En romersk konsthistoria

Författaren förestår Svenska Institutet i Rom och undervisar i konsthistoria. Föreliggande arbete är första bandet av två, avsedda som kursböcker för studenterna. Hans avsikt är att presentera en fyllig kultur- och idéhistorisk bakgrund för Roms konstnärliga utveckling under sextonhundratalet. Boktiteln anknyter till Gian Lorenzo Bernini, arkitekt och skulptör (1598-1680) vars verk hör till barockens mest berömda konstverk. Emellertid kom Bernini först 1629 till den påvliga huvudstaden, så att endast en mindre del av hans produktion faller inom ramen för första volymen som behandlar tiden från 1580 till 1644. Magnuson hade valet mellan flera metoder för att behandla sitt ämne. Konsthistorikerna brukar sätta konstverken antingen i ett socio-ekonomiskt sammanhang, eller låta dem ingå som delar av de enskilda konstnärernas biografier. Han valde en ny metod som visar sig vara lämplig och givande genom att strukturera perioden i enlighet med påvarnas regeringslängder. En sådan struktur tar hänsyn till varje påves egenart, hans specialintressen och smak, och förklarar varför vissa projekt kunde genomföras. Somliga planeringsåtgärder var så genomgripande och kostsamma att endast påven hade makten och medlen att låta utföra dem. Det kunde gälla byggen som engagerade tusentals arbetare, exproprieringar av områden där stora genomfartsleder skulle skapas, inköp av dricksvattenkällor och byggandet av akvedukter för att förse vattenlösa kullar med rent vatten. Somliga projekt var så dyra att påvarna fick improvisera nya inkomstkällor. Det räckte inte med nya skatter och försäljningen av lukrativa poster, även statliga lån med olika räntesatser fick införas.

Eftersom stadens utveckling är intimt förbunden med sina härskares karaktär och släkter, berättar Magnuson också om deras syn på kyrkans och kyrkostatens uppgifter. Påvens första åtgärd var att utnämna en av sina ogifta syskonsöner till kardinal för att tillförsäkra sig om en pålitlig medarbetare och ett lojalt stöd inom kurian. Dessa kardinaler var ofta angelägna om sin släkts makt och prakt. Kardinal Scipio Borghese, Paul V:s brorson, är känd för sin utsökta smak och sin förmåga att skapa den tidens mest betydande samlingar av måleri och både samtida och antik skulptur. Släktens palats, Villa Borghese, hör till Roms sevärdheter.

Som led i Motreformationens strävan att låta den katolska tron framträda som kristenhetens samlingscentrum, var påvarna angelägna om Roms utsmyckning. Staden skulle även till det yttre vittna om makt och härlighet. Ett av de viktigaste företagen var den nya S:t Petersbasilikan som skulle ersätta den fallfärdiga mindre kyrkan byggd över apostelns grav. Detta projekt hade engagerat påvar och arkitekter under ett sekel och fullbordades av Bernini. Magnuson beskriver ingående hur skulptören skapade den storslagna bronsbaldakinen över högaltaret.

Inledningskapitlet ägnas åt Sixtus V, en originell personlighet som under sitt korta pontifikat, 1580-85, hann med att lägga grunden till en total förnyelse av Roms stadsbild. Han lät bygga snörräta breda avenyer som förbinder S:ta Maria Maggiore med stadens viktigaste kyrkor, och som sträckte sig genom dittills obebodda områden. Där anlades småningom eleganta villor med stora parkanläggningar. För att förse Esquilinen med dricksvatten inköpte han källor och lät leda det genom en mäktig akvedukt, Aqua Felice, som slutade i en monumental fontän. Han lät resa antika obelisker och kolonner för att skapa vackra blickfång, rev gamla byggnader om han fann dem fula för att återanvända travertinen och marmorn. Hans favoritarkitekt Domenico Fontana anlitades för storslagna palatsbyggen, främst Lateranen. Honom har vi också att tacka för Vatikanens biblioteksflygel.

Påvens första praktiska åtgärd var att rensa Campagnan, som hörde till hans kyrkostat, från rövare. Det gjorde han genom att låta halshugga envar av dem som hans soldater lyckades gripa. Denna bedrift är hugfäst på en marmorrelief vid hans grav i S:ta Maria Maggiores praktfulla Sixtinska kapell. Denna mångsidiga påve uppmuntrade siden- och ylleindustrin och planerade att inrätta hela Colosseum som fabrik och bostad åt yllearbetare, men han dog innan det hann ske.

Magnuson beskriver inte enbart de stora arkitektoniska monumenten och deras utsmyckning av tavlor, fresker och statyer. Han låter dem framstå mot tidens kulturella bakgrund. Processioner, konserter och folkfester inramar vardagslivet. Politiska åtgärder, vetenskapliga diskussioner, den nyss avslutade bibelöversättningen beskrivs och analyseras. Han omtalar olika sociala institutioner såsom fattighuset för tvåtusen tiggare och hospitalet med femtonhundra platser, alla bekostade av påvar eller deras syskonsöner. Magnuson beskriver även planerade men inte genomförda projekt. Tibern fortsatte att tidvis översvämma Roms låga stränder, armen blev inte förstärkt och i stånd att segerrikt kämpa mot Parma, och ingen påve kunde förmå romarna att ägna sig åt handel och industri. De arbetade huvudsakligen inom byggnadsbranschen och importerade förnödenheterna.

Torgil Magnusons bok är rikt illustrerad med samtida gravyrer och goda fotografier. Den ger en fyllig bild av varje påves insats och strävanden. Konstverken situeras i ett kulturellt sammanhang där liturgiska reformer, finanser, politiska mellanhavanden och konstnärliga stilriktningar skapar en brokig bakgrund. Dessvärre saknas index i denna volym.

Det är med förväntan man ser fram emot volym 2 som behandlar tiden från 1644 till 1689.