av VINCENT FLINK AMBLE-NAESS
Datorer kan inte tänka, ditt medvetande är ingen illusion och vi kan lita på yttervärldens existens. Är du chockad? Kanske framstår det som rena självklarheter för dig, men faktum är att vart och ett av påståendena i våra dagar ifrågasätts av flera filosofer och vetenskapsmän. I sin bok Världen själv ger Ulf Danielsson, som är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet, sin egen bild av varför vi i dessa frågor trots allt bör lita på våra intuitioner.
Tidigare har Danielsson utkommit med fyra populärvetenskapliga böcker, alla läsvärda försök att förklara modern fysik för lekmän. Ett gemensamt drag för Danielssons produktion är den kärlek till vetenskapen som genomsyrar texten. Även Världen själv tycks utgå från ett slags förundran inför fysikens tillsynes outtömliga möjligheter att beskriva verkligheten. ”Allt är fysik” lyder titeln på bokens inledande kapitel. Samtidigt är boken skriven med ödmjukhet inför faktumet att världsalltets hemligheter i mångt och mycket är okända för oss. Gång efter annan återkommer författaren till sin bild av vetenskapshistorien som en berättelse om idel missförstånd och korrigeringar.
Danielsson bekänner sig till multiversateorin, det vill säga tron på att universum omfattar mycket mer än vad vi i dag har möjlighet att observera. I olika delar av universum råder kanske till och med olika naturlagar. Teorin erbjuder således en sekulär förklaring till faktumet att vår värld verkar vara så utomordentligt väl anpassad för mänskligt liv. Kanske är det i själva verket bara vårt lilla hörn av tillvaron som av en slump hamnat rätt i fråga om gravitation och termodynamiska principer.
Danielsson avvisar emellertid tanken på kvantmekanikens parallella världar. Kvantmekaniken är en ökänt svårförstådd gren av fysiken, som bland annat fastslår att en större osäkerhet tycks råda vad gäller världens minsta beståndsdelar än vad som är fallet i större skala. Det är till exempel omöjligt att på förhand säga exakt var en elektron vid ett givet tillfälle befinner sig, och därför beskrivs elektronen ibland som en våg. Vid andra tillfällen har vi emellertid större nytta av att beskriva den som en partikel. Denna dubbelhet – elektronen som våg och partikel – ger upphov till åtskilliga kontraintuitiva slutsatser. Eftersom våra egna kroppar består av små partiklar kan man exempelvis fråga sig hur det kommer sig att vi människor bara befinner oss i ett tillstånd åt gången.
Problemet har illustrerats av den österrikiske fysikern Erwin Schrödinger i ett tankeexperiment som kommit att kallas ”Schrödingers katt”, och som Danielsson redogör för i sin bok. Föreställ dig att en katt är instängd i en låda tillsammans med en behållare cyanid, som i sin tur är kopplad till en atomkärna. Om atomkärnan sönderfaller slås behållaren sönder, så att katten dör. Förblir kärnan intakt hålls behållaren emellertid stängd. Det är inte självklart hur vi bör föreställa oss insidan av lådan. Enligt kvantmekaniken är atomkärnan nämligen både intakt och sönderfallen samtidigt. Betyder det att katten är både död och levande? När vi öppnar lådan finner vi förstås antingen en levande eller en död katt, men när fälls i så fall avgörandet? Somliga har frestats att lösa problemet genom att föreslå att det i själva verket aldrig fälls något avgörande. I stället delas tillvaron ständigt upp i nya parallella världar, där varje möjligt utfall i slutändan realiseras. De allra flesta håller nog med Danielsson om att det här låter ganska besynnerligt, men enligt honom är det en idé som flera fysiker faktiskt skriver under på.
Ett genomgående tema i boken är uppfattningen, att matematiken är en modell, som vi använder oss av för att förstå världen, snarare än något som existerar oberoende av oss. Det senare synsättet refererar Danielsson till som ett ”platonskt komplex”.
Även frågan om artificiell intelligens vidrörs. Att datorer i framtiden skulle kunna bli medvetna, på det vis som skildras inom science fiction, tror Danielsson är mycket osannolikt. Någon robotapokalyps behöver vi knappast vara rädda för. Tvärtom är den enligt honom största risken att vi börjar missta datorer för medvetna varelser, och därför stegvis ersätter människor med maskiner, övertygade om att ingenting värdefullt går förlorat.
Ulf Danielsson har åstadkommit en bok som engagerar i kraft av sin intellektuella uppriktighet, och sin benägenhet att löpa linan ut i de ofta vindlande resonemangen. Dess ringa längd till trots hinner Danielsson avverka en imponerande mängd ämnen i boken, långt fler än vad som redogjorts för i denna recension. Att författaren emellanåt använder sig av ordet ”religiös” som synonymt med ”felaktig” är någonting man måste försöka tolerera. Faktum är att läsningen ofta erinrar om Marcel Prousts bevingade ord: att den högsta lovsången till Gud är ateistens förnekelse, eftersom han finner skapelsen fullkomlig nog att inte kräva någon skapare.
Vincent Flink Amble-Naess är fri skribent, Uppsala.
Ur Signum nr 4/2020, s. 60–62