i dess mest estetiserade form: biskopsskruden och påklädningsceremonin. Ceremonin förekommer ofta i Ryssland men är mycket sällsynt i Grekland. Min ingång är inte liturgihistorisk, utan jag vill med denna artikel ge ett exempel på hur skönheten används som kategori i ett ryskt ortodoxt sammanhang.

En rysk emigrant, biskopen Johannes von Gardner, återger i sina memoarer ett ungdomsminne då han deltog i en biskopsgudstjänst inledd med en liturgisk påklädning. Detta hände våren 1914, strax före kriget och revolutionen, i det ortodoxa Rysslands absoluta centrum, Uspenskijkatedralen i Moskvas Kreml. Den helgdag som firades var Ortodoxins triumf, första söndagen i fastan. I hans minnen, nerskrivna långt senare och i utlandet, framstår ceremonin och gudstjänsten i sin helhet som en svunnen salighet och en svunnen skönhet: ”Det kändes att här var samlat det bästa av det bästa. Ja, det var oförglömligt och välsignad vare den som sett och hört en sådan skönhet: en sådan härlighet och en sådan skönhet finns inte längre på jorden.” Gardner fick uppleva en av den förrevolutionära ryska ortodoxa kyrkans sista storslagna gudstjänster. Han prisade särskilt den underbara sången och de vackra rörelserna under ceremonin. Skönhet är i den bysantinska ortodoxa traditionen och särskilt i Ryssland ett tecken på helighet. Ett likställande mellan estetik och andlighet är ett ryskt bidrag till andligheten, men som också ifrågasätts på olika sätt inom samma tradition.

Nestorskrönikan

I biskopsgudstjänsten samlas all storslagen och intensiv högtidlighet som den ortodoxa traditionen kan erbjuda, den ståtlighet och skönhet som enligt den medeltida Nestorskrönikan var avgörande för att Kievriket valde att ta emot kristendomen från Bysans och inte från väst.

Storfurst Vladimir skickade, enligt krönikan, ut ambassadörer som reste runt för att utröna vilken religion som skulle vara den bästa för hans folk. Efter att ha besökt judar, muslimer och västkyrkan kom de på sin rundresa till Konstantinopel. Där bjöd kejsaren dem till en biskopsgudstjänst och ambassadörerna rapporterade till Vladimir:

”Och sedan kom vi till grekerna, och de förde oss in dit, där de tjänar sin Gud, och vi visste inte om vi var i himlen eller på jorden: ty på jorden finns inte en sådan syn och inte en sådan skönhet, och vi förmår inte att förklara det. Vi vet bara, att där är Gud närvarande tillsammans med människorna och deras gudstjänst överträffar alla andra folks. För vi kan inte glömma den skönheten, ty varje människa som smakar på det som är sött tar inte sedan det som är beskt. Så skall inte heller vi förbliva i hedendom.” Översättning: Gabriella Oxenstierna.

Upplevelsen av prakten och skönheten är densamma som hos Gardner. Textens autenticitet kan ifrågasättas, det kanske bara är en medeltida skröna, men den uttrycker en klar estetisk förståelse av gudstjänsten och själva tron. Ordet som i båda fallen används för skönhet, krasota (motsvarande grekiskans kosmos) har med vad som är vackert för ögat och örat att göra, samtidigt som det har en andlig kraft till omvändelse för storfurst Vladimir och hans folk.

Albert Engström

1923, knappt tio år efter att Gardner hade upplevt gudstjänsten i Uspenskijkatedralen, besökte den svenske konstnären och författaren Albert Engström Moskva och träffade bland annat Leon Trotskij. Han fick också möjlighet att delta i en gudstjänst som firades av patriark Tichon, men då inte i Uspenskij­katedralen utan i Donklostret. Lika mycket som storfurst Vladimirs ambassadörer imponerades han av biskopsskrudarna och ceremonierna, häpnade över synen och kanske också över skönheten utan att förstå någonting. Han blev insläppt i altarrummet innanför ikonostasen där patriarken och biskoparna förberedde sig för att hålla gudstjänst. Han skriver om denna upplevelse i sin bok Moskoviter:

”Plötsligt nalkades honom en mässhakeklädd präst, tydligen en biskop, med en päronformad huvudbonad, prydd med lysande stenar. Hans dräkt sken av guld.

