Varför stagnerar ekumeniken?

En hel rad fördomar och förutfattade meningar om andra religioner har tack vare förbättrade kontaktmöjligheter med andra länder lyckligtvis kunnat skingras under senare år. Därför visar också den allmänna atmosfären numera på en rad positiva tecken i form av bättre kommunikation och samarbetsvilja. I och med det Andra vatikankonciliet tycktes vi ha nått en milstolpe. Istället för tidigare fientlighet mot främmande religioner insåg man här formligen nödvändigheten av en mångfald i gudstänkandet genom olika religioner. Hinduismen, buddhismen och islam lovordades för sina bemödanden att utforska gudomens hemligheter. Vi alla uppmanades att glömma tidigare tvister, och att söka förståelse, rättvisa, fred och frihet för alla människor.1 I synnerhet var det dock återföreningen mellan de olika kristna samfunden som var målet för det Andra vatikankonciliet. Uppriktigheten i denna längtan var det inget tvivel om: kristna samfund med avvikande läror kallades ”våra bröder i Kristus” som vi inte har rätt att förebrå något ifråga om deras tro. Istället borde vi bemöta dem med aktning och kärlek.2 Det går dock inte att blunda för att det sedan dess inträtt en stagnation ifråga om själva den kristna ekumeniken. Vi söker förgäves efter ett närmande på det teologiska planet, vi saknar konkreta planer ifråga om ekumenisk samverkan; istället måste man konstatera en skärpning ifråga om kraven på erkännandet av ämbeten, motstånd mot allkristen religionsundervisning och gudstjänster med interkommunion. Allt tyder på en viss ängslan att genom ekumeniskt samgående förlora hittillsvarande säkra trospositioner.

Vi tycks åter dra oss undan från Guds krav3 enligt Kristi enträgna bön om kristen enhet. Ändå förklaras här att denna enhet är målet för vår fullkomning och är själva syftet för Kristi jordeliv och hans offerdöd. Genom att visa samhörighet oss kristna emellan skall enligt Kristi ord hela världen kunna förstå Guds kärlek till sonen och till var och en av oss människor. Tydligare kan Kristi önskan och hans krav knappast framställas. Ändå saknas fortfarande en uppriktig vilja till en sådan kärleksfull kristen enhet, den ekumeniska gemenskapen. Alla tycks vara övertygade om att detta beror på en bristande vilja hos motparten som därmed hindrar ett ömsesidigt samförstånd. Givetvis är det den andre som måste anpassa sig och acceptera de fakta som vår lära och tradition försvarat i alla tider. Vi kan aldrig avvika från själva sanningen – i synnerhet som sanningens ande utlovats oss4 och alltid kommer att vägleda oss med hela sanningen.5 När den ekumeniska enheten likväl inte tycks infinna sig, har vi ansett det vara bäst att tillstå vår oförmåga och att i bön överlåta hela problemet om ekumeniken till Gud fader.

Frågan är emellertid den: gör vi det inte alltför bekvämt för oss med detta resonemang? Vi slipper både besväret att ifrågasätta vår insikt om sanningen, och att tänka oss in i motpartens läge. Kan vi verkligen förvänta oss att andra trosläror kan samtycka till att deras religion inte är tillförlitlig och sanningsenlig, att de måste lämna sina egna trosövertygelser och övergå till vår lära om de vill erfara sanningen? Redan Paulus kom i Antiokia i strid om sanningen med Kefas och Barnabas6 och förebrådde därefter också galaterna att de inte lyssnar till sanningen.7 Vare sig vi nu har en teologisk reflexion om en personlig gud som direkt eller genom en medlare uppenbarar sanningen eller om sanningsfrågan betraktas ur filosofisk syn8 – är den med intellekt skapade varelsen för sin uppfattning om sanning ändå alltid beroende av den mänskliga fattningsförmågan. Frågan om trovärdighet måste fortfarande kopplas till mänskligt vetande och insikt enligt den klassiska formeln veritas est adaequatio rei et intellectus. Intellectus är emellertid mänskligt tänkande och är därmed inskränkt. Så snart tron befattar sig med sanningsfrågan är den följaktligen helt beroende av mänsklig insikt och måste således erkänna vetandets begränsning. Många tänkare har befattat sig med sanningsfrågan, men när Cusanus gör detta,9 konstaterar han att ingen av filosoferna kunnat nå fram till den absoluta sanningen, endast Gud är själva sanningen. Ingen mänsklig varelse kan någonsin komma i besittning av hela sanningen, vi kan endast bemöda oss att närma oss den absoluta sanningen – var och en enligt sin förmåga.

