De ansvariga

Under Solidaritets legala tid fick den unga journalisten Teresa Toranska uppdraget att intervjua några av de gamla kommunistledarna i Polen. Det var tidskriften Polityka som då helt officiellt kunde ge henne detta uppdrag. Hon gick till verket med en skärpa och list som man far leta efter i journalistkretsar. Intervjuerna sträcker sig över en fyraårsperiod och är minst sagt unika vad det gäller att komma åt de kommunistiska makthavarnas resonemang och motiv uttryckt på ett vardagsspråk. (Följaktligen till största delen befriat från de vanliga propagandistiska fraserna.) Bokens titel är på svenska: De ansvariga. Översättning Anders Bodegård (Brombergs).

Det officiella publicerandet av intervjuerna blev inte någon långvarig historia. Redan på initialstadiet blev de för avslöjande och pinsamma för det kommunistiska etablissemanget. Den fortsatta utgivningen fick ske underjordiskt. Som färdigställd bok har den blivit en av de mest omtalade skrifterna under senare år. Den polska utgåvan innehåller sju intervjuer medan den svenska återger fem. Det är nu inte vilka fem människor som helst utan hårdföra politruker som haft ett avgörande inflytande på den polska efterkrigshistorien. Edward Ochab, partisekreterare och under en kort period statschef 1956. Roman Werfel, ideolog och tongivande politisk skribent. Julia Minc, tidigare chef för det polska TT. Jakub Berman, tillhört partiets högsta ledning med flera ministerposter på sitt ansvar. Under Stalintiden ansvarig för säkerhetstjänsten. Stefan Staszewski, chef för Centralkommitténs press- och publikationsavdelning, vice jordbruksminister till 1955 m.m., anser sig numera tillhöra oppositionen.

Någorlunda informerade människor torde idag inte hysa några illusioner om Stalintiden eller den fortsatta kommunistiska maktutövningen i Öststaterna. Det finns ett otal vittnesmål om de ofattbara övergrepp som begåtts. Alexander Solsjenitsyn, Vladimir Bukovskij, Arthur Koestler, Arthur Londen m.fl. visar olika aspekter på ett av historiens värsta samhällsexperiment. Det är emellertid sällsynt att fa höra makthavarnas egen version av vad som hänt och vad som varit deras drivkrafter i detta skeende. Man behöver inte läsa mycket i De ansvariga för att marken ska börja gunga av utmanande moraliska frågeställningar. Dessa ledande kommunister är inga dumhuvuden, de har oftast spelat sina kort väl utifrån de spelregler de från början anammat. De är i många fall konsekventa intill overklighet. Risken finns att tappa fotfästet och istället betrakta dessa levande historiska människor som fiktiva gestalter i ett existentialistiskt drama.

Respekten för människovärdet är obefintlig hos dessa makthavare. Julia Minc uttrycker det helt osminkat: – Det är så att om man måste välja mellan en människa och partiet så väljer man partiet. Partiet har nämligen ett allmänt mål som tjänar de många människorna, medan en människa, det är bara en människa. – Och henne kan man döda?

– Men vilka frågor fröken kommer med! Partiet är inte någon kristen sekt som visar barmhärtighet mot var och en och har blicken riktad mot himmelriket. Partiet kämpar för ett bättre liv för hela mänskligheten.

Intervjuerna är dramatiska, både Toranska och de hon intervjuar skriker och uttrycker sin avsky inför den andres förklaringar och uppfattningar. I Julia Mincs fall avbryts samtalet plötsligt av att den gamla damen hetsar hunden mot Toranska därför att hon i hennes tycke ”leker Solidaritetsfröken”.

Det genomgående draget är annars att man försöker argumentera utifrån att man varit realistisk och i grund och botten gjort det polska folket en tjänst eftersom den politiska verkligheten -sett ut som den gjort. Jakub Berman uttrycker sig mycket bestämt: ”Det är bara en sak jag kan slå fast idag: det var vi kommunister som räddade Polen från det allra värsta. Utan oss skulle Polen ha varit avklippt, stympat, en stackars centraleuropeisk småstat med ytterst begränsade utvecklingsmöjligheter, om det överhuvudtaget skulle ha funnits.”

