Katolsk antisemitism i historia och nutid

Antisemitism var utbredd i den antika världen redan före kyrkans grundande och avskiljande från judendomen, men det är i och med den kristna kyrkan och dess dominerande ställning i den europeiska kulturen, som antisemitismen blir både allmänt utbredd och institutionaliserad. Genom århundradena är det inte bara i den kristna kyrkan som antisemitismen florerat, men det är här de väsentliga myterna och fördomarna om judar formats. Det är inom ramen för den kristna teologin som bilden av juden som den andra, den onde, den svekfulla, otrogna och girige formats. Redan när de kristna evangelierna tog form och redigerades kom de antijudiska inslagen att bli starka. En bitterhet mot det judiska folket skiner igenom på många ställen, främst i passionshistorien i Matteusevangeliet, där det judiska folket och inte de romerska myndigheterna görs ansvariga för Jesu död. Även i de nytestamentliga breven finns många exempel på detta.1

Motsatsteologi

Den kristna teologin blev tidigt dualistisk i många bemärkelser. Det var motsatserna i tillvaron som lyftes fram. Det var nästan uteslutande en kämpande dualism, inte en komplementär, som exempelvis återfinns i mycket av det österländska tänkandet, tankar om en balans mellan olika krafter i tillvaron. I kristendomen förs tillvaron vidare i en kamp mellan det gudomliga och sataniska, mellan det uppbyggliga och nedbrytande, mellan det kroppsliga och andliga. I denna dualism fick judenheten tidigt en plats som motsatsen till den segrande och triumferande kyrkan. Kyrkan och synagogan blir ett motsatspar. Judenhetens roll blev att stå som ett negativt och varnande exempel, så att kyrkans positiva budskap skulle komma att framstå i all sin glans och segervisshet.

Kyrkofadern Augustinus var den av fornkyrkans teologer som kanske mer än andra var med om att forma synen på judendomen. Augustinus hade fastnat för den platonska dualismen, en linje som skulle dominera det kristna tänkandet under lång tid. Judendomen blev därför ett tacksamt motiv när det gällde att måla upp motsatsen till den kyrkosyn som formades under Augustinus (död 430), i brytningen mellan romersk tid och medeltid. Romarriket höll på att brytas ner, och kampen mellan staten och kyrkan var ett annat motiv för Augustinus. Det var dock i judendomen och synagogan Augustinus hittade en plats för den triumferande kyrkans motpol.2 I den kristna konsten blev detta ett tacksamt motiv, som i skulpturerna nedan från Liebfrauenkirche i Trier. Kyrkan med det segerrika korset och de livgivande sakramenten, symboliserad av en kalk. Synagogans lagtavlor är böjda nedåt, kraften är uttömd, lagen leder inte uppåt mot de frälsande höjderna utan ner i avgrunden. Spiran är krossad, segerkronan har fallit av och framför allt är hon förblindad. Kyrkan har en hög blick, riktad framåt, ett obrutet kors och segervisshet.

Ersättningsteologi

Så småningom tonas motsatsteologin ner och judendomen framställs i stället som något kristendomen har ersatt. Detta tankesätt har funnits ända sedan kristendomens tidigaste tid, men fick under 1900-talet en ny aktualitet i den uppbrottsstämning som fanns under detta sekel, särskilt under Andra Vatikankonciliet. Kyrkan blir med detta synsätt Guds nya folk på vandring. Vandrings- och uppbrottsmotivet i den judiska traditionen tas över av den katolska kyrkan. De löften Gud gav judarna i det första förbundet gäller nu de kristna. I jämförelse med motsats­teologin är detta naturligtvis ett framsteg, men ersättningsteologin lämnar många obesvarade frågor efter sig. Främst frågan om Guds löfte till sitt första förbund. Är detta löfte tillbakataget? De flesta katolska teologer besvarar numera frågan med ett nej, men detta nej leder till ytterligare frågor. Hur skall denna parallellitet hanteras, två löften givna åt olika håll, två Gudsfolk som vandrar tillsammans? I detta läge växer tanken på en dubbel utgång fram, ett erkännande av att det existerar två förbund, två löften och därmed två frälsningsmål och två vägar framåt. Denna slutsats av det ersättningsteologiska resonemangen har numera accepterats av ett antal kyrkor, bland annat Svenska kyrkan. I de stora kyrkorna, den katolska och de ortodoxa, finns enskilda teologer och biskopar som delar den uppfattningen, men i det stora hela håller man i grunden fast vid ståndpunkten att judarna endast i slutänden kan nå målet genom att döpa sig och övergå till kristendomen.

