163 år i fängelse

Sex bröder fick straff på sammanlagt 163 år i fängelse och tvångsarbete.

Det låter som rubriken på en tidningsartikel om en maffiafamilj. Men den här gången gäller det Kina och en stor katolsk familj, Tsu, i Shanghai.

Min infallsvinkel till deras historia kom genom Matteus. Han har under sommaren hjälpt till i den kinesiska sektionen vid Vatikanradion. Eftersom han är jesuit bor han i vårt hus. En glad och trevlig person som ser ut att vara omkring 50 år gammal fast han skall fylla 60 nästa år. Jag tog för givet att han var präst men ledaren för vår kinesiska redaktion sa: ”Nej, han är seminarist ännu och läser teologi i Taiwan.”

”Jaså, han är med andra ord vad man kallar en late vocation, en sen kallelse”, föreslog jag. Då log min medbroder och sa: ”Tja, det skulle man ju kunna säga, på sätt och vis. Han har nämligen suttit 27 år i fängelse och arbetsläger, innan han blev jesuit.”

Det fick mig att öppna ögonen och nästa morgon satt jag tillsammans med Matteus för att få höra lite närmare om hans livsöde. Han började med att ge mig en liten bok med titeln Fånge för Herrens skull. Den handlar om hans äldste bror Franciskus, präst i jesuitorden, som tillbringade 30 år i fängelse och läger och dog som fånge 1983.

Det första kapitlet i boken handlar om familjen Tsu, med katolska traditioner sedan 300 år tillbaka. Matteus föräldrar hade det rätt väl ställt – pappan var vice verkställande direktör för ett rederi. Han fick nio barn, men det var hela 26 års skillnad mellan den äldste och den yngste. Pappa Tsu rycktes bort 1942 i en tyfusepidemi och hans hustru Martina måste ensam försörja alla barnen. Den enda dottern dog 1944 men kvar fanns åtta pojkar. Fast två hade redan lämnat hemmet: den äldste, Franciskus, hade blivit jesuit, och nummer tre, Michael, som följt i hans fotspår. Nummer två, Laurentius, blev ingenjör. Han samt Michael, som studerade utanför Kina när förföljelserna började, var de enda av sönerna som inte hamnade i fängelse för sin tros skull.

Franciskus prästvigdes 1945 och sändes strax därefter av orden till Paris för att doktorera vid Sorbonne. Han kom tillbaka till Shanghai 1949 som professor vid det katolska universitetet i staden. När det två år senare beslagtogs av den kommunistiska staten blev Franciskus kyrkoherde i en församling i Shanghai, men i mitten av 1953 arresterades han tillsammans med en rad andra präster. Det skulle sen dröja ända till 1960 innan familjen fick höra av Franciskus, och då med besked om att han dömts till 20 års fängelse.

När hans äldste bror arresterades var Matteus 19 år gammal och hade just tagit studenten. Han gick till jestuitordens ledare i Shanghai och bad att få bli upptagen som novis. Svaret var positivt, men eftersom novisiatet just hade stängts av myndigheterna så fick han i stället börja läsa på stiftets prästseminarium. Där fanns redan hans äldre bror Josef, och senare påbörjade även de två yngsta bröderna, Ignatius och Aloysius, sina studier vid seminariet. När den stora förföljelsevågen kom, 1955, blev alla fyra bröderna på prästseminariet arresterade tillika med deras broder Paulus, nummer fyra i skaran av söner. Han var visserligen inte prästkandidat, det räckte att vara aktiv katolik.

Tittar men nu efter i listan på familjemedlemmar kan man se hur många år de sex bröderna tillbringat i fängelse eller arbetsläger: 30, 30, 32, 27, 24, 20. Sammanlagt 163 år.

I ett samtal med Matteus försöker jag ana mig till något av verkligheten bakom dessa siffror.

September 1955: biskopen i Shanghai, 40 präster och ett tusental lekmän arresterades. Samtidigt började man utvisa missionärerna. Av de fem och halvt tusen utländska präster, lekbröder och systrar som arbetade i Kina fanns det ett år senare bara 23 kvar i landet, och av dem satt sju i fängelse.

Matteus blev till att börja med förhörd. Liksom de andra var han anklagad för att vara påvetrogen och man försökte att få honom att gå med i den s.k. patriotiska kyrkan, som var nära lierad med den kommunistiska regimen. Det ville han absolut inte och han tyckte inte att han behövde svara på frågor eller försvara sig eftersom han inte gjort något felaktigt. Förhören upprepades men med så många fångar på en gång gav man så småningom upp och dömde dem summariskt till långa fängelsestraff.

Matteus hade kanske tur den gången, för i boken om hans bror kan man läsa om en italiensk missionär, Alfeo Emaldi, som i en liknande situation skar tungan av sig för att vara säker på att han inte skulle ge sin plågoandar namn på några medarbetare.