Historien är alltså domaren som på Sikt kommer att rättfärdiga alla dessa handlingar som för ”perspektivlösa” människor framstår som djupt skändliga. Man gör inte några försöka att dölja sina brott. Helt öppet tillstår man att det i den historiska situationen man befunnit sig, varit nödvändigt med valfusk, terror, tortyr, skenbara rättegångar, svek och allmän förlju-genhet. Det enda värde som är oantastligt är partitroheten. Toranskas moraliska invändningar bemöts med klappar på huvudet och farbroderliga uttryck som ”söta tösen min” eller ”lilla fröken”. Toranska anses helt enkelt som naiv, hon har inte förstått den kommunistiska dialektiken och vad som är historiskt nödvändigt. Om man tillåter sig att psykologisera lite ser man hur betydelsefullt det är i intervjusituationen, att Toranska är en ung kvinna. Hon frammanar delvis en slags förtrolig och förklarande välvilja, samtidigt som hon också åstadkommer avslöjande känsloutbrott. Hon I vekas med konststycket att få dessa förhärdade herrar att bli förvånansvärt öppenhjärtiga. När hon till Stefan Staszewski ställer frågan: – Vad är då en kommunist’ Får hon till svar: – En människa med en odelad tro på partiet. Odelad, det vill säga okritiskt i alla väder. oavsett vad detta parti förkunnar. En människa som besitter ett anpassligt intellekt och samvete. som reservationslöst förmår acceptera dogmen att partiet aldrig kan fela, även om det felar oupphörligt – vilket det för övrigt självt tillstår så snart en ny etapp inleds.

– Ni förstår, i detta parti har relationerna aldrig varit justa, och de regler som man brukar kalla principerna för fair play. har aldrig iakttagits. Stefan Staszewski betraktar sig inte längre som kommunist, han verkar på ytan vara hänsynslöst uppriktig men föranleder till slut Toranska att tillsammans med läsaren fråga: – Vem är ni egentligen?

Oavsett hur det förehåller sig med Stefan Staszewskis verkliga identitet tvingas man av detta märkliga dokument att ställa sig klassiskt moralfilosofiska frågor. Det är inte fråga om någon övertolkning när Maciej Zaremba i sitt utmärkta förord associerar till Dostojevskijs berömda legend om Storinkvisitorn. Det handlar om en idemässig lidelse för mänskligheten medan de konkreta människorna bara är råmaterial för den stora utopin om det klasslösa samhället. Denna omänsklighet i mänsklighetens namn har alltid varit en frestelse för många intellektuella genom tiderna. De moraliska frågeställningar som gör sig påminda i dessa intervjuer föreligger i samma tillspetsade form hos Sartre och Camus. Brytningen mellan dessa framträdande existentialister handlar om den historiskt mänskliga nyttan contra den enskilda människans integritet och värde. Toranska och Camus står för det moraliska betraktelsesättet medan de kommunistiska makthavarna och Sartre står för det politiska.

Konflikten verkar på sätt och vis upprepa sig i alla tänkbara miljöer och sammanhang. Sartre och Camus personifierar konflikten på ett mycket tydligt sätt. Det är i synen på historien som den brännande punkten ligger. För Sartre och de flesta kommunister blir människan underordnad historien och det övergripande ”mänskliga”. Camus vägrar däremot att se på människan som någon som kan behandlas som ett föremål och reduceras till ett led i historien. I sin bok L’Homme revolte (Människans revolt) formulerar han sin syn på detta historiskt-politiska tankemönster: – Historien utgör säkert en av människans gränser. Så långt har revolutionären rätt. Men människan drar i sin revolt också en gräns för historien. Sartre betonar det motsatta förhållningssättet: – Det handlar om att i det ögonblick vi till kropp och själ befinner oss mitt i historien försöka ge den en mening som förefaller oss förnuftig och inte vägra någon av de handlingar som historien kräver. Han argumenterar helt i linje med de kommunistiska makthavare som Toranska interx juat. Edward Ochab sammanfattar mycket kärnfullt vad politik blir utifrån detta synsätt: – Politik är att välja det mindre onda av två onda ting, hålla tand för tunga, och då och då använda sig av märkta kort.

Toranska replikerar mycket träffande: – Att välja det mindre onda av två onda ting, inte välja största möjliga fördelar. Där har ni sammanfattat den polska situationens hela drama.

De ansvariga är en bok som sammanfattar en epok. Den ger historikerna ett synnerligen intressant material, men innehåller också så mycket av ideologiskt och moraliskt sprängstoff, att den på sikt kommer att bli betraktad som en klassiker. Om man som läsare verkligen förstår vad som här uttrycks, kan man inte förbli oberörd. Makthavarnas nyttoresonemang är delvis förförande och kan som synes förföra så pass tänkande andar som Sartre. Om man ska framhålla en motbild till detta ”rationalistiska” vanvett blir den brinnande Jan Palach det mest slagkraftiga exemplet på hur en symbolhandling kan få en verkligt märgfull förmåga att omgestalta tänkandet. Jan Palach påminner om att det finns djupare värden, som går helt över dessa kommunistiska slughuvudens horisont. Polens belägenhet ser ibland hopplös ut, men det ligger en stor tröst i det faktum att vi här samtidigt kan se det mest kraftfulla och värdiga motståndet mot makthavarnas villkor.