Den katolska långfredagsliturgin

Långfredagen har historiskt varit den dag under kyrkoåret som kommit att fokusera inte bara Kristi lidande och död utan även judarna och därmed blivit judeförföljelsernas stora dag. Det är en följd av de motsatsteologiska resonemangen. När de kristna tänker på och lever sig in i Kristi lidande och död uppstår frågan vad judarna gör denna dag. Vari består deras motceremonier? I de kristna ceremonierna levandegörs Kristi korsfästelse på ett inlevelsefullt sätt, med ett stort mått av mystik, inte minst blodsmystik, Kristi blod som renar från synden, Kristi offrade kropp som försonar. De troende följer det blodiga skådespelet, fängslandet, rättegången, förnedringen, gisslandet, den plågsamma vandringen till Golgata och den ännu mera plågsamma korsfästningsritualen, korsnedtagningen och gravsättningen. I detta skådespel lyfts även judiska gestalter fram. Med judiska menar jag då de arketyper för judendomen som kyrkan skapat. I själva verket var ju den stora majoriteten av deltagarna judar, inklusive Jesus själv, vilket oftast förtigits. De som får representera judendomen står för det svekfulla och trolösa, Judas Iskariot, översteprästen Kajafas, Stora rådets medlemmar och mobben som kräver Barrabas fri och att Jesus korsfästs. De kristna skall identifiera sig med de goda gestalterna, de som tålmodigt vakar och sörjer vid Kristi sida, jungfru Maria, lärjungen Johannes och Maria Magdalena. En spänning byggs upp mellan de goda och de onda gestalterna.

Spekulationerna över judiska motcere­monier tog fart redan i fornkyrkan och blommade fullt ut under medeltiden, inte minst under ”lidandets århundrade”, digerdödens 1300-tal. Vissa myter blev sedan nästan institutionaliserade och överlevde in i modern tid. Exakt vad dessa anticeremonier gick ut på varierade och behövde inte heller förklaras. De var ju hemliga och skamliga, inget en kristen skulle befatta sig med, utan förfasa sig över, ta till sig som anti­ceremonier som en förstärkning av de egna ceremonierna såväl som hatet mot judarna.

Den mest spridda myten var att blodet från en kristen pojke blandades med matzabrödet, det judiska påskbrödet. Genom detta fick även det kristna nattvardsfirandet sin motpol och skärtorsdagens nattvardsinstiftelse en ond motceremoni. Genom dessa anticeremonier skulle de kristna ceremonierna stå i ett klarare sken och fungera som en förstärkning av dessa. Allt enligt motsatsteologins principer; judarnas liv och ceremonier skall visas upp som en kontrast till det kristna. I praktiken fick detta förödande konsekvenser för de judar som kom i vägen för dessa kristna spekulationer. Den stilla veckan blev allt annat än stilla för Europas judar, och åtskilliga judar har under historiens lopp blivit anklagade för sådana gossemord och denna makabra föreställning hålls fortfarande vid liv, även om numera den katolska kyrkan officiellt tagit avstånd från den. Detta må ha uppstått som en spontan folklig företeelse, men blev med tiden officiellt erkänd av den kyrkliga hierarkin.