Patriarken satt iklädd en enkel kjortelliknande vit dräkt och hade obetäckt huvud. Han sträckte ut handen åt biskopen, som bugade djupt, kysste sin förman på kinder, mun och hand, bugade och neg och viskade något i den gamles öra mellan kyssarna. Så vinkade biskopen, och några andra lika lysande präster kommo till och började kläda om patriarken till den heliga akten, vilket skedde med många tecken och under. […] Jag kände mig som en stackars bortkommen smålandspojke, direkt från skogen tagen. Jag kände mig överflödig, i vägen, på galen plats i livet.”

Biskopspåklädningen

Gardner och Engström bevittnade båda bis­kopspåklädningen som i högtidliga sammanhang sker i mitten av kyrkan, annars i altarrummet. Krönikan talar särskilt om att kejsaren bad patriarken att ta på sig sin skrud och att visa upp den för storfurstens ambassadörer. Biskopspåklädningen är det yppersta av den ortodoxa liturgins allkonstverk med sin förening av sång, rökelsedoft, dräkt, beröring och rörelse. Ceremonin är synnerligen komplicerad och laddad med betydelser. Varje rörelse, som innefattar avklädning och påklädning, och varje del av dräkten som biskopen tar på sig tilldelas betydelse. Den är påtaglig, taktil, ja nästan sensuell till sin karaktär och dess ursprung är inte först och främst kyrkligt, utan den stammar från bysantinsk hovritual. Dräktdelarna är ofta hämtade från den bysantinska kejsarens ämbetsskrud och ceremonin kalkerar den högtidlighet som omgav kejsarens ämbetsutövning. Det är ett levande och överlevande Bysans som här manifesteras.

Ceremonin går till på följande sätt. Biskopen kommer i sin svarta munkdräkt till kyrkan och möts under klockringning av präster och diakoner. Två diakoner klär honom i en färggrann biskopsmantel som sedan snart tas av. Biskopen kläs sedan inför församlingen med hjälp av två diakoner, som står på var sin sida av honom. Biskopsskrudens alla delar bärs fram på en bricka av ytterligare en diakon. Dräkten består av sju delar där de tre viktigaste är sakkos som är en särskild mässhake, omophorion som är ett ceremoniband och slutligen en mitra som liknar en kungakrona, eller ett päron enligt Albert Engströms iakttagelse.

Ceremonin inleds med att diakonen, som burit fram dräkten, läser och kören sjunger en Mariahymn: ”Värdigt är det att prisa”. Därefter läses och sjungs en text från Jesaja där bibeltextens första person har ersatts med andra person:

”Din själ fröjdar sig i din Gud. Ty Han har iklätt dig frälsningens klädnad och höljt dig i rättfärdighetens mantel, likasom när en brudgum sätter kransen på sitt huvud,

eller likasom när en brud pryder sig i skönhet.” (Jfr Jes 61:10.)

När denna text läses och sjungs samtidigt som påklädningen pågår laddas ceremonin med både sakral och estetisk betydelse. Dräkten är frälsningens klädnad som jämförs med en bruds utstyrsel. På kyrkoslaviska avslutas denna recitation och därpå följande sång med orden ukrasi tja krasatoju då både verbet och substantivet innehåller stammen ”skön”. Dräktens estetiska funktion uppenbaras ytterligare när biskopen påklädes ett fyrkantigt stycke tyg som fästs på nederdelen av skruden, kallat palitsa, som får symbolisera både de fyra evangelisterna och det andliga svärdet under recitation av Psalm 44:3–4. Ordet ”skönhet” återfinns också i denna text liksom brudsymboliken, då psalmen rubriceras som ”en kärlekssång”:

”Spänn ditt svärd vid din sida, du mäktige,

i din ungdom och skönhet.

Spänn bågen, segra och härska

för sanning, mildhet och rättfärdighet.

Så skall din högra hand leda dig underbart,

nu och alltid, och i evigheters evighet.”

