Den svenska folkbokföringen

Den är unik i världen därigenom att ett trossamfund omhänderhar den civila folkbokföringen, som den också utnyttjar som sin egen kyrkobokföring. Historiskt är det förståeligt, men i dag alldeles enastående. Det finns länder, i Europa Västtyskland, Nederländerna, Österrike och Schweiz, som i den civila folkbokföringen antecknar kyrkotillhörighet, men det är ett helt annat system, och givetvis inte begränsat till ett priviligierat samfund.

I Norge och Danmark har folkkyrkorna inte hand om folkbokföringen. I Norge förde kyrkan till helt nyligen födelseregistret. I Finland, som delar den svenska kyrkobokföringstraditionen, har Finlands kyrka hand om den civila folkbokföringen för sina medlemmar, medan de övriga 1011 % av befolkningen finns i civilregistret, som innehåller uppgifter om medlemskap i erkända trossamfund.

Främst från den katolska kyrkan och några andra så kallade invandrarkyrkor har sedan 1970-talet förekommit framstötar om anteckning också av annan konfession i folkbokföringen. De har alltid avvisats med argumentet att det skulle inkräkta på den personliga integriteten. Men kan man verkligen påstå att det i Sverige råder full och reell religionsfrihet om officiell registrering av ett samfund är i sin ordning, men registrering av andra är ett integritetsproblem?

Problemet med nuvarande ordning är sannolikt inte främst att människor av annan övertygelse av misstag blir medlemmar av Svenska kyrkan. Inte heller att det skulle uppfattas som kränkande att besöka ett annat trossamfunds expedition för att fa rent civila angelägenheter ombesörjda. Viktigare är bestämmelsen att medlemskapet i Svenska kyrkan ärvs av barnet om en av föräldrarna är medlem. När ett barn, vilket händer vid hundratals tillfällen varje år, där en av föräldrarna tillhör Svenska kyrkan, döps katolskt, måste alltså föräldrarna genom en skrivelse till pastorsämbetet anmäla att barnet inte skall vara medlem av Svenska kyrkan! En anmälan om det katolska dopet räcker inte. Då antecknas barnet som döpt i annan ordning, men blir medlem av Svenska kyrkan.

I de flesta församlingar är det enklare att låta personal på pastorsexpeditionen sända ut inbjudan till konfirmation till alla 15-åringar, oberoende av medlemskap i Svenska kyrkan. Barn som aldrig tillhört denna kyrka far alltså inbjudan ”Till Dig som skall konfirmeras i år”. När föräldrar helt naturligt reagerat på denna sammanblandning av folk- och kyrkobokföring har en del präster ställt sig helt oförstående, andra djupt beklagat.

Det är sannolikt att den allmänna utvecklingen går bort från officiell registrering av trostillhörighet. Men det förefaller som om detta i Sverige endast uppfattas som gällande andra kyrkor än Svenska kyrkan. Upprepade statliga utredningar rörande stat-kyrka eller begränsade till folkbokföringen har förordat civil huvudman i enlighet med andra västerländska demokratier. Sällan har så många utredningar varit så samstämmiga och så lite skett.

Problemen med hur Svenska kyrkan skulle för sina böcker behöva aviseringar från den civila folkbokföringen är ju utförligt behandlat redan i den myrdalska beredningen, och modellen har ytterligare utformats i senare utredningar om kyrka-stat och folkbokföringen.

Därvid har framhållits att den service med uppgifter från den statliga folkbokföringen, som Svenska kyrkan skulle fa del av, också skulle kunna utsträckas till andra intresserade kyrkor och samfund. Det är givetvis av särskilt intresse för ”invandrarsamfund” för vilka omflyttning inom landet, liksom ut- och inflyttning är ett svårhanterligt problem med nuvarande ordning.

Folkbokföringens nuvarande egendomliga organisation är i själva verket ett viktigt hinder för de invandrarpolitiska målens uppnående på det religiösa området.

Men folkbokföringen är främst en principfråga. Det är ett område, där det gamla statskyrkosystemet tydligast går i dagen, och är inte en perifer och teknisk fråga, utan helt central för likabehandling såväl av personer som samfund i religiöst hänseende. Det förtjänar också att nämnas att flera av den nuvarande ordningens främsta kritiker finns i Svenska kyrkan.

Tidigare kunde man hänvisa till att mer eller mindre utvecklade statskvrkosvstem fanns kvar också på flera håll i Europa. ‘ Numera återstår egentligen endast Grekland, om vilket kan sägas att statskyrkosystemet är mer diskriminerande mot andra samfund än fallet är i Sverige.

I Spanien var det självfallet att avskaffa statskyrkan med Franco-diktaturens fall, och den nya religionsfrihetslagen av 1979 har avlägsnat hela statskyrkosystemet. (Diskusisonen om författningstexten gällde om katolska kyrkan överhuvud särskilt skulle nämnas som det helt dominerande samfundet.) Våren 1985 fick Italien ett helt nytt regelverk för relationerna stat-kyrka, vilket också avskaffat statskyrkosystemet. Varför inte den svenska ordningen för folkkyrkobokföring väckt större uppmärksamhet internationellt, beror enligt min erfarenhet på att man har svårt att förstå hur den fungerar. Och för den händelse man förstår, ännu svårare att tro att en sådan ordning är i kraft i religionsfrihetens och jämlikhetens Sverige.