Ett exempel på detta är den kanonisering som ägde rum av gossen Simon av Trident, som på skärtorsdagen 1475 hittades mördad. Ett mord som stadens judar anklagades för. Det som skiljer denna händelse från många andra, är att den katolska kyrkan kanoniserar gossebarnet och därmed gav officiell sanktion åt de rykten som spridits om gossens död. En kanonisering är inte en spontan händelse av en förblindad mobb utan en medveten handling utförd av den kyrkliga hierarkin. En kanonisering kan heller inte göras om intet, men den unga martyren firas inte längre av den officiella kyrkan, hans namn är struket ur helgonkalendern, vilket dock inte hindrar konservativa grupperingar att fortfarande högtidlighålla denna makabra helgonförklaring. Som det framgår av kortet nedan slutade den officiella katolska kyrkan med denna kult 1965, även om skälet kanske inte var det som kortet gör gällande, att det skulle vara den moderna kyrkans policy att undantränga traditionen för att judaisera kristendomen. Klart är dock att syftet med att upprätthålla kulten är att hålla en kristen antisemitism vid liv.

Det rör sig till stor del om grupper som brutit sig ur den romersk-katolska kyrkan. Det som är oroande i sammanhanget är den dialog som fortfarande pågår mellan Rom och dessa urreaktionära grupper. Dialogen tycks numera hållas blott på sparlåga, men släpps dessa grupper åter in kyrkan, så släpps även antisemitismen in på bred front. Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om de uttalanden som en av dessa utbrytares så kallade biskopar gjorde i Sveriges Television 2009, då Richard Williamson ogenerat förnekade Förintelsen.3

Det går att lyfta fram åtskilliga platser med samma karaktär. Vid Judestenens kyrka i Rinn i Österrike mördades 1462 enligt myten den unge Anderl Oxner på en sten av förbipasserande judar.4 Kulten är seglivad och trots förbud från den lokale biskopen upprätthålls den varje år på Anderls dödsdag den 12 juli.5 Denna natursköna alpby marknadsför sig fortfarande som ”Rinn – Judenstein”.6 I den spanska staden La Guardia högtidlighålls fortfarande minnet av ”El Niño de La Guardia”, en gosse som enligt traditionen dog martyrdöden 1491, året innan de katolska majestäterna Ferdinand och Isabella utvisade alla judar från Spanien. Så sent som 2004 sattes en ny minnesplatta upp utanför kyrkan La Ermita del Niño de La Guardia, som berättar om hur judarna mördade pojken ”i hat mot vår frälsare Jesus Kristus”.7 Listan skulle tyvärr kunna göras lång och det finns fortfarande katoliker som upprätthåller denna makabra kult, trots försök från den kyrkliga hierarkin att stoppa den.

De stora förbönerna

Ett markant moment i den långa långfredagsliturgin är ”de stora förbönerna”. Sedan medeltiden ingår som ett moment att be för ”judarnas omvändelse”. Före Andra Vatikankonciliet var utgångspunkten motsatsteologisk; judarna utmålas i dessa böner som kyrkans motsats, med ord som ”de otrogna”, ”de förblindade” och ”de trolösa”. Långfredag efter långfredag pekades judarna ut som exempel på hur det går om man vänder sig bort från kyrkan. Efter konciliet blir utgångspunkten ersättningsteologisk, judarna respekteras som judar, men målet är trots allt att de i slutändan skall bli kristna. De målas dock inte längre ut som onda och otrogna utan som en grupp med en kärlek till Gud och förbundet. Här nedan följer en redogörelse för fyra utvecklingsfaser, 1931, 1958, 1989 och 2018.

Den katolska gudstjänstordningen i dess latinska form standardiserades och förblev i stort sätt oförändrad mellan det tridentins­ka kyrkomötet 1545–1563 och Andra Vatikankonciliet 1962–1965. Gudstjänsten hölls på latin, men under 1900-talet fick församlingen ofta tillgång till översättningar till folkspråket. I dessa agendor går det spåra en intressant utveckling. I en översättning från 1931 översätts bön åtta, ”för judarnas omvändelse”, på följande sätt:

”Låtom oss även be för de trolösa judarna [pro perfidis Judaeis], på det att vår Gud och Herre må borttaga täckelsen från deras hjärtan, att även de må erkänna [agnoscant] Jesus Kristus, vår Herre. Allsmäktige evige Gud, du som icke ens utesluter de trolösa judarna [judaicam perfidiam] från din barmhärtighet, hör de böner som vi frambära för detta förbländade [obcaecatione deferimus] folk, att de må erkänna din sannings ljus, som är Kristus, och befrias från sitt mörker.”8

1955 utkommer en ny ordning för passionstidens gudstjänster, som officiellt översätts till svenska 1958.9 Även om man i bönen ”för judarnas omvändelse” använder samma latinska förlaga som 1931, har det skett en förskjutning i översättningen till svenska. Pro perfidis Judaeis översätts inte längre ordagrant ”för de trolösa judarna” utan med uttrycket ”för de judar, som icke kommit till tro”. Vidare har det latinska uttrycket agnoscant översatts med ”lära känna”, inte med ”erkänna” Kristus.

