Den suddiga verkligheten

Sommarens stora konstutställning i Stockholm äger rum på Liljevalchs, där hela den omfångsrika byggnaden ägnas åt akvareller av Lars Lerin, de flesta själva i det stora formatet. Ofta är de dessutom sammanfogade till ännu mer omfattande helheter; i­bland visar en glipa i bildsammanhanget eller någon gång en fullständig förändring av färgskalan på den ojämna övergången från det ena hopsatta papperet till det andra. Det rör sig om ett hundratal verk från perioden 2002 till innevarande år. Motiven går från uppstoppade fåglar och grå betongförorter till förödelsen i dagens krigszoner, så som den fångas in av nyhetsskildringar på tv, och formatet är alltså vanligen stort – större – störst. Endast undantagsvis finns serier med mindre målningar, främst en med enkla interiörer, en kontrast som kan kännas befriande efter alla heminredningsreportage i pressen. Det kräver en särskild teknik att alls hantera så väldiga ytor med akvarellens upplösta pigment som gärna lever något av sitt eget liv.

Uppenbart blir Lerin fascinerad, närmast besatt, av ett visst ämne som han sedan varierar med outtröttlig energi tills han uttömt alla dess möjligheter. Ibland fogar han in relativt små bilder i de stora framställningarna, här framför allt i motiv med väldiga lastfartyg eller segelskepp på öppet vatten och inlagda – ungefär som fastsatta vykort – mindre scener med sjöfolk, gärna muskulösa män som ivrigt kysser varandra.

Med ett eget museum, diverse utställningar, en rad böcker och framgångsrika tv-uppträdanden har Lars Lerin skapat sin i dag enastående ställning i det svenska konstlivet, där massmedia prisar hans folkkärhet. Insmickrande är han däremot inte.

Återkommande motiv

I vår bildöversvämmade tid går en markant skiljelinje mellan den allestädes närvarande reklamen och den seriösa nutida konsten, även när de väljer samma motiv: reklamen förskönar, medan konsten förfular. När han fyller det största rummet på Liljevalchs med bokhyllor som rymmer antingen böcker inbundna i skilda stilar eller pärmar för arkiverade papper är de avsiktligt suddiga, urblekta, i motsats till de fototapeter som ibland förekommer på designmedvetna matställen med just fotografiskt tydliga och visuellt anslående bilder.

Särskilt kraftfulla och stort hållna är de många akvareller som föreställer byggnader, utan några synliga människor. Främst handlar det om fria tolkningar av nyhetsbilder från Syrien. Slitna stadskvarter i en obarmhärtigt solblekt färgskala står ensamma eller i dramatiska kontraster till intensiva rörelser i svart, som representerar skadorna efter krigets alla bombningar. Utan kommentarer från väggens texter skulle det i och för sig kunna röra sig om vilket som helst av alla sönderfallande fattigkvarter i världen under en obarmhärtig sol eller ett mörker fullt av destruktiva krafter. Den stundom närmast apokalyptiska stämningen kan leda tankarna till sådana väldiga skildringar av Yttersta domen som hos John Martin, en engelsk publikmagnet vid mitten av 1800-talet. Vissa nattsvarta scener med stänk av ljus från lyktor eller fönster har en kraft av liknande art som i bättre science fiction-filmer, för att associera till nyare konst. Ibland skymtar en väldig, nästan genomskinlig, byggnad högt över den nerslitna staden, som en antydan om en annan verklighet, kanske något av de gamla väckelsesångernas himmelska pärleport – eller också inte.

Ett landskap i mörker, där en bred stråle av ljus kommer uppifrån, möter redan i de första målningar besökaren ser, tre stora bilder i ingångshallen (som för övrigt fungerar som ett välbehövligt kafé). Den som så önskar kan tolka detta himmelska ljus i ordets religiösa bemärkelse, andra kan nöja sig med den starka visuella kontrasten.

Andra målningar i stort format är skildringar av enstaka byggnader, ofta av orientalisk karaktär, mer detaljerade än stadsvyerna och ofta vackert suggestiva. I all sin stilisering tar de vara på de dekorativa möjligheterna i ornament och någon gång också i ett starkt markerat inomhusperspektiv. Ingen information ges vanligen om platsen, och det kan man verkligen sakna, även om man känner igen den gyllne kupolen på klippmoskén i Jerusalem. En titel som ”Gata i Indien” ger inte särskilt mycket. Riktigt gåtfullt blir namnet ”Nosferatu”, tydligen på några hus av centraleuropeisk karaktär med träd och en glimt av vatten.