Från detta mera anspråkslösa utgångsläge är det givetvis lättare att kunna respektera även andra som på sitt sätt strävar efter sanningen. Det blir därtill naturligt att söka en dialog med andra sökande för att ta del av deras reflexioner och troserfarenheter. Så skedde även under Andra vatikankonciliet. Man måste fråga sig, hur detta var möjligt för endast några decennier sedan, medan läget idag återigen är på tillbakagång till äldre tiders avståndstagande från andra religioner och trosövertygelser. Den tidigare generositeten ifråga om andra trosuppfattningar finns inte längre. Är det inte ett svaghetstecken, när vi ånyo begär en total anpassning till vår egen troslära och utformning av gudstjänsten, en noggrann likhet i trosföreställningar, i ämbetssyn och liturgi? Målet tycks vara att undvika varje avvikelse från den egna troslärans utformning. Uppenbarligen har vi i återigen börjat förväxla enhet med enhetlighet, vi har glömt att mångfalden av läror och liturgier just är en rikedom som Gud kan ha glädje av. Återigen är vi övertygade om att det endast kan vara vår egen troslära och dess utformning som är gudi behaglig. Vore det inte mera naturligt att tänka sig att en stor mångfald av människor måste få ha en mångfald av trosföreställningar? Om målet skulle vara en sammanslagning av alla religioner i form av en synkretism, så att vi gemensamt skulle ha en enhetlig tro, skulle detta innebära ett upphävande av det personliga engagemanget vilket omedelbart skulle förlama själva kraften i trosövertygelsen. I avsaknad av engagemang och inre kraft skulle en sådan enhetsreligion inte kunna överleva någon längre tid.

Alla religioner har emellertid i sitt inre på djupet erfarenheten av ett trons mysterium som kan uppfattas genom ett inåtskådande. Med hjälp av meditation och kontemplation kan somliga närma sig mystikens religiösa fenomen, vilka visas i form av mystiska erfarenheter såsom visioner, extaser och profetior. Mystiska erfarenheter inom den kristna teologin blev utmärkande bl.a. för Augustinus, Dionysius Areopagita, Bernhard av Clairvaux, Johannes av Korset, Hildegard av Bingen, Teresa av Avila, Mäster Eckhart, Cusanus o. a. samt i nyare tid Teilhard de Chardin. Den mystiska erfarenheten visar på en sakramental närvaro av det gudomliga budskapet bortom det mänskliga språkets förmåga. Framför allt var det Mäster Eckhart som visade på erfarenheten att det är den teologiska mystiken som närmast motsvarar den kristna uppenbarelsen.

Den sanna ekumeniska enheten är inte svår att uppnå med den sanna mystikens hjälp. Gudsgemenskap i form av inre harmoni finns på djupet i all mångfald av religioner, där man överallt är fullt medveten om den egna trons värde och uppgift. Detta värde måste få bevaras och uppskattas av alla som har ett gudstänkande. Om vi avskalar allt yttre, alla läror, olika religionsformer och liturgier, så finns där innerst inne i alla religioner redan nu ett gudstänkande som förenar alla gudstroende till en enhet i Gud – just denna enhet som vi är uppmanade att åstadkomma. Förmåga till insikt härom finns hos var och en. Skulle vi inte kunna aktivera denna insikt med hjälp av litet god vilja?

Den religiösa mystiken är emellertid alltid kopplad till mänsklig erfarenhet, mänsklig förståelse och människans uttrycksmöjligheter. Den accepteras därför inte kritiklöst på alla håll. En kristen helhetssyn finns närmast hos tänkare som representerar en kombination av både den känslomässiga eller mystiska synen och den intellektuella synen. Vid sidan om medeltidens Mäster Eckhart kan som exempel härför nämnas en 1400-talets tänkare, Cusanus, som därtill utmärks genom ett nutida tänkesätt. Hans huvudtankar om ”icke-vetandets vishet”10 och ”motsättningarnas i ett-fallande i Gud”11 baseras på kortvariga men oerhört intensiva erfarenheter i mystik. Dessa erfarenheter blir föremål för teologiska och filosofiska överväganden i samtliga hans skrifter. Med denna teologiska helhetssyn omfattas allt gudstänkande i samtliga samfund och religioner på ett föredömligt sätt. Vi står därmed inte utan teologisk vägvisare om vi verkligen är angelägna om att eftersträva en ekumenisk enhet.

I vår tid är det fortfarande Andra vatikankonciliets tänkande som ifråga om en ödmjuk och kärleksfull inställning gentemot andra religioner mest närmat sig en sann ekumenisk inställning. En återspegling härav kunde ännu skönjas vid de religiösa ledarnas möte i Assisi år 1986, då påven Johannes Paulus II i sin avslutande fredsbön erinrade om respekten för och lydnaden mot samvetet som lär oss alla att söka sanningen. Denna hänsyn och denna respekt för andra bör visas både andra kristna samfund och världens alla andra religioner, om vi säger oss älska vår nästa. Men gör vi det, när avståndstagandet blir allt större? Avgörande därvidlag är nuvarande officiella mellankyrkliga inställning. På gräsrotsnivån finns ingen större svårighet till samförstånd, det visar många spontana ekumeniska möten, inte minst bland världens ungdomar. Men det är kyrkoledningen som avgör om förbud eller godkännande att deltaga i andras gudstjänster, interkommunion, syn på ämbeten, samtycke till inomkyrkliga reformer osv. Vi väntar och hoppas på initiativ i form av unionsplaner, där man på kyrkligt håll inte endast nöjer sig med att bevara hittillsvarande enhetliga ordning utan snarare agerar som arkitekter, angelägna att åstadkomma en framtida sann ekumenisk enhet.

Noter:
1. Nostra aetate nr. 2-6 – 4196-4197
2. Unitatis redingeratio nr. 1-3-4185/4188
3. Joh. 17:22-23
4. Joh. 14:7
5. Joh. 16:13
6. Gal. 2:14
7. Gal. 5:7
8. Antingen som korrespondensteori, semantisk sanningstelogi eller konsensus- resp. koherensteori.
9. ”De docta ignorantia” I, kap. 3 n. 10.
10. docta ignorantia
11. coincidentia oppositorum