Efter Andra Vatikankonciliet omarbetades gudstjänstordningen radikalt, så även de stora förbönerna i långfredagsliturgin. Nu talades det inte längre om judarnas omvändelse utan endast om en bön ”för judarna”. Den ersättningsteologiska ståndpunkten skiner dock fortfarande igenom, då det slutgiltiga målet är ”den fulla återlösningen i Jesus Kristus”. En öppning ges dock, i det att bönen även omfattar en bön om en trohet och kärlek till Guds namn och förbund. Ett förbund som får en helt annan erkänsla än i tidigare gudstjänstordningar. Förbundet respekteras som en realitet och avvisas inte som något upphävt. Judarna beskylls heller inte för trolöshet, utan deras kärlek till Gud och förbundet uppmuntras, en något kluven inställning, som nog får betraktas som typisk för den katolska kyrkans inställning sedan Andra Vatikankonciliet, en uppmaning till judarna att vara trogna sitt förbund, samtidigt som de skall nå ”den fulla återlösningen i Jesus Kristus”.

”Låt oss be för judarna, det folk som Herren Gud först talade till, att de växer till i kärleken till Hans namn och troheten mot förbundet. Allsmäktige evige Gud, du som gav ditt löfte åt Abraham och hans efterkommande. Hör vår bön för det folk du en gång utvalt och låt de nå sitt mål, den fulla återlösningen i Jesus Kristus vår Herre. Amen.”10

I den nuvarande ritualen för långfredagsliturgin har ännu en språklig revidering gjorts, då det har satts en punkt mellan återlösning och Jesus Kristus. … låt det nå sitt mål, den fulla återlösningen. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.11

Det visar klart på en vilja i den katolska kyrkan i Sverige att tona ner dessa ersättningsteologiska ordval.

Vid korshyllningen – Improperierna

En annan höjdpunkt i långfredagsliturgin är korshyllningen; prästerna och församlingen går fram till korset och hyllar det genom att kyssa ett krucifix. Under denna korshyllning läses eller sjungs en bön som använts ända sedan 800-talet, och som i motsats till förbönerna om de otrogna judarnas omvändelse alltjämt finns kvar i långfredagsliturgin: de så kallade Improperierna. Den har även fått insteg i många protestantiska kyrkor, främst genom Palestrinas tonsättning av bönerna. Den bygger på de förebråelser (improperia) Gud riktade till Israels folk på många ställen i Gamla testamentet, alltså i skrifter skrivna av judar för judar.12 I långfredagsliturgin får dessa förebråelser dock en ny tolkning, då de sätts samman med den kristna passionsberättelsen. Resultatet blir motsatsteologiskt. Det gamla förbundet kontrasteras mot det nya i Kristus. Judarna ges den negativa rollen av otrogna, otacksamma och förblindade när de inte vill ta emot Guds frälsningserbjudande. Den roll judarna tilldelas är gudsmördarnas, de som såg till att Jesus pinades och korsfästes. Omkvädet är hämtat från Mikas bok: ”Mitt folk, mitt folk, vad har jag gjort mot dig och varmed har jag bedrövat dig? Svara mig!” Sedan kontrasteras ett antal citat ur Gamla testamentet mot motiv ur passionshistorien: ”Jag förde dig ut ur Egyptens land: och du har berett ett kors åt din Frälsare. Jag förde dig in i det bördiga landet: och du har berett ett kors åt din Frälsare. Jag gav dig manna att äta i öknen: och du har med slag och gissel bragt mig att falla. Jag gav dig frälsningens vatten att dricka ur klippan: och du har givit mig galla och ättika. Jag upphöjde dig med min väldiga kraft: och du har upphöjt mig på korset.”

