Mörka bilder ur Slovakiens historia

I samband med Sovjetimperiets sammanbrott har ett antal gengångare tagits fram igen, dammats av och ställts ut för att rehabiliteras som nationella hjältar och martyrer. Några har till och med föreslagits som kandidater för en saligförklaring. Kroaten Alojzije Stepinac är ett uppenbart exempel.

Ett annat exempel, föga känt utanför Tjeckoslovakien, är Jozef Tiso, den katolske prästen som blev Slovakiens president 1939-1945. Det var enda gången i historien som slovakerna haft sin egen autonoma regering, som reaktion på det som de betraktade som tjeckisk despoti. Men Tiso var ansvarig för att 58 000 av Slovakiens 136 000 judar sändes i döden, och han hängdes som krigsförbrytare 1947. Denna periods historia är fortfarande relevant i dag, när den konstitutionella kontroversen mellan tjecker och slovaker drar ut på tiden och sliter de båda folken från varandra. För katolska slovaker, som är ivriga att efter åratals hårda förföljelser hävda en katolsk triumf, ger Tisos ”församlingsrepublik” (som hans biograf Yesjayahu Jelinek kallar den) en olycksbådande varning.

I juli 1990 avtäcktes en minnestavla över Tiso i Benovce, där han grundade det första slovakiska lärarseminariet 1934. Avtäckningen skedde i närvaro av biskop Jan Korec och andra kyrkliga representanter och medlemmar av det nyligen grundade kristdemokratiska partiet. Detta väckte diskussion i hela landet, inklusive protester från Havel och andra ledande gestalter, både tjeckiska och slovakiska. Det väckte också farhågor hos Slovakiens tretusen återstående judar, av vilka de flesta länge hade hemlighållit sin identitet, för en återuppvaknad antisemitism, och hos andra etniska minoriteter i Slovakien – ungrare, ukrainare, rutener och zigenare – för en otyglad nationalism. Pavel Carnogursky, fadern till den kristdemokratiske ledaren och nuvarande slovakiske premiärministern Jan Carnogursky, hörde till de slovakiska parlamentsledamöter som röstade för att judarna skulle deporteras, fast han själv gömde dem i sitt hem. Även om studenterna som satte upp minnestavlan hävdade att de bara ville bevara minnet av Tisos pedagogiska arbete, ansåg slovakiska nationalrådet att det ”gränsade till ett otvetydigt förhärligande av msgr Tiso” och fördömde det som politiskt olämpligt och inkorrekt. Ortens borgmästare lät ta bort minnestavlan.

Vad var det som ledde till den slovakiska reaktionen mot tjeckerna när Hitler upplöste Tjeckoslovakien? Exakt vad hände i församlingsrepubliken? Hur mycket stöd fick Tiso från den slovakiska katolska kyrkan? Vilken hållning intog Vatikanen? Hur mycket var slovakerna inblandade i deportationen? Var det någon som protesterade? Hur mycket har slovakerna gjort upp med sitt förflutna? Vilka långsiktiga effekter fick denna period på det religiösa livet i Slovakien?

Myten om ett enat Tjeckoslovakien

För tjecker och västerlänningar representerade Masaryks tjeckoslovakiska republik ett långt framskridet kompanjonskap mellan två slaviska folk som talade inbördes snarlika och besläktade språk. Vad man ofta glömmer bort är att tanken på en union mellan tjecker och slovaker i stort sett utformades bland emigranter. Den blev aldrig föremål för någon demokratisk omröstning.