Tiden i fängelset i Shanghai, ett år, var faktiskt den bästa av min strafftid, säger Matteus. Vi hade det verkligen skönt, i jämförelse med arbetslägren. Vi kunde upprätta en dagordning nästan som i ett kloster, med böner och religiösa samtal morgon, middag och kväll. Det var ungefär som att göra en årslång reträtt eller andliga övningar.

Annat blev det senare, när han sändes till ett läger i provinsen Anhui. Bara i vårt läger fanns det 10 000 fångar och det fanns ett tjugotal andra läger i provinsen. Vi bevakades av många soldater och det fanns ingen möjlighet till att fly. Här sattes vi att arbeta ute på fälten, och det var hårt arbete. 12 timmar varje dag, och en enda ledig dag i månaden. Vi fick väldigt lite att äta. Men Matteus hade turen att ha en god hälsa. ”Jag blev aldrig sjuk under alla dessa år”, säger han, ”fast det var många andra som blev det och som dog.” När man ser Matteus i dag kan man inte heller ana vad han gått igenom.

”Men de höll verkligen reda på oss i lägret”, fortsätter han. ”Att kunna fira mässa var helt otänkbart – man fick inte ens be tillsammans. Vi fick inte heller ha några religiösa böcker eller artiklar, inte en bibel eller ett radband. Det enda vi fick att läsa var Maos lilla röda eller något i den stilen. Fast vi var så trötta när vi kom hem efter arbetet att man inte brydde sig om att försöka att hålla på med indoktrinering eller hjärntvätt i lägret. Det var förbjudet att tala något annat språk än kinesiska, så jag glömde med tiden bort det latin och den engelska och franska som jag lärt mig i skolan och på seminariet. Vi fick skriva hem en gång i månaden, och hade vi tur kunde vi efter fem år få tillåtelse till att resa hem och besöka familjen i 14 dagar.”

Vi kan inflika att hans bror Franciskus fick vänta 20 år innan han fick hälsa på sin gamla mamma. Matteus ler ofta och gärna, och man märker aldrig någon bitterhet eller agg i hans ord. Det syns inga ärr av de 27 åren, fast de ju borde finnas någonstans. Om tiden i lägret säger han: ”Vi var glada för att vi var katoliker och visste att vi inte hade gjort något fel, så vi var bara där för vår tros, Vår Herres skull. Hade vi sagt att vi vore beredda att bli medlemmar i den patriotiska kyrkan hade de släppt oss, men det var något vi inte kunde gå med på.”

1979 fick hans bror Michael, jesuitprästen i Rom, visum för att besöka sin mor i Shanghai. Hon var gammal och sjuk så Michael bad myndigheterna att låta Matteus komma hem och sköta om sin mamma, vilket beviljades. De levde i ytterst små omständig

heter – Matteus fick inte arbeta och mamman hade bara fått behålla ett enda rum i sin gamla bostad. Men den näst yngste sonen, Ignatius, hade släppts ur fängelset och lyckats ta sig till USA, och hans hustru kunde ibland sända några dollar till mamma Tsu.

Den 21 mars 1982 arresterades Matteus på nytt och sändes tillbaka till arbetslägret. 1984 ansökte kan om visum för att resa till USA men det beviljades först 1988. Då hade nämligen hans biskop, Ignatius Gong, fått tillstånd att resa till USA eftersom han var svårt sjuk. Matteus fick resa med som tolk och hjälpreda till biskopen, som inte talade annat än kinesiska och franska. Biskopen hade för övrigt suttit 30 år i fängelse samt hållits i sträng husarrest de senaste två åren. Påven Johannes Paulus II hade i hemlighet utnämnt honom till kardinal.

1989 var biskopen/kardinalen så pass frisk att han kunde klara sig på ett sjukhem och äntligen kunde Matteus för andra gången be om tillåtelse att få bli jesuit. Han blev antagen och sändes till Taiwan för att påbörja sitt novisiat.

Så det var inte fråga om en sen kallelse, utan en kallelse som klarade av hela 36 års förhinder, och ändå höll. Det kan vara någonting att betänka i dessa dagar då många tycks rygga tillbaka inför tanken att lova något bestämt för framtiden eller för livet. Men så lyser glädjen fram ur hela Matteus väsen och han har inte känt sig ensam och övergiven på sin långa väg.

En som inte glömde honom eller hans bröder var mamma Martina, som avstod från mat för att kunna sända riskakor till sina söner i lägret. Och kom de fram så påmindes sönerna om att hon fanns kvar, hon som en gång lärt dem att be och som stött dem hela tiden, och som orkade vara glad att hennes söner fick lida för sin Herre och sin tro.

Mamma Martina lever fortfarande och är nu 92 år gammal. Hennes fjärde son, Paulus, fick efter mer än 30 års fångenskap tillstånd att flytta hem för att sköta om henne. Av de två andra sönerna, som blev arresterade i prästseminariet 1955 och som suttit årtionden i fängelse och läger, är den ene numera gift medan den andre snart skall vigas till präst i stiftet Shanghai.

Så det bör finnas hopp för kyrkans framtid i Kina.