Den trasiga avbilden

Jag skulle vilja påstå att de fattiga, de okunniga, de sjuka och de ensamma har mycket att lära oss om vår egen fattigdom. Vår största hunger är att känna oss själva sådana vi verkligen är: ”Guds barn skapade till hans avbild” som sände sin Son Jesus att visa oss vägen, sanningen och livet. Jesus har genom sitt eget liv bland de fattiga lärt oss hur rika de är och hur ”fattig han var ända intill döden”.

Fattigdom når var och en av oss på djupet, och vidrör ofta vår dolda skräck och oro. Fattigdom provocerar fram fördomar och t.o.m. ilska. Mötet med fattigdom i människors liv, t.ex. den bostadslösa, den utslagna, alkoholisten, narkotikamissbrukaren och framför allt den ensamma och isolerade människan utmanar själva värdet i våra egna liv. Det lösgör krafter inom oss som vi har mycket svårt att förstå, innan vi börjar känna igen och skala bort de dolda men väletablerade icke-evangeliska normerna i våra liv.

Utblottelse betyder inte bara att vara utan pengar eller tillgångar; det betyder att leva utan inflytande över de beslut som påverkar ens liv. Eftersom den fattige är helt utlämnad åt människor som har makt och myndighet, är han i grund och botten maktlös. Ett tecken på utslagning är att en människa lever utan omsorg om sig själv, familj eller vänner, att leva utan ansvarskänsla. Därför blir den utslagna betraktad som en människa som väljer att vistas på eller ta sig till platser där hon kan dricka till övermått eller ”göra ingenting” till övermått utan att bli tillrättavisad. Den utslagna tillhör ingen, och hör inte hemma någonstans. Och dessutom, om hon är alkoholist så är hon Pangad i en sjukdom som aldrig tar slut. Den som gjorts fattig är ”fastbunden” av allt detta. Även om hon inte behöver leva utan hopp eller lycka så vet hon att hennes svagheter inte kommer att försvinna – hon lever ”bunden” vid dem.

Poängen i mitt resonemang är detta: Även om denna fattigdom i form av utblottelse, utslagning och hemlöshet bara gäller som beskrivning av livsvillkoren för ett fatal procent i vårt samhälle, så är ändå deras grundläggande belägenhet, maktlösheten, bundenheten, hemlöshet, verklighet också i våra liv. Den människa som inte hör hemma någonstans utmanar vårt eget hemmahörande. Den ”bundne” kallar oss att erkänna de dolda svagheter som binder oss i våra egna liv. När vi står inför den utslagna och ödmjukt ser henne rakt i ansiktet, så börjar vi förändras.

Människan utan makt skrämmer oss. Hon konfronterar oss med det faktum att medan hon är maktlös så är vi mäktiga. Vi har makt över andra människors liv, kanske t.o.m. över hans liv. Vi är maktfyllda människor. Det som skrämmer oss är att vi så lätt kan ge efter för maktens njutning. Jag minns en kväll vid ett av våra hem för bostadslösa, när jag tillät en enkel meningsskiljaktighet mellan en gäst och mig själv att gå överstyr. Maktens avslutande dråpslag föll när jag bad honom lämna hemmet. Det blev mäktighetens svaghet som tog överhanden. När jag nu ser tillbaka i minnets stillhet, har mycket försvunnit av den känsla som gav situationen dess laddning. Nu är det lätt att säga ”än sen då, du gjorde ett misstag” – men det är att i efterhand bortförklara att det då rörde sig om ett allvarligt maktmissbruk. Vår makt syns tydligast i de stunder då vi känner ilska eller förakt. Då försöker vi kontrollera, dominera, manipulera, för att få som vi själva vill. Människan utan makt påminner oss om att samtidigt som hon inte har blivit sedd som den hon är, så är vi så uppfyllda av makt att vi försummar att kalla honom att delta i vårt liv i Jesus som vår broder.

Bostadslöshet får oss att reagera lika starkt som utslagning och fattigdom, därför att bostadslöshet är en kombination av båda. En bostadslös blir så ofta anklagad för att vara en person som gått ifrån sitt ansvar i livet, särskilt ansvaret för familj och arbete. Han söker en tillflyktsort där hans ”avståndstagande” accepteras utan fördömanden. Våra sätt att förklara den bostadslösa, utslagna eller utblottade avslöjar ofta projektioner av vårt eget liv, och stinker av farisén som ”prisade Gud att han inte var som andra människor”. När vi står inför den fattiga bostadslösa människans verklighet så är det vår uppgift att klargöra vad han betyder för vårt liv, inte att utvärdera vad hennes tillstånd betyder för hennes liv. Även om omständigheter och förhållanden i hennes liv kan göra henne sårbar, så har varje bostadslös människa en historia av dolda orsaker, som vi aldrig far veta, och som vi heller aldrig har någon rätt att få veta.