Tjecker och slovaker hade inte mycket gemensamt. I tusen års tid hade de olika historia. Böhmarna och mährerna hade hört till Västeuropas huvudfära i historien och i den kulturella utvecklingen, och de hade gjort avsevärda framsteg inom ekonomi, industri och utbildning under Habsburgtidens sista period. Slovakerna var bara ett av många förtryckta bondefolk i det österrikisk-ungerska imperiets bakvatten, underkastade en intensiv ungersk kulturell påverkan som omöjliggjorde utvecklandet av en autentisk egen kultur. Tjeckerna hade Prag – slovakerna hade ingen huvudstad, ingen politisk erfarenhet, ingen direkt förbindelse med andra länder. Under de sista åren av ungerskt styre skedde en storskalig utvandring av utarmade slovaker till Amerika. All utbildning skedde på ungerska. 1918 fanns det mindre än 1 000 slovaker med akademisk examen. Prästen var ofta den ende i byn som hade någon utbildning. Det fanns en väldig klyfta mellan de båda folken, och slovakerna led av mindervärdeskomplex.

Pittsburgfördraget 1918, som lovade slovakerna ett eget parlament, egna domstolar och självstyre inom en förbundsstat, genomfördes aldrig i praktiken. Tjecker som flyttade till det underutvecklade Slovakien för att utveckla landet tog själva de bästa arbetena. Slovakerna drabbades mycket hårdare av den världsomfattande depressionen än tjeckerna, och skillnaden mellan deras respektive levnadsstandard blev större. Religionen underströk denna skillnad. De slovaker som fick inta ledande positioner var ofta protestanter. Konservativa slovaker hade inte någon större sympati för det sekulariserade fritänkeri som dominerade det tjeckiska samhället.

När den slovakiske professorn Vojtech Tuka 1928 hävdade att försummelsen att uppfylla villkoren i Pittsburgfördraget gav Slovakien giltigt skäl att bryta sig ur Tjeckoslovakien, dömdes han till femton års fängelse för högförräderi. Denna politiska dumhet visar hur okänsliga tjeckerna var och gav bara ytterligare bränsle åt den slovakiska separatismen. Slovakiska folkpartiet, eller ludakerna som dess medlemmar populärt kallades, hade grundats vid krigsslutet – föga överraskande av en präst, Andrej Blinka. Det förespråkade en populistisk, auktoritär, korporativ katolsk doktrin. Det motsatte sig kapitalismen (i synnerhet när den utövades av judar) å ena sidan och kommunismen å den andra. Trots sin extremism fick den stöd i vida kretsar.

Teokrati i praktiken

Blinkas efterträdare, Tiso, var en ärelysten och hänsynslös opportunist med karismatisk personlighet. När Hitler tog över Tjeckoslovakien lyckades Tiso förebygga Slovakiens infogande i riket, och han utnyttjade den folkliga fientligheten mot tjeckerna för att upprätta sin slovakiska republik, trots att ludakerna var ett minoritetsparti och aldrig fick egen majoritet genom korrekta val.

Tisos nationalism inbegrep att nationella minoriteter och religiös pluralism skulle undertryckas. Han och hans apologeter kokade ihop en mytisk slovakisk ideologi som upphöjde slovakerna till ”den centraleuropeiska och slaviska kristendomens kulturbärare”. De betonade det katolska bidraget till uppkomsten av ett modernt Slovakien och tonade avsiktligt ned det protestantiska prästerskapets nyckelroll. Katolska kyrkan bländades av Tisos ide om teokrati och gav honom sitt stöd, och ställde sina institutioner, inklusive pressen, till hans förfogande. Präster intog centrala poster på alla statliga nivåer. Kyrkan och staten hade skilts åt 1895 enligt ett ungerskt dekret, som stärktes ytterligare av den sekularistiska och antiklerikala tjeckiska regeringen. Tiso ändrade på detta och försökte vrida klockan tillbaka till den habsburgska motreformationen. Soldater, lärare och de flesta statstjänstemän måste vara bekännande katoliker. Parlamentets ledamöter och de flesta akademikerna måste delta i religiösa arrangemang som också organiserades för andra sektorer i samhället. Försök gjordes att förbjuda dans och gemensamhetsbad.

Religionsundervisningen gjordes obligatorisk i alla skolor, oberoende av föräldrarnas uppfattning eller konfession. Alla elever måste närvara i mässan, och lärarna måste rapportera vilka som var frånvarande. I de högre skolorna dominerades undervisningen av religiösa ordnar, koncentrerades på humaniora och försummade naturvetenskaperna. Bibliotekens böcker censurerades, kyrkofientliga uttalanden bestraffades.

Ett försök gjordes att avskaffa samundervisningen och uppfostra flickorna till ”värdiga husmödrar, nationellt medvetna och osjälviska mödrar” genom att drastiskt begränsa deras tillträde till universiteten. Detta förslag ledde till ett sådant ramaskri att det togs tillbaka.

Ludakerna besvärades av vissa motsättningar mellan nazismen och katolicismen. Även om deras intensiva religiösa skolning faktiskt hjälpte till att skydda ungdomen mot den likaså intensiva nazistiska propagandan, så uppmuntrade regeringens politik till hyckleri, väckte löje hos de mindre religiöst sinnade och misskrediterade kyrkan. På så sätt beredde den väg för kommunisternas aggressivt religionsfientliga reaktion, när dessa gjorde allt de kunde för att utrota katolicismen i Slovakien.

Protestanter, i synnerhet de viktiga slovakiska evangeliska och ungerska lutherska kyrkorna, hade spelat en oproportionerligt stor roll med tanke på att de bara utgjorde 7 % av befolkningen, mot 61 % katoliker. Ludakerna betraktade dem som försåtliga påminnelser om de anstötliga tjeckerna och ungrarna. Även om deras ekonomiska och kulturella ställning och övervikt i officerskåren skyddade dem mot förföljelser i full skala, så fängslades vissa protestanter. Nästan alla frispråkiga lutherska biskopar avskedades. Öppet våld mot präster och lekmän uppmuntrades. Den lutherska pressen utsattes för småskurna trakasserier. Mindre samfund, som adventisterna och baptisterna, förbjöds. Medlemmar av den reformkatolska hussitkyrkan fick välja mellan att återvända till katolicismen eller jämställas med ateisterna, som hade en nästan lika låg ställning som judarna.

Som resultat av detta blev protestanterna några av församlingsrepublikens främsta motståndare och mest frispråkiga kritiker, och de spelade en viktig roll när den till slut störtades. Som professor Ludovit Muntag vid Bratislavas förenade protestantiska teologskola sade till mig:

– Frågan är fortfarande mycket kontroversiell. I förtio år kunde vi inte tala om den.

Jag kände en mycket reell rädsla för att den katolska slovakiska triumfalismen skulle vakna till liv igen, men han försäkrade mig:

– Alla våra ungdomar ber för ekumeniken och vill samarbeta när det gäller att ta itu med de religiösa, etiska, moraliska och sociala problemen. De vill inte gräva upp gamla politiska frågor.

De etniska minoriteterna

Församlingsrepubliken var fientligt inställd till alla nationella minoriteter, inte bara judarna.

Det var bara ungrarna och tyskarna som var tillräckligt starka och motståndskraftiga för att kunna försvara sig.

Tjeckerna trakasserades ständigt och betraktades med misstänksamhet, och deras ämbetsmän jagades bort och ersattes med slovaker. De slovaker som gifte sig med tjecker stämplades som förrädare.

Tillsammans med slovakiska förbundet, där Pavel Carnogursky en gång var ledare, gynnade republiken aggressivt slovakiska institutioner, skolor och kyrkor och det slovakiska språket bland de sårbarare etniska minoriteterna, i synnerhet de som inte var tillräckligt starka för att kunna försvara sig, till exempel polackerna, ukrainarna, rutenerna och zigenarna. Carnogursky förutsatte i själva verket att den ukrainska minoriteten skulle försvinna helt när regeringen undertryckte ukrainskt språk och ukrainsk undervisning samt bytte ut de ukrainska bönböcker som användes i den katolska kyrkan av ortodox rit mot slovakiska.

Judarna

Katolska kyrkan drog sig inte oskadd ur församlingsrepublikens antisemitiska politik.

