Muslimsk antisemitism – myter och verklighet

Antisemitismen har varit en europeisk farsot men är i dag mest utbredd i muslimska länder. En undersökning från forskningsinstitutet Pew år 2009 visade att andelen av befolkningen som hade en negativ inställning till judar var 73 procent i Turkiet, 78 procent i Pakistan, 74 procent i Indonesien, 95 procent i Egypten och 97 procent i Jordanien – överväldigande i arabiska länder, hög i muslimska icke-arabiska länder.

Det finns ett undantag i den arabiska världen. Bland Israels araber – de är en och en halv miljon och utgör omkring 20 procent av Israels befolkning – är inställningen till judar påfallande positiv. Endast 35 procent av dem har en negativ inställning till judar, medan 56 procent ställer sig positiva.

Den pakistansk-kanadensiske journalisten Tarek Fatah ställer i sin angelägna bok The Jew Is Not My Enemy (2011) den relevanta frågan hur muslimer och araber som aldrig har mött en levande jude kan hata dem så mycket, medan de araber som lever sida vid sida med judar har en helt annorlunda inställning. Det är bara en av många viktiga frågor att försöka besvara då det gäller ett ämne där det sprids en massa myter.

En populär uppfattning är att den muslimska antisemitismen är en importprodukt från Europa. Det finns en del sanning i det påståendet. Typiska element i klassisk europeisk antisemitism – att judarna dödar icke-judar och använder deras blod, att judarna manipulerar massorna genom medierna, att det finns en judisk världskonspiration – är i dag välspridda i muslimska länder i allmänhet och arabiska i synnerhet. Allmänt förekommande är också Förintelseförnekelse och andra konspirationsteorier, som att det var judarna som låg bakom terrorattackerna den 11 september 2001. De här föreställningarna sprids inte av obskyra extremister utan basuneras ut av framträdande religiösa ledare, ministrar, de stora dagstidningarna och de populäraste tv-kanalerna.

Banu Qurayzas öde

Men muslimsk antisemitism är inte bara en importvara. Dagens saudiska, egyptiska och iranska judehatare kan också ösa ur en egen tradition. Det är ett välkänt faktum att det i Koranen finns både positiva och negativa uttalanden om judarna. I den efterkoranska islamiska traditionen blir bilden av judarna nattsvart: de intrigerade mot Profeten, bröt sina löften och betedde sig allmänt förrädiskt. Helt riktigt straffades därför dessa ”söner till grisar och apor”, ett uttryck som finns redan i Koranen och som för inte så länge sedan hördes vid en demonstration i Helsingborg.

Den avgörande berättelsen då det gäller Profetens och de första muslimernas relation till judarna handlar om den judiska stammen Banu Qurayza i Medina. Enligt den vedertagna berättelsen ställde den sig först neutral i striden mellan muslimerna och deras motståndare i Mecka men bröt sedan sitt avtal med Mohammed och stred mot hans armé. Muslimerna segrade och med Profetens godkännande drabbades Banu Qurayza av ett hårt öde. Alla män – mellan 600 och 900 – halshöggs medan kvinnorna och barnen ”distribuerades” bland muslimerna.

Inget av detta står i Koranen utan finns i den biografi över Profeten som utkom hundra år efter hans död. Tarek Fatah är övertygad om att den här berättelsen inte är historiskt korrekt och argumenterar detaljerat för det. Men han är ganska ensam. Den överväldigande majoriteten av muslimerna har anammat denna berättelse, och den som förnekar dess historicitet anklagas för att vara en fiende till islam. Fatah ställer den berättigade frågan varför muslimer rasar mot karikatyrteckningar av Mohammed men accepterar, ja rent av försvarar, att han framställs som massmördare.

Berättelsen om Banu Qurayza må vara sann eller falsk. Det avgörande är att den sedan gammalt är en del av den islamiska traditionen och judehatarna i den muslimska världen behöver inte gå över ån efter vatten, det vill säga till Europa, för att hitta motiv. Också i de utomkoranska traditionerna om Profeten, haditherna, finns många antisemitiska element. Mest känt är följande uttalande: ”Profeten sade: Domedagen kommer inte förrän ni bekämpar judarna och dödar dem. Judarna kommer att gömma sig bakom stenar och träd, och stenarna och träden kommer att ropa: O muslim, o Allahs tjänare, det finns en jude bakom mig, kom och döda honom.” Detta citerades för inte länge sedan vid en predikan i en moské i Köpenhamn, vilket ledde till animerad debatt i Danmark.

Palestinakonfliktens skugga

En annan vanlig föreställning om den muslimska antisemitismen är att den är ett resultat av den israelisk-palestinska konflikten. Det finns ett korn av sanning också i detta påstående. Tarek Fatah beskriver hur judarna i Peshawar ännu på 1930-talet hade det gott och kom väl överens med sina muslimska grannar. Detta har ändrats; i dag vågar ingen jude besöka Peshawar och vara öppen med sin judiskhet. En som gjorde det år 2002 var den amerikanske journalisten Daniel Pearl. Han halshöggs av jihadister, vilket visades på YouTube.