Hemlöshet: oavsett hur eller varför, så hör den bostadslösa, utslagna, utblottade fattiga människan inte hemma någonstans, och har samtidigt samma längtan som vi andra efter att höra hemma någonstans. Nyckeln till att förstå hennes hemlöshet är inte hennes oansvarighet, eller hennes snusk, eller hennes ilska; det är detta att hon inte hör hemma någonstans. Av många olika skäl har den hemlösa ingen familj, det finns ingen plats, ingen gemenskap, inget samhälle där hon hör hemma. Och hon far oss på helspänn därför att vi hävdar att vi hör hemma på alla möjliga sätt: i en familj, ett äktenskap, en kyrka, en tillflyktsort, en religiös institution eller ett konvent … Hur står det då till med vårt eget hemmahörande? Hur många av oss är ”utslagna i anden” i våra äktenskap, våra hem, våra vänskapsförhållanden? Eller vad ska vi säga om den sortens hemmahörigheter i umgängeslivet som är upphov till status och privilegier? Vi påstår att alla människor är jämlika, men samtidigt är vi böjda att tro att några är en aning mer jämlika än andra.

Där har vi återigen ett eko från vår bekante farisé, som tackar Gud att han inte är som den där skatteindrivaren…

Som kristna hävdar vi att vi tillhör varandra, att vi är bror och syster till varandra. Vad betyder egentligen detta? Är vårt syskonskap så ”utslaget” att vi känner oss hotade när vi står inför en utslagen människa? Den människa som inte hör hemma någonstans kräver av oss att vi ser efter hur vårt eget hemmahörande ser ut; hon speglar ibland vår kärleks tomhet så tydligt att vi hatar henne för att hon säger sanningen så klart. Men Jesus sade öppet och klart samma sanning, och genom Korset har han dragit oss djupare in i denna sanning om våra liv; om vi ska kunna spegla Hans liv i vårt eget, så måste vi vara så ärliga att vi kan spegla den hemlösa människans liv i vårt eget, för att uppenbara att vi är skapade till avbild av och likhet med den Gud som blev hemlös för vår skull.

Den trasiga avbilden: om vi ska kunna möta den trasiga människan med tillbörlig respekt, så behöver vi ett klart medvetande om vår egen ”brustenhet”, vår egen ”syndighet”. Om vi ska kunna nå den maktlösa människan, så måste vi vara medvetna om vår egen makt och vårt sätt att med lätthet missförstå och missbruka den. Om vi ska kunna bli accepterade av den människa som inte hör hemma någonstans, så behöver vi vara klara över vilken sorts tillhörighet vi gör anspråk på för egen del, och som vi försöker erbjuda den hemlöse.

För att kunna lyssna, med öron stämda i samma tonart som evangeliets budskap, till den ”bundna” människan, behöver vi lyssna med den ödmjukhet som följer av att vi känner våra egna svagheter:

”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt, och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.” De fattiga och de utslagna inbjuder oss att ta del av deras liv, och därigenom få del i den väg som kom till uttryck i ord och handling i Kristi Jesu liv. Det är livsviktigt att vi inte kommer med en känsla av vår egen styrka, utan med respekt, och med ett djupt medvetande om vår egen brustenhet.

Självfallet är det nödvändigt att hjälp organiseras för hemlösa och utslagna människor i form av institutioner, för att fylla grundläggande behov som mat, husrum och kläder; men detta förutsätter och bygger på ett föregående omedelbart och personligt möte med den brustna människan. Ty, samtidigt som denna dimension av kollektivt medvetande och kollektiv handling är nödvändig, så finns det en fara för oss att vi bara agerar på denna nivå, att vi som följd av det kliver ett steg bort från den brustna människans verklighet. Vi lyckas aldrig riktigt komma i hans omedelbara närhet – vi håller oss på tryggt avstånd. Detta skyddar oss från att behöva möta och bli utmanade på ett personligt plan.

Ytterligare en risk med att vi engagerar oss på den nivå där vi håller ett visst avstånd, är att vi

snart märker att vi står i opposition mot evangeliets norm om förtröstan på Herren, om att genomleva svåra tider med tålamod och hopp.

Evangeliet lägger tonvikten vid den brustna människans inbjudan. Matteus’ bild av den yttersta domen (25:31-46) talar uttryckligen om de hungriga, de törstiga, de nakna, främlingarna, de sjuka och de fängslade … och om behovet för vår del av ett omedelbart, enkelt och personligt gensvar – så enkelt som vatten, en bit bröd. Om vi inte reflekterar, så kommer vi med en känsla av styrka och dold nedlåtenhet. Om det inte blir ett möte mellan det brustna falska jaget och den hemlöse fattige, så talar vi bara i vårt eget namn. Om vi aldrig lyssnat till de brustna, eller blivit inbjudna att ta del i deras liv, då upphör de att vara människor i vårt liv och blir istället ett ”projekt”.

Jag gör inga anspråk på att nalkas den brustna människan på rätt sätt. Snarare känner jag ett behov av att tala till den reflekterande erfarenheten av mina egna misslyckanden och min egen syndighet. Jag vet bara alltför väl hur lätt det är att ge efter för icke-evangeliska normer i mitt eget liv, helt enkelt därför att jag gjort mycket för att missförstå Jesu budskap genom att inte i kärlek leva upp till allt jag sagt och skrivit. Ty även jag är brusten och i behov av förståelse och omsorg.

Övers. Hardy Marcks von Würtemberg