Slovakerna var djupt förbittrade över att den judiska minoriteten på 4 % hade framgång i sina affärer. ”Arianiseringen” av deras egendom försäkrade Tiso om stöd från dem som vann på den, åtminstone till en början.

Strängheten i 1941 års så kallade judiska index överträffade till och med Nurnberglagarna. Även om den katolska hierarkin fördömde denna lag i princip, så begränsade den sin omtanke till de judar som bad att fä bli döpta (och som råkade ge kyrkan avsevärda materiella fördelar). Trots Vatikanens kraftfulla ingripande hos regeringen i mars 1942, framhärdade kyrkan i att stödja regeringens aktion ”för att förebygga att judarna utövar sitt ondskefulla inflytande”.

Slovakien utmärkte sig också genom att vara den första nazistiska satellitstat som deporterade sin judiska befolkning, enligt tillförlitliga samtida tyska källor utan några påtryckningar, även om Tiso förnekade detta under sin rättegång och de flesta slovaker i dag tror att han inte hade något annat val. Judiska utredare hyser motsatt uppfattning. Jelinek lägger fram bevis för att msgr Vojtassek, biskopen av Spis, aktivt stödde deportationen. Dr Ester Aran, som forskade i Bratislavas nyöppnade arkiv i fjol, säger att hon funnit oomkullrunkeliga bevis för att ortens befolkning och polis drev ihop judarna. A andra sidan har min unga väninna dr Katerina Hudacova berättat för mig att hon kände flera gamlingar som hade skyddat judar. Det är möjligt att premiärminister Tuka var den mest inblandade i deportationerna, men Tiso kunde inte ha varit okunnig om judarnas öde – i synnerhet inte efter sommaren 1942, när Vatikanen lade fram ovedersägliga bevis, vid sidan av skräckslagna protester från slovakiska soldater som stred tillsammans med tyskarna. Deportationerna stoppades först i oktober, som reaktion på gemensamma ansträngningar av judar inom och utom landet, av Vatikanen och av enskilda inom slovakiska krigsmakten och den politiska och religiösa eliten, både den katolska och den protestantiska.

Vatikanen kunde inte vidtaga några åtgärder mot Tiso, som hade suspenderats som präst.

Till slut, 1943 och under inflytande av nuntien msgr Burzio och den outtröttlige msgr Kmetko, utfärdade hierarkin ett herdabrev (som Tiso själv läste upp i Banovce) där man förkastade tanken på ett kollektivt ansvar, som den slovakiska regeringen hade åberopat för att försvara deportationen. Man vägrade att göra någon skillnad mellan döpta och odöpta judar. Detta ingripande förebyggde deportationen av 4 000 judar.

Ett arv som belastar

För att göra slovakerna rättvisa måste sägas att det fanns ett tillräckligt beslutsamt motstånd mot församlingsrepubliken hos demokrater, unga officerare, protestanter och vissa katoliker samt hos kommunisterna, för att dessa skulle kunna leda upproret 1944 när tyskarna stod med ryggen mot väggen. Tyska armen ryckte in och avrättade många ledande oppositionsmedlemmar och fler judar, alldeles innan den själv krossades av sovjetiska styrkor. Sedan följde en massutvandring av ludaker, inklusive Tiso, som senare kapitulerade inför USA:s arme.

Katolska kyrkans oegentligheter gav den kommunistiska regeringen gott om skäl att ta i med hårdhandskarna mot henne, och i Slovakien utsattes hon för mycket intensivare förföljelse än i Böhmen och Mähren, där kyrkan inte har lika djupa rötter. Trots detta sade sig tjugo år senare 70 % av slovakerna fortfarande tro på Gud.

