Den sanna tron finns i skogen

En sommardag 1978 färdades några ryska geologer på prospekteringsuppdrag i helikopter över Sajanska bergen. Dessa skjuter upp ur den vidsträckta tajgan, barrskogsbältet söder om tundran i Sibirien. När de kretsade kring en otillgänglig bergssluttning upptäckte de plötsligt, på 2000 meters höjd, en uthuggning i skogen med något som liknade en odling. En osannolik uppenbarelse i denna svårframkomliga vildmark, 25 mil från närmaste by.

När geologerna gjorde en ny sväng på lägre höjd urskilde de en underlig bråte, som visade sig vara en fallfärdig hydda. Men ingen levande varelse syntes till. De beslöt likväl att granska den mystiska bosättningen närmare och sökte upp en landningsplats 15 km längre ner vid den närbelägna Abakanfloden. Därifrån lyckades en liten expedition ta sig till fots ända upp till hyddan och knacka på.

I den låga dörröppningen framträdde då en misstänksam åldring med vildvuxet hår och skägg, som var klädd i en flitigt lappad säckvävsdräkt, och i dunklet bakom honom skymtade två förskrämda yngre kvinnor som sades vara hans döttrar. Snart skulle de också få träffa de två sönerna, som bodde i en annan hydda en halvmil längre bort.

Geologernas möte med denna sällsamma ödemarksfamilj – som återberättas av en känd journalist på Komsomolskaja Pravda, Vasilij Peskov i en bok som nyligen har översatts till franska: ”Ermites dans la tåga” (Eremiter i tajgan) – innebar en konfrontation med några av vår tids märkligaste människoöden. Karp Ossipovitj Lykov och hans barn Savvin, Dmitnj, Natalja och Agafja var gammaltroende, som i nästan 40 år hade bott totalt isolerade i tajgan. De två yngsta barnen, som var födda i skogen, hade överhuvud taget aldrig sett någon annan människa förut.

Det var inte bara från en avlägsen plats som Lykov kom geologerna till mötes, utan också från en fjärran tid. Namnet ”gammaltroende” härstammar från en schism (”raskol”) som skakade den ryska ortodoxa kyrkan på 1600-talet. Den förorsakades av reformer som beslutats av patriark Nikon. Han ville dels – och uppenbarligen med fog – korrigera de gamla gudstjänsttexterna, som genom århundradens avskrifter hade inmängts med fel och förvanskningar. Dels ville han ändra vissa liturgiska bruk, som t.ex. att man skulle gå motsols under processionerna och göra korstecknet på grekiskt vis med tre fingrar i stället för två. Småsaker, kan det tyckas, som likväl upptände många troendes vrede.

”Guds folk” protesterade också mot kyrkans allians med den världsliga makten. Det gällde både tsar Alexej, som skärpte den förhatliga livegenskapen, och hans son Peter den store – i de gammaltroendes ögon Antikrist själv – som inte bara införde en mängd västerländska nymodigheter utan också påtvingade kyrkan en alltmer förnedrande lydnadsplikt.

Mot allt detta uppreste sig flera miljoner troende, som därför drabbades av en mycket brutal förföljelse: många fängslades, pryglades, fick tungan avskuren eller avrättades. Det fanns i de gammaltroendes uppror också en apokalyptisk dimension, en känsla av att Yttersta domen nalkades, vilket fick tusentals människor att begå ”elddopet”, att sätta fyr på sina kyrkor och så själva omkomma i lågorna. De som inte tillgrep så desperata handlingar flydde i stället till tsarväldets utkanter, till Baltikum och Sibirien.

Raskolnikernas trots möt den orättfärdiga världen och vad de betraktade som en vilsefaren kyrka kan förefalla förryckt eller storartad; den är i alla händelser ett vittnesbörd om hur långt människor kan gå för att inte svika sin djupaste övertygelse. Det finns ju andra samfund som har vänt världen ryggen på liknande sätt – t.ex. amishfolket i Amerika eller de ortodoxa judarna i Mea Shearim i Jerusalem – men inga har burits av samma självförtärande nit, samma brinnande profetiska anda.

Om de verkligen var framsynta kan förstås diskuteras. Nog bekräftades deras farhågor att ryska kyrkan tidvis skulle bli förslavad av staten, antingen despoten hette Peter den store eller Stalin. Samtidigt har deras fruktan att ortodoxin skulle förlora sin själ visat sig överdriven. En kyrka som frambringar gestalter som Serafim av Sarov och Dostojevskij lever förvisso ett rikt andligt liv, hur klavbunden den än är i yttre måtto.

Med rätt eller orätt framhärdade de gammaltroende i sitt avvisande av samtiden och dess förfall, ja i sitt förkastande av framtiden. De förundrade geologerna möter hos familjen Lykov en värld som varit förseglad i mer än 300 år. De gör upp eld med flinta och fnöske, går barfota om sommaren och i björknävsskor om vintern, har en spinnrock av ett slag som användes på 1600-talet. De följer den gamla bysantinska tideräkningen, som började med Adams skapelse för 7500 år sedan, och när de skriver använder de det gammalslaviska alfabetet.

I sin fallfärdiga hydda, som är på en gång bostad och kapell, lever de ett intensivt fromhetsliv, med flera timmars daglig bön inför ikoner som svartnat av sot, men utan sakrament och utan präst. Gudfruktig som sina gammaltroende anfäder har Karp Lykov också deras styva sinnelag; han kan förbanna patriark Nikon och tsar Alexej som om de vore hans samtida personliga fiender och han är beredd att till fullo underkasta sig ”trons lidanden”.

