Var jorden platt före Columbus?

Ansåg medeltidens lärde att jorden var platt som en pannkaka eller rund som en boll? Mycket länge har det hävdats i lärobok efter lärobok att Columbus genom sin upptäckt av den Nya världen – som han livet igenom trodde var Indien – bevisade för en häpen samtid att jorden var formad som ett klot och inte som en tallrik över vars kant man kunde falla. Många kommer kanske ihåg hur denna ”sanning” trummades in i elevernas skallar av nitiska lärare. Samma påstående återfinner vi i nyutkommen litteratur. Så skriver fil. dr Bengt Lärkner i den nyutkomna boken Tidernas Europa (som är kursbok i Utbildningsradions ambitiösa utbildningssatsning i europakunskap): ”Jersusalem var medelpunkten på den jordskiva vid vars östra kant Paradiset var beläget.” Professor Sture Linner uttrycker sig på följande sätt i Europas födelse (1991), utgiven i Vitterhetsakademins skriftserie om Europa: ”Jorden som en tredelad, på vatten flytande skiva är en föreställning som härskade under antiken och som övertogs av medeltidens människor.” Efter att ha tagit del av dessa citat – där kursiveringarna är gjorda av mig – kanske någon läsare tror ätt saken är klar: jorden var precis så platt under medeltiden som redan fröken på lågstadiet hävdade.

Bluffen om den platta jorden

Men någonting blir inte sant bara för att det upprepas av många. Ingen bildad människa i Europa var okunnig under medeltiden om att jorden var sfärisk, man kände också till dess beräknade omkrets och hur man gick till väga för att räkna ut denna. Hög och senmedeltidens geografer, astronomer, teologer och filosofer ifrågasatte inte jordens klotform utan skrev i stället sofistikerade arbeten i ämnet. Teologer som Thomas ab Aquino, poeter som Dante, naturfilosofer som Roger Bacon talade här med en röst. Matematikern och astronomen Johannes de Sacrobosco (John of Holywood) skrev på 1240-talet sitt standardverk De Sphaere i ämnet, ett arbete som var kursbok vid Europas universitet i cirka trehundra år. (Jfr bilden från detta verk på nästa sida.)

Tanken att jorden var rund var alltså inte någon revolutionerande nyhet när Columbus satte sin plan i verket. I biblioteken vid Europas alla furstehov, kloster, katedralskolor och universitet fanns det världskartor och glober. Kristna, judiska och arabiska vetenskapsmän var alla överens om att jorden var klotformad. Men allt var ännu teorier, ingen hade i praktiken visat att så verkligen var fallet. Vad Columbus kom att göra, eller trodde att han hade gjort, var att bevisa teorins riktighet.

Men samtidens lärda menade att detta inte var möjligt – på grund av jordens storlek skulle en resa från Portugal till Indien eller Japan under gynnsamma förhållanden ta mer än tre år, och inget fartyg skulle klara av att ta med proviant för så lång tid. Tillika var det en utbredd föreställning att solen gassade så intensivt vid ekvatorn att ett skepp kunde antändas. Vem visste för övrigt hur vindarna blåste och om det stora havet över huvud taget var farbart? En och annan undrade nog också om det gick för en människa att vistas så att säga ”upp och ned”. Redan kyrkofadern Augustinus skriver i början av fyrahundratalet att det inte är trovärdigt att påstå att det ”på andra sidan av jorden, där solen går upp när den går ned hos oss, finns människor som går med sina fötter tvärtom mot oss – och han fortsätter med att framhålla – att trots att det antas eller är vetenskapligt bevisat att världen är av en rund eller sfärisk form, så följer inte av det att den andra sidan har torrt land, inte ens om den har landområden, kan man automatiskt dra slutsatsen att området är befolkat.” (Citaten är tagna ur De Civitate Dei, bok XVI, kap. 9.)

Det var frågor av detta slag som väckte invändningar – inte tanken på att jorden inte skulle vara klotformad, utan tanken på att företaget var praktiskt ogenomförbart. Vem ville för övrigt sponsra ett till synes så orealistiskt förslag? Det fanns ju redan beprövade handelsvägar österut.