1970 öppnades ett institut för vetenskaplig ateism i Bratislava i den uttalade avsikten att föra ett ”utrotningskrig”. Det fick också avsevärda framgångar. I slutet av sjuttiotalet var det bara 20 % av katolikerna som regelbundet gick i mässan. Men sedan kom valet av en polack till påve. Unga slovaker drabbades av ”polska sjukan” och det skedde ett uppsving i det religiösa livet, först underjordiskt och senare trotsigt öppet genom att hundratusentals troende samlades till pilgrimsfärder. Den nationella stoltheten spelade sin roll i sammanhanget. Regeringen, under slovaken Gustav Husak, hade 1968 givit Slovakien federal status. Den försökte rätta till obalansen mellan Böhmen och Mähren å ena sidan och Slovakien å den andra genom att investera mycket i Slovakiens tunga industri och genom att gynna slovakerna i utbildningen. Slovakerna törstade efter ett äkta självstyre.

Till skillnad från Böhmen och Mähren koncentrerades i Slovakien motståndet mot kommunismen till kyrkan. Charta 77, med sitt i viss mån agnostiska och nymarxistiska inslag, fick nästan inget stöd i Slovakien. Jan Carnogursky var ett undantag.

Intressant nog gick den kommunistiska regeringen i församlingsrepublikens fotspår i sin tydligt antisemitiska inriktning. Josef Pacesa, en polis som förhörde Jan Carnogursky, beklagade att tyskarna inte hade skjutit hans far tillsammans med de judar han skyddade. De få judar som fanns kvar vågade inte avslöja sin identitet. Offentlig diskussion om frågan undveks.

Långt om länge, vid 45-årsminnet av deportationerna 1987, bröt 24 slovaker, av vilka de flesta var för unga för att ha deltagit i dem, däribland biskop Korec och Jan Carnogursky, tystnaden med den första slovakiska skuldbekännelsen. I en katolsk samizdattidning bad de judarna förlåta deras folk. De krävde en återinvigning av de ca 50 synagogor och 620 judiska kyrkogårdar som kommunisterna hade förstört eller rekvirerat, och som var ”ömkligt vanvårdade och höll på att försvinna”. Den världsomfattande judenheten blev djupt rörd.

De två år som har gått efter sammetsrevolutionen, och då de båda folken borde ha koncentrerat sig på det nationella återuppbyggandet, har utmärkts av dispyter om den nya federala författningen. Slovakiska nationella partiet, som stöds av ungefär en tiondel av befolkningen och som har infiltrerats av före detta kommunister, kräver Slovakiens oberoende. Det gör också kristdemokraterna, fast på längre sikt. Relationerna mellan tjecker och slovaker har försämrats. Havel blev utbuad i Bratislava av Tisoanhängare. Etniska minoriteter, i synnerhet ungrarna, retades upp av ett nationalistiskt förslag att göra slovakiskan till det enda språket för officiella kommunikationer. Även om den slovakiska katolska hierarkin följde den tjeckiska hierarkins exempel och formellt bad judarna om förlåtelse, och även om det har skett ett blygsamt judiskt återuppvaknande med tretton nya församlingar, så känner sig judarna otryggare än någonsin nu när antisemitiska slagord åter uttalas offentligt. Frågan är hur det självständiga Slovakien kommer att klara av att hantera minoriteternas ställning i framtiden.

Not

Kardinal jan Korec, biskop av Nitra och ordförande i slovakiska biskopskonferensen, säger att biskoparna inte intar någon officiell ståndpunkt i den kontroversiella frågan om Tisos rehabilitering. Han hävdar att Tiso inte hade någon möjlighet att hindra nazisterna att begå alla onda handlingar de önskade i Slovakien. Två gånger ville han avgå, men ”till och med judiska ledare vädjade till honom att inte göra det” då de fruktade att det i så fall skulle bli ännu värre. Han hävdar att Tiso fram till 1942 trodde att judarna användes som slavarbetare, och att han stoppade deportationerna när han insåg att de sändes i döden. 1944, när nazistiska påtryckningar gjorde ytterligare motstånd omöjligt, återupptogs deportationerna.

Korec påpekar att det har varit omöjligt att säga sanningen om Tiso i lyrtio år, och att till och med den historiekommission som har tillsats för att granska hans fall skulle handikappas av decenniers prägling i en marxistisk miljö.