Improperierna är visserligen inte ett obligatoriskt inslag i gudstjänsten, den kan ersättas av andra sånger eller texter. Men frågan är, bör denna text alls användas i långfredagsliturgin? Inom Svenska kyrkan pågår en debatt om huruvida det är acceptabelt att använda en text som under århundraden fått inspirera till pogromer och förföljelser av judar. En sådan diskussion kanske även borde föras inom den katolska kyrkan?

Nostra aetate 1965

Under Andra Vatikankonciliet fanns en ärlig vilja att göra upp med århundraden av antisemitiskt tänkande inom den katols­ka teologin. Detta har beskrivits som den största teologiska omsvängningen i den katolska kyrkans historia. När deklarationen om kyrkans förhållande till andra religioner (Nostra aetate) antogs 1965 öppnades det för ett helt annat förhållningsätt gentemot judendomen:

”Även om kyrkan är det nya gudsfolket, får judarna dock inte framställas vare sig som förkastade eller som fördömda, som om detta skulle följa av de heliga skrifterna. […] Emedan kyrkan fördömer alla förföljelser mot vilka människor det än må vara och betänker det gemensamma arvet med judarna och låter sig drivas inte av politiska skäl utan av evangeliets kärlek, beklagar hon djupt allt hat, alla förföljelser och antisemitiska manifestationer, i vilken tid och av vilka personer de än må ha riktats mot judarna.”13

Denna deklaration har vid ett flertal tillfällen förtydligats, särskilt av den förre chefen för Påvliga rådet för främjande av kristen enhet (som även ansvarar för relationerna med judarna), kardinal Walter Kasper. Vid ett flertal tillfällen har han påpekat att förbundet med judarna inte är upphävt och ensidigt ersatt av det nya förbundet. En ganska klar uppgörelse med ett ersättningsteologiskt tänkande, trots att detta aldrig officiellt slagits fast av den katolska kyrkan.14

“God’s Covenant with Israel has not simply been replaced by the new Covenant. God has not rescinded his contract with Israel. […] Every Jew, as one of his people, lives in promise.”15

Ännu längre gick kardinal Kasper i ett uttalande på årsdagen av promulgerande av Nostra aetate den 28 oktober 2002, då han refererar till judenheten som ett sakrament, ” […] that Judaism is as a sacrament of every otherness that as such the Church must learn to discern, recognize and celebrate.”16 Från att ha betraktat judarna som ett ont tecken på lömskhet, olydnad och svek, har de blivit ett tecken på Guds trofasthet, kärlek och omsorg: ”Ett synligt tecken på en osynlig Guds närvaro och välvilja”.17

Vi får hoppas att denna positiva utveckling de senaste 50 åren håller i sig. Det finns dock oroande tecken. I den våg av populistisk nationalism som drar fram i både Öst- och Västeuropa har antisemitismen åter kommit upp till ytan, och det är bara att konstatera att detta sker främst i länder med en övervägande katolsk befolkning. Den kyrkliga hierarkin tar oftast avstånd från denna politik, men det finns fortfarande kvar en hel del av motsatsteologiskt tänkande i den katolska förkunnelsen. Den teologiska förnyelsen på detta område har inte alltid trängt ner på församlingsnivå. En gammaltestamentlig straffande Gud ställs fortfarande på ett aningslöst sätt mot en försonande och kärleksfull Gud i evangeliernas tappning. Många gånger sker detta nog omedvetet om vilka konsekvenser detta får för synen på judendomen. På många håll existerar fortfarande en katolskinspirerad politik som använder sig av antisemitiska stereotyper för att föra fram ett förenklat och populistiskt budskap, ofta i strid mot den kyrkliga hierarkins önskan. Särskilt markant är detta i Polen, där regeringen genom lagstiftning vill släta över det faktum att även kristna polacker deltog i mördandet av landets judar under den tyska ockupationen, vilket har lett till en våg av antisemitism. Det är ett mönster som går igen, även om det den här gången är nationen och inte kyrkan som görs oantastlig, sakral och ofelbar, är fienden densamme: juden eller de som försvarar judars rätt till en rättvis upprättelse efter Förintelsen. En triumfatorisk politik med religiösa undertoner, där fiender pekas ut och skall straffas, i stället för att söka dialog och enighet. När det hade varit på sin plats att aktualisera katolska dygder som ånger, botgöring och försoning, väljer man i stället en triumfatorisk väg och det är åter judar som får betala priset för denna triumfalism.18 I bjärt kontrast till denna populistiska politik står dock den polska biskopskonferensens uttalande vid sin plenarförsamling den 13–14 mars i år. Där betonades vikten av en fortsatt ”polsk-judisk dialog grundad på sanning, förtroende och en ömsesidig respekt”.19 Vid mötet fördömde den polska kyrkans primas, ärkebiskop Wojciech Polak, antisemitismen som något ”moraliskt ont och en synd” och påpekade att det inte fanns någon plats för en nationalistisk politik som ställer folkgrupper emot varandra.20 Det visar på den spänning som finns mellan den kyrkliga hierarkins vilja att göra upp med antisemitismen och ett envist populistiskt fasthållande vid antijudiska stereotyper för att upprätthålla en nationalistisk linje.