Biskopen kysser och välsignar med korstecken de olika delarna av skruden innan de kläs på honom. Under ceremonin svänger en diakon ett rökelsekar, och till och med den svaga röken blir, enligt Florenskij, en del av den sakrala och estetiska helhet som gudstjänsten innebär. Allra sist under ceremonin kommer diakonen fram med en kam och biskopen kammar reellt och symboliskt sitt hår och sitt skägg. Skönheten skall om möjligt också gälla biskopens eget utseende. I dag kan kamningen ge ett komiskt intryck för en utanförstående betraktare, men ceremonins fokus på utseende förstärks ytterligare, liksom av att många handlingar under ceremonin har med rätt knäppning och tillrättaläggande av dräktdetaljer att göra. Det bokstavliga estetiska innehållet i ceremonin är helt uppenbart. Liturgiska kammar har en tradition tillbaka till medeltiden i både öst och väst.

Biskopen representerar Kristus i den liturgiska handlingen. Genom texter som läses av diakonen och hymner som sjungs av kören förklaras och uttolkas dräktens och ceremonins symbolik för de närvarande. Alla texter som används är på kyrkoslaviska och är alltså ganska svåra att uppfatta för församlingen, som 1500-talssvenska skulle vara i vår gudstjänst.

Det är omöjligt för en vanlig gudstjänstbesökare att tolka biskopspåklädningens hela komplicerade symbolsystem. Vad som är uppenbart är skönheten och gestaltningen av det heligas inträngande i det mänskliga och världsliga. Många lager av betydelser kan annars bara förstås genom läsning av den mycket rika uttolkningstraditionen. Ceremonin har tillkommit genom ett kollektivt och månghundraårigt skapande av kyrkan.

Biskopsskruden och andra skrudar fun­gerar likt ikoner, som bär en helighet. Detta understryks av det ständiga kyssandet av olika delar av skruden. Skruden finns – som uttolkningarna uttrycker det – på gränsen mellan det himmelska och det jordiska. En nutida rysk teolog menar, som kommentar just till biskopspåklädningen, att påtagningen av skruden innebär en övergång till en annan verklighet. Det finns en särskild permeabilitet, genomsläpplighet, av det gudomliga i riten. Den finns också i ängladräkterna på Rysslands mest kända ikon Andrej Rubljovs Den gammaltestamentliga Treenigheten. Vi kan se en spännande och märklig kontinuitet från Nestorskrönikan och fram till dagens kommentatorer vad beträffar det estetiska innehållet i biskopsgudstjänsten.

Pavel Korin

En av sovjettidens mest omtalade ryska konstnärer, Pavel Korin, känd för sin dekor av Moskvas tunnelbana, återkom flera gånger i sin konst till att avbilda biskopar klädda i skrudar. Ett av hans bästa konstverk, färdigställt på 1930-talet, föreställer metropoliten Sergij, kyrkans vikarierande ledare, dess locum tenens. Kyrkan var i det närmaste utplånad, och av mer än hundra biskopar i den förrevolutionära kyrkan var en handfull på fri fot. Metropoliten är avbildad i helfigur, klädd i sin färggranna biskopsmantel, som påminner om en kungadräkt. Dräkten är vacker, gestalten är imposant och ansiktet utstålar mänsklig värme. Korin lyckas här skildra styrka och inte svaghet hos en kyrka som är i svår kris.

Pavel Korin arbetade under flera decennier med sin oavslutade målning Rekviem med patriarken Tichon och ett antal biskopar i full skrud stående i Uspenskijkatedralen, den katedral vars gudstjänst von Gardner beskrev med en sådan inlevelse. Den var under den här tiden redan stängd för gudstjänst av myndigheterna. Korin avbildar i sin stora målning ett rekviem, inte bara över patriark Tichon som dog 1925 utan över hela det gamla kyrkliga Ryssland. Han kallade också sin målning Det svunna Ryssland. Grundmotivet är den sista påskgudstjänsten som firades i Uspenskijkatedralen 1918. Gudstjänstfirandet återupptogs, mer än 70 år senare, 1990. Genom sin målning försökte Korin framkalla ett Ryssland som på den tiden inte längre existerade, kanske något av det Ryssland som von Gardner drömde sig tillbaka till i emigrationen, ett Ryssland som Korin kanske också tänkte sig skulle återuppstå.