Omkring elva hundra medeltida kartor – från 700-talet till 1400-talet har blivit bevarade till i dag. De är alla platta, precis som alla moderna kartor. Till skillnad från moderna kartor så är de medeltida schematiska, men deras syfte var inte heller att utgöra ett euklidiskt diagram över jordens form, utan snarare att framställa moraliska, religiösa eller politiska sanningar. Därför är till exempel staden Jerusalem ofta placerad i den kända världens mitt – inte för att Jerusalem låg i geografins centrum utan för att staden var världens moraliska och andliga huvudstad, och det inte så mycket som konkret plats utan som ett religiöst och moraliskt begrepp.

Däremot finns det så många texter och även bilder – som utan reservationer framställer jordens sfäriskhet att ingen tveksamhet behöver existera. Från medeltidens början och genom de följande århundradena bevarades och förmedlades den antika kunskapen om jordens klotform (som redan män som Pythagoras, Platon och Aristoteles bekände och som astronomer och geografer i Alexandria ytterligare utvecklade – med Eratosthenes uträkningar av jordens omkrets som ett känt exempel).

Det finns inga stridande skolor bland fackhistoriker i denna fråga, det är ett sedan lång tid etablerat faktum att medeltidens lärda kultur självklart såg jorden som ett klot vilande i universums mitt.

Frågan blir då: hur uppstod myten om den platta jorden och varför sprids den fortfarande i populärvetenskapliga arbeten?

Mytens uppkomst

Det gigantiska misstaget uppstod på allvar först en bit in på 1800-talet. En av mytens grundare var den amerikanske populärvetenskaplige författaren Washington Irving som i sitt arbete History of the Life and Voyages of Christopher Columbus (1828) presenterade Columbus upplysta tänkande mot en bigott samtids primitiva teorier om jorden och det mesta annat. I Frankrike drevs samma linje vid samma tid av ett antal passionerat antiklerikala skribenter. Den viktigaste bland dem var Antoine-Jean Letronne som år 1834 skrev ett arbete med titeln Om kyrkofädernas kosmologiska åsikter i vilket han påstår att huvuddelen av medeltidens tänkare var anhängare av pannkaksmodellen och hade tre effektiva medel att tysta varje form av opposition: förföljelse, fängelse och avrättning.

Irving och Letronne bildade den brunn ur vilken alltfler forskare och populärvetenskapliga skribenter öste uppgifter i ämnet. Ingen ifrågasatte sanningshalten i påståendena, det tycktes solklart att medeltidsmänniskan ansåg att jorden var platt. Från 1860-talet och under decennierna framåt var det närmast en dogm som inte fick betvivlas. Det finns flera skäl till denna bokstavstro. Sedan 1700-talets mitt hade upplysningsrörelsen i Europa fört ett krig mot kyrkan och all påstådd okunnighet och vidskepelse som de menade att kyrkan stod för. Under 1800-talet, med dess darwinistiska och positivistiska anda, och med starka antiklerikala och antireligiösa strömningar, var medeltiden ett kärt tema när man ville måla upp okunnighet och övertro. Den moderna tiden med dess vetenskap stod för frihet och framsteg, medeltiden med dess religion stod för fanatism och förtryck. Vad var naturligare än att människorna under den mörka medeltiden trodde att jorden var platt? Temat utvecklades vidare av Cornell-universitetets president Andrew Dickson White i hans spridda arbete History of the Warfare of Science with Theology in Christendom (1896), en bok som snabbt översattes även till svenska. White beskriver med stor inlevelseförmåga medeltidens platta värld och sjöfarares skräck för att segla över kanten.

Vad dessa 1800-talsforskare gjorde var exakt det som de beskyllde medeltidens lärda för att ha gjort. De förmedlade uppgifter som de inte kontrollerat, de trodde på auktoritetsargument, de var polemiska, dogmatiska och trångsynta. Medeltidens människor måste helt enkelt ha varit så enfaldiga att de trodde på en platt jord. Protestanternas förakt för medeltidens katolicism, positivisternas tro på utveckling och framsteg, darwinisternas evolutionistiska perspektiv, upplysningsrörelsens kamp mot vidskepelse och fördomar, liksom 1800-tals människans allmänna uppgörelse med det judiskt-kristna arvet, bildar den bas från vilken teorin om den platta jorden utformades.