Och nog har Lykovs liv varit fullt av umbäranden. Karp Ossipovitj och hans hustru Akulina tillhörde från början en liten kommunitet av gammaltroende familjer, men de bröt upp på 30-talet och flydde undan världen, denna gång i skepnad av det framryckande sovjetiska samhället. Då hade Karps bror redan blivit skjuten under en skärmytsling. De retirerade allt längre bort, för att på 40-talet tillgripa den yttersta utvägen och leva eremitliv i tajgan. ”Den sanna tron finns i skogen.”

Sedan dess har familjens tillvaro varit en oavbruten kamp med bistra levnadsvillkor. Klimatet är fruktansvärt. Sommaren kan ha en försåtlig ljuvhet, men från september faller snön i bergstrakterna och så fortsätter det ända till maj, ibland in i juni. Om vintern ligger snön midjehög och temperaturen kan sjunka till minus 50 grader! Sibirien motsvarar sitt rykte.

Lykovs basföda har utgjorts av potatis, lök och rovor, som utökats med skogens gåvor: björksav, svamp, bär och kottfrön. Någon gång lyckades de fånga en älg eller en ren, vars kött torkades i tunna skivor för vinterns behov. Men vissa år, då sommarsnön hade härjat deras odlingar, blev det hungersnöd. Då kunde familjen framåt våren få äta bark, rötter och halm. Värst var 1961 då modern dog av svält.

Inte heller andra faror har Lykovs varit förskonade från, t.ex. skogsbränder som de ibland måste bekämpa i dagar. Och en tid strök en utsvulten björn kring hyddan och gjorde Agafja så paralyserad av skräck att hon blev sängliggande i flera månader.

Kontakten med geologerna betydde i många avseenden en ljusning för familjen Lykov. I motsats till sovjetsamhällets representanter på 30-talet, som i de osociala gammaltroende bara såg fredlösa varelser, var senare tiders företrädare vänligt inställda och erbjöd all möjlig hjälp, som familjen också- sedan den första misstron hade övervunnits – tacksamt tog emot.

Geologerna hjälpte dem framför allt att timra en ny och mer stabil hydda och skänkte dem sedan, tillsammans med Peskov och hans läsare, allehanda livsförnödenheter som ett par getter, kläder och stövlar, ris och salt m.m. Men moderna påfund som tändstickor och konserver avvisade Lykov bestämt: ”Det är förbjudet för oss.”

Gubben Lykov faller dock för en ficklampa, vars nyttighet han omedelbart inser. ”Det måste vara Gud som kan tänka ut något sådant”, menar han. Det finns ett drag av klurighet mitt i hans stränghet. Men paradoxalt nog skulle kontakten med främlingarna också visa sig ödesdiger för familjen. När Peskov själv första gången anlände till eremitaget 1982, hade tre av barnen avlidit i tät följd, skenbart av olika orsaker: Dimitrij hade dött i lunginflammation och Savvin i blödande diarré. När Natalja hade bevittnat detta skall hon ha utbrustit: ”Jag kommer att dö av sorg.” Tio dagar senare var även hon borta.

Perskov framkastar teorin att det omvälvande mötet med yttervärlden, som ifrågasatte hela deras egen tillvaro, hade inneburit en svår stressituation för de unga som försvagat deras organism.

De sista åren bekymrar sig gamle Karp Ossopovitj mycket för den kvarvarande dotterns öde, grubblar över möjligheten att finna någon trosfrände som kan dela hennes framtida ensamhet. Agafja är den i familjen som har det mest öppna sinnet, hon respekterar de nedärvda förbuden men lyser ändå av nyfikenhet inför det okända. Hon vågar rentav trotsa fadern och pröva ”järnfågeln” och ”den rullande hyddan”, dvs flyget och tåget, för att hälsa på hos gammaltroende anförvanter som har hört av sig efter Peskovs artiklar. Hon kanske skulle våga ta steget över till den främmande världen?

När fadern dött 1988 blir det både geologernas och de gammaltroendes sak att sörja för Agafja, vilket är desto mer angeläget som vetenskapsmännen snart måste överge sitt läger. Olika alternativ dryftas. Det dyker t.o.m. upp en friare, en avlägsen släkting som dock är begiven på starka drycker och dessutom vägrar bo i skogen, vilket för Agafja när det kommer till kritan är ett oeftergivligt villkor.

Lika fåfängt blir ett besök hos några gammaltroende nunnor, bland vilka Agafja hoppats finna en syster i ensamheten. Och förgäves erbjuder sig några trosfränder att bygga ett nytt eremitage åt henne i närheten av deras by. ”Far har inte välsignat min avfärd”, är hennes ständiga svar.

Man anar något av det drama som utspelas inom denna 48-åriga kvinna på gränsen mellan två världar. Och frågor virvlar upp under läsningen av denna fascinerande bok. De rör bl.a. den egensinnige patriarken Karp Lykov, som är beundransvärd i sin trosheroism men som samtidigt dömer sina barn till denna extrema tillvaro och vars ominösa inflytande sträcker sig bortom döden.

När boken slutar har geologerna brutit upp men lämnat kvar en liten radiosändare hos Agafja, om hon skulle bli nödställd. Samtidigt som hon har blivit känd över hela Sovjetunionen är hon ensammare än någonsin. Om sommaren passerar en och annan helikopter över hennes eremithydda, men under den långa vintern är hon utlämnad åt tajgans ändlösa tystnad, ödslighet och mörker. Ens tanke isas när man försöker se henne framför sig.