Ifrågasättandet

Denna bysantinska prakt som gestaltas i biskopsskruden ifrågasätts av de heliga dårarna i det gamla Ryssland, som ofta var snara att på olika sätt göra sig lustiga över prålet, antingen genom nakenhet eller genom parodi: en dåre tog på sig en kastrull för att ifrågasätta mitran till exempel. Under skärtorsdagens gudstjänst ifrågasätts ceremonin också liturgiskt, då biskopen i en fota­tvagningsceremoni tvår fötterna på tolv präster i mitten av kyrkorummet. I början av ceremonin tar biskopen av av sig sakkos och mitra och i själva ceremonin ifrågasätts skrudens andliga värde. Avtagningen syftar på Johannes 13:4 ”tog av sig manteln” men i det liturgiska sammanhanget med den guldbroderade sakkosen får gesten en delvis annan betydelse. Skruden kanske måste tas av för gott för att uppnå den ödmjukhet som tvagningsceremonin vill uttrycka och som är en del av kristendomens kärna.

Om vi läser vidare i Gardners minnen framgår det att den gudstjänst som han deltog i också innehöll en förbannelseceremoni: på Ortodoxins triumf upplästes alla fiender till ortodoxin följt av att kören sjöng ett trefaldigt anatema. Denna ceremoni som nästan direkt åtföljde påklädningen kan också ifrågasätta den andliga halten i de båda handlingarna.

Biskopsdräkten och biskopspåklädningen kan emellertid också tvärtom ha en maktkritisk innebörd. I Sergej Eisensteins film Ivan den förskräcklige från 1940-talet, liksom i Pavel Lungins Tsaren från 2009, blir biskopsskruden ett tecken på sanningssägande och symboliserar den rysk-ortodoxa kyrkans ledare, metropoliten Filipps, mod i konfrontationen med tyrannen Ivan den förskräcklige. Förhållandet till makten gestaltas också med hjälp av en påklädningsceremoni i ett helt annat sammanhang. I Bertolt Brechts drama Galileo betyder påklädandet av påven en allt större förlust av personligt ansvar hos den blivande kyrkoledaren. Biskopsgudstjänsten, biskopsdräkten och biskopspåklädningen har alltså starka andliga, estetiska och politiska betydelser.

Efter Sovjet

På en nätsida för det nunnekloster i Ryssland som syr och broderar biskopskläder talar systrarna om skrudarna som en tyst predikan, som nog syftar både på tillverkningen och användningen i kyrkan. Systrarna beskriver vikten av datorernas intåg i syateljén som gjort det möjligt att utföra broderierna på ett ännu mer exakt sätt och förena den yttre prakten och den inre strålande skönheten.

När den rysk-ortodoxa kyrkan 2000 kanoniserade nästan 2 000 nya martyrer, kristna som hade dött för sin tros skull under sovjettiden, målades en ikon som föreställde detta samlade martyrskap. I flera av de ingående miniatyrerna kontrasteras de onda makternas kläder som uttrycker det helvetiska mot prästernas och särskilt biskoparnas skrudar. Även vid avrättningarna och i gravarna avbildas de i sina skrudar. Kyrkan skriver i sin egen kommentar till ikonen att bödlarnas ondska framställs genom den grönbruna färgen på deras kläder som förknippas med ett kärr, medan biskoparna avbildas i sina hallonröda skrudar.

År 2009 direktsändes introniseringen av den nuvarande patriarken Kirill. Nu kunde tv-publiken bekanta sig med påklädningsceremonin och biskopsgudstjänsten, och de fick ceremonierna förklarade för sig av en kunnig kommentator. I Uspenskijkatedralen äger numera ofta biskopsgudstjänster rum. Nu går det att åter uppleva ceremonin i all dess skönhet och prakt, men också med de heliga dårarnas eller skärtorsdagens gudstjänsts kritiska blick, ett samtidigt bejakande och ifrågasättande av förhållandet mellan världslig och kyrklig prakt, och mellan yttre skönhet och andlighet.

Per-Arne Bodin är professor i slaviska språk med litterär inriktning vid Stockholms universitet.