Frågan handlar inte enbart om att motverka det rasistiska tänkande som antisemitismen utgörs av, insatt i ett större perspektiv handlar det enligt mitt förmenande även om att forma ett hållbart teologiskt tänkande inför framtiden och att säkerställa en förkunnelse som är uppbygglig och respektfull, inte fördömande och hotfull och även säkerställa att nationalistiska grupperingar inom kyrkan inte utnyttjar, ja kidnappar, den teologiska reflektionen för egna hatiska syften.

Noter

1Jesper Svartvik: Bibeltolkningens bakgator. Synen på judar, slavar och homosexuella i historia och nutid, Stockholm 2006.

2Jesper Svartvik, s. 71–74.

3Williamson gav uttryck för detta i en intervju för Uppdrag granskning, som sändes i avsnittet ”Det svenska korståget” den 21 januari 2009.

4Oxner saligförklarades av påven Benedictus XIV på 1750-talet.

5Sabine Wallinger: Totgesagte leben länger Ein Lokalaugenschein in Judenstein bei Rinn in Tirol, Bernhard Fresacher, Anderl von Rinn. Ritualmordkult und Neuorientierung in Judenstein 1945–1995, s. 133–151.

6https://www.innsbruck.info/erleben/touren/tour/rinn-judenstein.html (16 maj 2018).

7Judisk krönika 5/2006, s. 32.

8Stilla veckan. Påskhögtiden: Särtryck ur Latinsvensk mässbok för sön- och helgdagar. Katolska bokförlaget Stockholm 1931, s. 80–81.

9Stilla veckan: enligt 1955 års ordning. Petrus de Dacia förlag Stockholm 1958, s. 68–69.

10Mässbok: mässans ordning och böner samt läsningar för sön- och helgdagar. Katolska liturgiska nämnden, Stockholm 1989.

11Långfredagens högtidliga förböner, Katolska liturgiska nämnden 2017.

12Framför allt i Mikas bok kapitel 6.

13”Nostra aetate. Andra Vatikankonciliets deklaration om de icke-kristna religionerna, den 28 oktober 1965”, i Kaj Engelhart (red), Kyrkan och religionerna. Katolska grunddokument, Verbums förlag 2005, s. 17.

14Kristin M Colberg, Robert A Krieg: The Theology of Cardinal Walter Kasper: Speaking Truth of Love, 2014.

15Ur ett föredrag vid Sacred Heart University i december 2002, i Kristin M. Colberg, Robert A. Krieg, s. 226.

16Kristin M Colberg, Robert A. Krieg, s. 226–227.

17Jesper Svartvik, s. 150.

18Dagens Nyheter 5 mars 2018, s. 14.

19http://episkopat.pl/summary-of-the-plenary-assembly-of-the-polish-bishops-conference/ (16 maj 2018).

20https://www.americamagazine.org/politics-society/2018/03/16/polish-bishops-condemn-new-wave-anti-semitism (16 maj 2018).

Per Höjeberg är fil.dr i historia, universitetslektor vid Institutionen för de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik vid Stockholms universitet.