Avvikande lärde

Men fanns det verkligen inte någon medeltida lärd som förfäktade teorin om den platta jorden? Förvisso fanns det några stycken under den femtonhundra år långa period som vi talar om, flertalet av dessa levde i senantiken eller i tidig medeltid. De två som särskilt lyftes fram av våra 1800-tals historiker som ”typiska” medeltidsmänniskor var Lactantius (död 320) och Cosmas Indicopleustes (ca 550).

Lactantius, som var en kristen apologet, bekämpade jordens sfäriskhet i en hätsk kamp mot hedniska filosofer och Cosmas, en byzantinsk lärd som likaså trodde på den platta jorden, var mer intresserad av geografi på grund av de moraliska lärdomar som kunde utvinnas ur ämnet än av vetenskapligt intresse.

Det ironiska är att Lactantius var illa ansedd under medeltiden på grund av ett stort antal heretiska ståndpunkter – det är först under renässansen som han får en viss återupprättelse och då på grund av sin utmärkta latinska stil. Cosmas Indicopleustes som skrev en Kristen topografi påverkade så gott som inte alls medeltidens tänkande. Cosmas översattes nämligen till latin först under sjuttonhundratalet. Från medeltidens bibliotek är tre grekiska manuskript bevarade av honom. Grekiska var ett språk som utomordentligt få medeltida lärde behärskade. Hans teorier förblev därför i det närmaste okända.

Ändå är det dessa båda tänkare som ständigt lyfts fram. Daniel Boorstin ägnar Cosmas två sidor i sin 1983 utgivna bok The Discoverers och skriver därefter att ”efter Cosmas kom en legion av kristna geografer som var och en erbjöd sin egen variant av teorin om den platta jorden”. Vilka som ingick i denna legion nämner av förståeliga skäl inte Boorstin – det finns inga namn att nämna.

Vad visste Columbus?

Vi vet att Columbus ägde ett exemplar av kardinal Pierre d’Ailly’s bok Ymago Mundi som trycktes på 1480-talet. I marginalen till boken har Columbus gjort anteckningar. En av dessa kommenterar d’Aillys påstående om att jorden hade en sfärisk form. Columbus skriver:

”Sfär kallas ett rum, härav sfärens sfär, dvs. rundhet, eller en kropp som är rund på varje sida och en sfär är en halvcirkel som rör sig fullständigt runt en diameter i vila, och en sfär kallas ett runt rum, därav kallas även världens rundhet för världens sfär, eftersom dess sfärer är formade till rundheten, och vadhelst runt och roterbart sägs vara en sfär på grund av rundheten och rotationen, såsom bollar vilka barn leka med.”

Trots det tillkrånglade språket framgår det helt tydligt att Columbus förstått kardinalens budskap om världens sfäriskhet och att han utan invändningar accepterade denna den medeltida lärda världens uppfattning. Annars behövde inte Columbus läsa lärda böcker för att förstå att jorden hade en sfärisk form, det hade räckt för honom att granska en av de många jordglober som tillverkades i Europa under 1400-talet.

Vad visste man i Norden?

Kände även den nordiska bildade kulturen till dessa åsikter om jordens form? De nordliga områdena i Europa var inte några isolat utan en levande del av den europeiska kulturen. Det är därför inte överraskande att samma kunskap fanns spridd också i dessa områden. Även den heliga Birgitta kände till och delade denna föreställning om jordens och planeternas sfäriskhet. Här några få exempel.

Den norska Konungaspegeln från 1200-talet försöker ge sina läsare en populär bevisföring för jordens klotform. Författaren föreslår att läsaren skall hålla ett äpple hängande i närheten av ett ljus och sedan föra ljuset runt äpplet för att se hur dag och natt växlar på jorden, liksom anledningen till de olika klimaten på olika platser. Därigenom kunde läsaren, ansåg författaren, förstå varför det var så varmt i till exempel Jorsalaland på sommaren och så kallt i Norden på vintern.

Petrus de Dacia, den gotländske dominikanbrodern från 1200-talet som vi brukar ange som Sveriges förste självständige författare, delade självklart synen på jordens ”bollform”. Han berör vid flera tillfällen kosmologiska frågor och är fullt medveten om de väldiga avstånden i universum. Så här berättar han själv om hur han utlade ämnet för en häpen menighet: ”och därefter talade jag om himmelens storlek och utsträckning enligt texten: ‘O Israel, hur stort är icke Guds hus’ och enligt Ptolomaeus, som säger, att alla stjärnor på samma tid fullborda samma bana och att det ej finnes någon annan orsak till att månen fullbordar sitt lopp på 27 dagar och solen sitt på 36 000 år än den skilda vidden av deras omkretsar och att det är lika stor skillnad mellan dessa himlasfärers vidd som mellan 27 x 12 och 36 000, med tillägget, att 27 x 12 dagar icke utfyller antalet dagar i solåret.”

Den fornsvenska Pentateukparafrasen tar upp samma tema. Det sägs där att jorden ligger i universums mitt och att det är lika långt från den på alla sidor upp till himlen.

För övrigt kan det vara värt att nämna att det var en svensk, magister Sune Karlsson, som under en tid på 1300-talet undervisade i Paris över Johannes de Sacroboscos bok De Sphaere, en bok som just framhöll jordens sfäriskhet.

Ett sista exempel: en student vid Uppsala universitet satt en gång under medeltiden och gjorde anteckningar på föreläsningar i astronomi. Studenten hette Olof Johansson och föreläsningarna hölls tio år innan Columbus gjorde sin berömda resa. Johansson gjorde även små skisser som belyste temat. Han har tecknat den sfäriska jorden och ritat bilder på hur en solförmörkelse gick till. Anteckningarna finns bevarade på Universitetsbiblioteket i Uppsala och är återgivna i Anders Piltz klargörande arbete Medeltidens lärda värld (Carmina, 1978), s. 235.

Vad visste vanligt folk?

Ytterligare en sak kan behöva påpekas om hur informationen om denna den lärda världens uppfattning nådde ut till folket. I predikningarna – som under medeltiden i Sverige inte hölls på latin utan på svenska – togs temat upp gång efter annan. Skapelsens komplexitet är ju ett kärt ämne för predikanter eftersom det visar på Skaparens existens.

Givetvis förekom, vid sidan av den lärda kulturens, folkliga föreställningar om jordens struktur och form som inte påverkades av de bildades uppfattningar. Men tyvärr saknar vi uppgifter om hur vanligt folk ute i bygderna tänkte i dessa frågor. Källmaterialet återspeglar knappast alls folkliga teorier. Men det är väl inte uteslutet att resonemang liknande dem som mjölnaren i Carlo Ginzburgs Osten och maskarna (Ordfront, 1983) framförde också förekom i Sverige. Denne säger vid ett tillfälle: ”Den helige Kristofer är större än Gud, om man betänker att han har hela världen på sina skuldror.” Inför den förvånade inkvisitionstribunalen framförde mjölnaren därefter en säregen kosmologi och antropologi med folkliga och lärda inslag i en märklig blandning. Katarerna i Pyreneerna tycks ha tänkt sig världen som en skiva. På den yttersta dagen kommer himlen att störta ned över jorden – och tillsammans med elden och vattnet – kommer världen att förvandlas till en sjö av beck och svavel – helvetet.

Oavsett hur de bredare folklagren under medeltiden uppfattade världens beskaffenhet så är det helt klart att de bildade grupperna delade föreställningen om jordens sfäriskhet. Eller för att citera kardinal Pierre d’Ailly: ”Även om det på jorden finns berg och dalar och den därför inte är fullkomligt rund, så tenderar den dock mot den runda formen. Alltså förefaller månförmörkelsen, som orsakas av jordens skugga, rund. Därför sägs jorden vara rund, eftersom den är så nära den runda formen.”

Med tanke på all denna relativt lättillgängliga kunskap är det därför egendomligt att det än i denna dag i så pass många böcker skrivna av akademiker fortfarande förekommer påståenden om den platta jordskiva som medeltidens lärde sägs ha trott på.

En lärdom som man kan dra av detta är att det är viktigt att kontrollera källor för att ta reda på hur det faktiskt förhåller sig. Vi har en förpliktelse att efter bästa förmåga försöka presentera gångna tiders föreställningsvärld. Vi har ingen rätt att försöka göra tidigare generationers mödosamt erövrade kunskaper enfaldigare (eller klokare) än vad de var.

Artikeln är en bearbetning av ett föredrag som hölls under Humanistdagarna vid Uppsala universitet i april.

Illustrationerna är hämtade ur En värld av sfärer, Astronomi före Copernikus, Helsingfors universitetsbiblitek, 1984.