Men som den amerikanske socialpsykologen Neil J. Kressel visar i sin bok om muslimsk antisemitism, The Sons of Pigs and Apes (2012), så är det inte Israels behandling av palestinierna som har triggat muslimer till judehat. I stället handlar det om förändrade styrkeförhållanden. I över tusen år utgjorde judarna inget hot mot muslimer. I muslimska länder levde de underdånigt som dhimmis. I modern tid har muslimska länder upplevt ockupation, förnedring och kolonialism. När sedan de tidigare så maktlösa judarna skapade en egen stat mitt i dar al-islam (islams domän) och dessutom i flera krig besegrade muslimska länders arméer, blev det en stor chock för många. Enligt klassiskt muslimskt tänkande skulle det inte vara på det sättet: de tidigare underordnade folken skulle inte styra över vad som betraktades som muslimsk mark, de otroende skulle inte besegra de troende, Allahs fiender skulle inte skapa en modern, fun­gerande och framgångsrik stat.

Den här frustrerande upplevelsen har vänts till ett bottenlöst hat mot judar – inte bara mot israeler eller sionister. Ta Salman Hossain som exempel. Han har kallat judarna för ”sjuka och smutsiga”, ”jordens avskum”, ”massmördare” och önskat att ett folkmord skulle äga rum ”på den judiska befolkningen i Nordamerika och Europa”. Salman Hossain är inte en taliban i en avkrok i Afghanistan eller en fattig palestinier som vuxit upp i ett bedrövligt flyktingläger. Han är student vid ett av Kanadas mest prestigefyllda universitet, York University i Toronto. Dessutom har han vuxit upp i Bangladesh, ett land utan judar. Muslimsk antisemitism begränsar sig inte till palestinier med egen erfarenhet av israeliskt förtryck eller till obildade personer som manipulerats av fanatiker.

Den muslimska antisemitismen finns inte bara på attitydplanet utan manifesterar sig också i handling. Den norske extremismforskaren Johannes Due Enstad har nyligen analyserat undersökningar av antisemitiska incidenter i Europa. Av de judar som rapporterat om incidenter sade 53 procent i Frankrike att gärningsmännen var extrema muslimer. Siffran för Sverige var 51 procent, för Storbritannien 36 procent och för Tyskland 34 procent. Det står klart att det är från radikala muslimer som Europas judar upplever det största hotet. Intressant är också att fler judar i Frankrike, Sverige och Storbritannien, men inte i Tyskland, utpekade vänsterextremister än högerextremister som ansvariga för de antisemitiska incidenterna.

Tystnadens konspiration

Neil J. Kressel menar att lika upprörande som den flagranta och utbredda antisemitismen i den muslimska världen är det liberala och antirasistiska etablissemangets flathet inför detta. Kressel talar om en tystnadens konspiration. Man ska inte tala om detta för att inte ge muslimhatarna vatten på kvarn. Och om man talar om det så ska fenomenet bagatelliseras eller förklaras som en beklaglig men helt förståelig följd av Israels alla illgärningar. Mattias Gardell ägnar ett kapitel i sin bok Islamofobi (2011) åt att förklara att allt tal om muslimsk antisemitism är överdriven moralpanik eller ett utslag för att kritik av Israel automatiskt stämplas som antisemitism.

Ett talande exempel på nedtystningen utgör den holländske professorn Pieter van der Horst. I juni 2006 skulle han hålla sin avskedsföreläsning vid universitetet i Utrecht och hade som ämne valt myten om judisk kannibalism. Han ville beskriva ett antisemitiskt tema – föreställningen att judarna äter mänskligt kött – i den grekisk-romerska världen, under den kristna medeltiden och i den muslimska världen i dag. Universitetets rektor beordrade van der Horst att ta bort allt som gällde muslimsk antisemitism ur föreläsningen. Professorn böjde sig för detta, men har senare gått ut offentligt och berättat om händelsen. Hans kommentar är följande: ”Om något så allvarligt som muslimskt judehat inte kan debatteras offentligt är det illa ställt med samhället.”

Det finns dock ljus i mörkret. Modiga muslimer höjer sin röst och talar ut om den muslimska världens besatthet vid judarna. En av dem är Tarek Fatah. Trots hård kritik från sina trosfränder har han outtröttligt bekämpat den muslimska antisemitismen. Han kritiserar Israels ockupation av palestinskt territorium, men han understryker att det gör han inte därför att han är muslim utan därför att han motsätter sig alla former av ockupation. I övrigt beundrar han det judiska folket och vad det har åstadkommit. Vi muslimer, hävdar han, ska inte hata eller avundas judarna utan lära av dem. Under historiens lopp har judar och muslimer kunnat leva som goda grannar. Det måste vara möjligt också i vår tid. Men då gäller det att göra upp med det irrationella judehatet och i stället konfrontera de muslimska ländernas verkliga fiender: bristen på frihet, kvinnornas underordnade ställning, korruption, maktmissbruk.

En god motkraft här hemma är Siavosh Derakhti från Malmö. Hans kamp mot antisemitismen i hemstaden har uppmärksammats både av Svenska Kommittén mot Antisemitism och av president Barack Obama.

En gång var de flesta kristna antisemiter. I dag är judehatet utbrett i muslimska länder. Men det måste inte vara så. Stereotyper kan utmanas, fördomar ifrågasättas, gamla mönster brytas. Men det sker inte om man tiger om problemen.

Svante Lundgren är docent i judaistik vid Åbo akademi och gästforskare vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.