Nattligt röda himlar över hus, bland annat i Agadir, av titeln att döma, välver sig över målningar med mer intensivt befolkad karaktär, slitna fasader med upplysta fönster där ovanligt nog på utställningen det är gott om människor och där något av deras vardag skymtar. Himlarna hos Lerin är över huvud taget suggestiva, ofta i bleka toner mellan blått, rosa, gråvitt och andra svårbenämnda färger.

Vanliga motiv hos Lerin, som också finns här, känns som typiskt svenska, glesbygd med låga betonghus i obestämt höstvinterliga miljöer; någon gång får de färg genom en mönstrad matta på vädring som får stå för mänsklig närvaro och försök att skapa hemtrevnad. Lättillgänglig skönhet är det ont om, men plötsligt möter en scen av sublim kraft och enkelhet i framställningen av en sten i vattenbrynet med gråvit himmel speglad i gråvitt vatten – den stränga fattigdomen i svenskheten när den är som starkast och renast.

Levande varelser, främst djur

Levande och rörliga varelser spelar en helt underordnad roll på utställningen. I ett rum skildras brokiga fåglar, i bur eller uppstoppade, alla stelt uppradade. I ett annat rum visar en lång rad sammanfogade bilder ett par män, ”målaren och hans modell” som nästan blir upplösta i det starka ljuset; de bygger på en sönderspelad porrfilm.

Däremot visar en hel vägg foton i skilda format och form av enstaka hundar och katter från sydamerikanska gator, utan någon insmickrande charm men alla klart karakteriserade i ögonblick av vila eller utmattning, personliga porträtt i en dovsmutsig färgskala, därtill i motsats till målningarna alla inramade och därmed avgränsade från omgivningen.

Det växtliga landskapet framställs sällan, men en av de större målningarna visar en lång rad av taniga björkar, ett närmast slyigt område, kanske ett igenväxande hygge.

Verken får tala för sig själva. I varje rum finns titlar och en kort text, men den säger just inte annat än att författaren (museichefen) sätter största värde på målningarna. Betraktaren får nöja sig med namn som ”Stenar” eller, i bästa fall, ”Moské”, vilket känns ganska snålt ibland.

Akvarellteknik och historia

Lerin målar alltså i akvarell, en teknik som annars inte associeras med det stora formatet. I motsats till andra typer av måleri, som olja (och akryl), är akvarellen känslig för solljus. Medan oljemålningar kan hänga lite var som helst och fresker obekymrat fyller både väggar och tak måste akvareller härbärgeras i skugga och kan endast med försiktighetsmått visas offentligt. Dessutom inrymmer själva formen ett mått av överraskning för utövaren. Särskilt ett generöst bruk av vatten och målning vått-i-vått kan få färgerna att flyta ut eller samman på sitt eget sätt. Inte bara olika former av samma pigment utan, ännu mer, olika typer av papper med växlande grovhet kan ge helt skilda resultat. Man kan inte heller ta bort eller måla över i akvarell som man gör med oljefärger.

Själva tekniken har gamla anor, även om den mest används för skisser. Redan Dürer, den tyska renässansens stora namn, målade de mest utsökta akvareller. Turner, som på 1800-talet förnyade landskapsmåleriet i England, prövade gärna på tekniken. I Sverige var förra sekelskiftet den verkliga storhetstiden för akvarell, främst med Carl Larssons noggranna framställningar av lyckligt familjeliv och Anders Zorns raffinerade verk i denna teknik, inte lika avbildade men ytterst eftersökta när de någon gång kommer ut på marknaden. Lerin skiljer sig naturligtvis mycket från dessa föregångare, genom både sin förkärlek för det väldiga formatet och det mer skissartade framställningssättet. Inte heller motiven väcker någon direkt glädje, däremot beundran inför skickligheten och uthålligheten.

Spännvidd

Från svensk betongförort till orientaliskt eleganta fasader, från uppstoppade fåglar till gatuhundar och dito katter på egen tass, från slitna storstäder i sydligt förtärande ljus till apokalyptisk kraft i mörkrets boningar – Lerin skildrar en värld där synligheten suddas ut i kanterna och betraktaren både känner igen sig och undrar vad det är som egentligen händer, har inträffat eller är att vänta.

Florence Vilén är fil.lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet.