Frankrike: Kyrkans äldsta dotter slår av på ansprå

Gud lever väl inte precis herrans glada dagar i Frankrike numera. Men riktigt död är han inte heller i upplysningens och revolutionens förlovade land; närmast verkar han hasa på efterkälken i jagandet efter vad som är gångbart, politiskt och socialt. Kyrkan ser rakt inte rolig ut. Den bejakas – och häri kan den som vill urskilja dess prägel av allmännelighet – av såväl barnsjukdomar som pubertetsåkommor och även ålderdomskrämpor, och likaså gör den sig mera bekymmer än den är föremål för.

Ingen rädder för kyrkan här

Statistisk centralbyråkratism är till för att akta sig för. Få ting kan såsom undersökningar om tron och dess verkningsområde leverera lättköpta svar på glättade frågor eller låta prydliga plattityder skymma bort det fördolda livet. Men så mycket är säkert som att ett ökande antal även av de kristna som förlitar sig på Gud, stakar sig på trossatserna, mer eller mindre tvivlar på Jesu gudomlighet och hans uppståndelse, tvivlar på Kristi närvaro i nattvarden och på ett liv efter döden – eller snarare: de ägnar inte en tanke åt sådant.

Paristidningen Le Figaro berättade den 29 mars 1982 om en undersökning den låtit opinionsinstitutet SOFRES genomföra på 1000 personer över 18 år veckan 19-25 mars 1982: det visade sig att 82 % av fransmännen avsåg att låta döpa sina barn om de finge några; nio år tidigare var det 10 procentenheter fler, och vad gäller de yngsta tillfrågade mellan 18 och 24 år var det 1982 10 procentenheter färre. Högtiden med första nattvardsgång förblir om också med viss avmattning en i stor utsträckning ofrånkomlig sedvänja med släkten som tungan på vågen. Kyrkbröllop är alltjämt en given sak. Fast bikten ska vi inte tala om.

Med kyrkan avser den tillfrågade fransmannen vanligen den katolska. Ju mer främmande han finner kyrkans liv och yttringar, desto mer träder prästerskapet i förgrunden. – Vad förväntar sig nu folk i gemen av denna kyrka? Andlig näring (56%), tröst (52%), stöd (23%), försvar för människan (21%). Man önskar att kyrkan uttalar ett klart och uppfordrande ord om krig och fred, om liv och död. Men behovet av kyrkligt ”inskridande” är i stor utsträckning täckt. Vad kyrkoledningen gör veterligt angående skilsmässa, p-piller eller abort har föga verkan: 17 % av samtliga tillfrågade visar hörsamhet, 41 % av de söndagliga kyrkogångarna; de flesta är det tämligen egalt; för många som tar eller tagit allvarligt på medlemskapet i kyrkan, har den doktrinära arrogansen hos en uppstyltat pastorlig överhet (i synnerhet efter rundskrivelsen Humanae vita 1968) blivit en stötesten. Ju mindre väsen de gör av kyrkan, desto mindre stör det dem, när präster i förekommande fall engagerar sig fackligt eller partipolitiskt. Men pastorliga förhållningsorder för kristen politik eller företagsledning efterfrågas icke.

Men ingen är längre rädd för kyrkan. Inte ens sådana som är emot den, misstänker den för att öva otillbörligt inflytande, till dels därför att den knappast omakar sig därtill, men främst därför att den saknar påtryckningsmedel. Den sociala prestige som kan tillskrivas kyrkans personal – kleresiet – är sedan länge inte mer vad den varit. I gengäld har antiklerikalismen försvunnit. Prästen har snarast blivit en trevlig en. Inte för att man bryr sig om vad han säger. Men många – också sådana som finner hans tro ohanterlig och inte känner sig vunna för hans moral, förväntar ändå att han i en omvärld som tappar bort sanningar och värden, skall ge vittnesbörd och stöd, inte bara för de unga. Men man faller inte i farstun. Visst finns det önsketänkare som ser kyrkan redan rida på den gröna vågen. Men så enkelt och tvärt går det nu inte till.

För många har tillvaron blivit otäck

Inställningen hos dem, som man i Frankrike mer eller mindre kan räkna med till kyrkan, låter sig inte sättas på en gemensam nämnare. Alldeles tydligt är de som går sin egen väg, lika många som de som följer processionsrutten – vartill kommer de som bildar svans. Inte heller i kyrkan kvittrar de unga som de gamla sjunger. De gamla klyver näbb angående melodin, och de unga har sin egen uppfattning om hur det överhuvudtaget låter när man sjunger.

De till mogen ålder komna bland dem, för vilka kyrkan betyder något rör livet, blir som seden bjuder i den franska katolicismen alltjämt frestade att framförallt kava och snava i ettdera av två motlut. Somliga vill rädda och återställa det hotade arvet från förfall, andra längtar efter att ordet omsider skall bli kött i samhällelig bemärkelse. Gemensamt för den ene såväl som för den andre är en längtan efter en kristenhet, som de söker i det förgångna eller i framtiden. Den ene såväl som den andre förtjänar bättre än att bli fördömd, även om de sannerligen inte höjer varandra till skyarna.

Nu är det inte så, att alla som söker stöd och fäste i ett betryggat förflutet, ser detta i grund och botten som en ideologi. Och slutligen är det inte bara i kyrkan som behovet av säkerheten träder i förgrunden. För många har tillvaron blivit otäck. De kände sig mera hemmastadda i den fordrande och normerande institutionens trygghet än de gör i det sökande samvetets föränderlighet. De saknar kyrkan sådan den var när de växte upp i den, kyrkan i byn, den kristna familjen, de invanda orden, den välkända musiken, den förtrogna dekoren – sådant det var, innan man sedan tjugu år ställt allt på ända. Det kristna inslaget i deras liv bestod snarare i kyrkosed än i tro. De högröstade traditionalisterna, som stjäl uppmärksamhet från sina mera sansade meningsfränder, omtalar oförväget (även om de inte nu längre är ute och åker i tidningarna) hur kyrkan enligt hut och vett borde vara och beordrar hur ordning skall upprättas. Då visar det sig att dessa stridbara rättroende inte alltid är helt överens inbördes eller ens med sig själva. När de beter sig mera påviskt än påven själv och samtidigt, i syfte att värna en såsom de menar sönderfallande kyrklig auktoritet, sturskt trotsar just denna auktoritet; när de uppreser sig mot ofördragsamheten i prästerliga anvisningar för framåtskridandet och därvid upphöjer just ofördragsamheten till grundsats liksom de också ytterst ofördragsamt hävdar att vissa stadganden om riter och prästklädsel (stadganden som också de en gång var nymodiga) är förpliktande i kraft av traditionen – ja, då är den inre logiken i sådana krav inte precis påfallande för en opartisk iakttagare. Alltså: i det ena lägret för man en tynande tillvaro på kyrkans förgård; i det andra kliver man gladeligen på tröskeln (för att emellanåt, såsom när biskop Lefebvre obehörigt viger präster, göra ett vådligt övertramp; dock av allt att döma utan att umgås med tanken på en annan kyrka). Traditionalisten har sitt hjärta till höger. Extremiströrelsen Action française ligger närmare till än franska revolutionen. Och när talesmannen bär hjärtat på tungan, bekänner han sig aningslöst till det goda katolska skicket, såsom det förr var rådande i Sydamerika. Minsann om inte dessa morske män som den katolska traditionalisten slår an på, närmast vill få det lugnt och rart i kyrkans spiselvrå.

Inte heller inom kyrkan finns det vare sig en enhetlig höger eller en enhetlig vänster. Därför kan traditionalisternas motståndare, som i motsats till dem snarare inriktar sig på en tänkt framtid än på det solida förflutna, inte allesammans utan journalistisk vanställning tvingas in i den prokrustesbädd en progressiv ideologi utgör. Att de lutar åt ideologisering, kan knappast förnekas. Men det är naturligtvis inte deras avsikt: de vill enbart bekänna och förverkliga kristna självklarheter. Deras ideologiska överbyggnad är i grund och botten en trossak. De är drabbade av tron, tar kärleken på allvar och vill ta fasta på hoppet. Deras utopi är Guds rikes tillkommelse här och nu, så att säga såsom i himlen så också på jorden. De finner sig inte i att fromt ge sig till tåls. De säger: det är vår sak, som vi har att åstadkomma; det gäller att gå till verket efter bästa förstånd och samvete, för att med kristen politik lägga grunden till det nya Jerusalem och gripa sig an med uppbyggnaden. Kyrkan har fatt i uppgift att förändra världen på ett kristet sätt, och dess senfärdighet renderar den en nedgörande kritik. De kan inte förstå att redbara kristna med sunt människoförstånd inte kan komma överens med dem av egen kraft.

Barn av en skeptisk generation

Mera skeptiska människor än dessa progressiva menar att det i evangeliet inte står några närmare instruktioner för den mänskliga konstruktionen av den nya himlen och den nya jorden, att de kristna samhällsledningarnas historia knappast erbjuder odelat uppbyggliga exempel, att den i och för sig välgrundade läran flyter ut i plattheter och att det i så stor utsträckning självupptagna samvetet hos de kristna världsförbättrarna är överskattat, när det tilltros att på kristen väg kunna fullborda verket att undanröja utsugningen eller skapa fred. Och de finner att pionjärerna för det kristna framåtskridandet är medlöpare eller eftersläntrare i god tro. Så kan tyckas; men ute på den egna kanten till vänster eller till höger gäller de kristliga förståsigpåarna givetvis som osvikliga orakel.

Alltnog, hur ställer sig nu ungdomen till detta? Också de unga står på en grund av historia och historier, låt vara att de bara hört talas om det. De inkörda riktningarna till vänster kan alltjämt påräkna ungdomlig återväxt, och eftersom ungdomen också har yngre ben och inte gärna står på tå eller skrapar med foten, framträder de oproportionerligt synbart och hörbart. Icke minst återfinnes de som inpiskare för det gammaltroende kyrkfolket, liksom de påträffas överallt där det är fråga om att energiskt återupprätta den rätta ordningen.

Till vänster uppvisar den mognare ungdomen inom livaktiga rörelser som La vie nouvelle och Témoignage chrétien en kristen bekännelse till socialismen och driver en motsvarande rörelse (Chrétiens pour le socialisme) i det offentliga livet, vilket i sin tur inte uppmärksammar den nämnvärt. Inom ramen för Katolsk aktion går den kristna arbetarungdomen (Jeunesse ouvrière chrétienne, JOC) visserligen i samma riktning, men är noga med att göra halt inför den ideologiska slutsatsen: Nog ser JOC i ”det kapitalistiska systemet roten till arbetarklassens hela olycka”, men JOC avstår lika bestämt från att ta socialismen på entreprenad för den kyrkliga sociallärans del. Den tidigare namneligen kristna fackföreningen (Confédération française des travailleurs chrétiens, CFTC) har sedan två årtionden – sånär som på en synnerligen livaktig restgrupp – en uttryckligen demokratisk fackförening (Confédération française démocratique du travail, CFTD), inom vars ram kristna, men inte bara kristna, samlas i syfte att delta aktivt i arbetarrörelsen.

Politiskt trots allt konservativ

På liknande sätt har Kristen landsbygdsungdom (Jeunesse agricole chrétienne, JAC; sedan 1963 Mouvement rural de la jeunesse chrétienne, MRJC) utveckla sig: sedan 50-talet har dessa unga engagerade, av sina själasörjare vägledda katoliker spelat en banbrytande roll i den utomordentligt snabba omdaningen av det franska lantbruket och genom skolning och resor bidragit till att bönderna idag hör till de tekniskt och ekonomiskt bäst utbildade och mest vakna av socialgrupperna i det franska samhället – och de är stolta över att vara bönder. I denna mycket ungdomliga rörelse (60 % är skolungdom) vill man visserligen omdana de sociala förhållandena, men man aktar sig som aldrig det för att lägga kristet monopol på ett tekniskt, ekonomiskt eller politiskt program. Det vore för litet sagt att den franska ungdomen i allmänhet motstår frestelsen att blanda in kristendomen i facket: de kommer helt enkelt inte på den iden att de skulle ge sig in på något i den vägen. Barnen av den skeptiska generationen är visst inte oemottagliga för det glada budskapet; men de är allergiska mot förnumstigheter och pekpinnar från självutnämnda skolmästare såväl som mera invanda.

Hur verkar detta politiskt? Statens skiljande från kyrkan sörjer ingen numera. Men katolikerna sammanfaller med majoriteten av nationen, och kyrkan lever i republiken. De politologiska opinionsforskarna är eniga om att de katolska kyrkobesökarna till större delen lutar åt den politiska moderationen och röstar därefter. Man antar att vid presidentvalet en fjärdedel av dessa väljare har röstat för Mitterrand, medan tre fjärdedelar har givit sina röster åt Giscard d’Estaing, fastän kyrkoledningen redan sedan någon tid har börjat att gå i spetsen för den påbegynta rörelsen. Sämja och social fred är för kyrkan mera tilltalande än konflikt och kamp.

De är snarare reformister än revolutionärer: tillfrågade hur de skulle vilja förändra samhället, svarade 70 % av katolikerna (mot 63 % av totalbefolkningen), att de skulle vilja ”progressivt omdana” det bestående, 7 % (mot 12%), att de skulle vilja ”radikalt omdana” eller ”förstöra” det (A. Rousseau & G. Defois: Vie catholique – IFOP, november 1975, rundfråga ”Chrétiens aux cent visages ”, Analyse secondaire et interpretation sociologique, januari 1976, bd 2, s. 15).

Det finns sedan länge inte något kristet parti mer, och inte heller någon frestelse att bilda ett nytt. De kristet-demokratiska partierna (Jeune République, Parti démocratique populaire, Mouvement republicain populaire) har på sin tid givit ett avgörande bidrag till utbrytningen ur ett reaktionärt och antidemokratiskt getto, vidare till de franska katolikernas så länge försinkade deltagande i republikens politiska liv samt när det gäller reformen av de sociala tillstånden. Denna epokgörande roll är ännu inte förbenad historia. Men historien har tillgodogjort sig genombrottets framgång. Partipolitiskt sett återstår av detta ingenting, frånsett en handfull därmed förknippade politikerpersonligheter vilkas samvetsetik och koncilianta centeranda fortlever. Katoliker finns idag inom alla partier. Inget parti har något emot dem.

Men hur kommer det sig då, att idag liksom förr de regioner i vilka kyrkan traditionellt intar en större plats i befolkningens liv, på det hela taget röstar mera konservativt än de andra? Prästerskapets inställning tycks, åtminstone idag, knappast vara orsak till detta, även om naturligtvis mångt och mycket kan yttra sig i efterhand såväl positivt som negativt. Grubblande sociologer frågar sig, om det inte här förhåller sig med orsaksletandet som med den första hönan och det första ägget, dvs. frågan är om katolikerna är konservativa eller de konservativa är katoliker. I vart fall finns det som bekant på det religiösa, politiska och åtskilliga andra områden ingen istadigare nation än det ostadiga folket av den franska revolutionen.

Lekmän väcker ont blod

Det gäller kanske inte bara Frankrike, att de som kan visa papper på att de står för det glada budskapet, snarast är bekymrade. Det inomkyrkliga läget är otvivelaktigt ägnat att ge kyrkans män huvudvärk. Mången präst har gått sin egen väg; mången vet inte längre så noga var eller vem han är; otaliga är alltför ensamma. Återväxten uteblir i stor utsträckning. Om också bottenläget – det ömkligaste sedan Napoleons tid – kanske nåddes för fem år sedan (med endast 99 prästvigningar), finns det emellertid i synnerhet hos stiftsprästerna ännu inte något övertygande förebud om ett utslagsgivande omslag. Enligt förhoppningsfulla skattningar kan man till sekelskiftet emotse ungefär 20 000 präster (som jämförelse: 1965 var de ännu 41 000), av vilka över hälften (10 500) då har det sextiofemte levnadsåret bakom sig. Ingenting tyder på att trenden i huvudsak kan brytas.

Därav kommer det sig, att i den under lång tid rent ut prästridna franska kyrkan, där kyrkfolket framförallt hade att snällt höra på, mängder av lekmän nu far en hel del ur händerna och därmed bär ett och annat på tungan. Kyrkan i Frankrike räknar redan på de hundrafemtiotusen ständiga medarbetarna (som den, i överensstämmelse med sina svaga finanser, inte betalar eller betalar mycket dåligt). Flera hundratusen har övertagit katekesundervisningen från prästerskapet. Lekmän anordnar gudstjänsten i församlingar med obesatt prästtjänst. Numera lär de sig och undervisar i ämnen som tidigare var förbehållna prästerna. Allt detta gör de förvånansvärt bra; det har bara det med sig att de vill ha ett ord med i laget – en livsyttring som omgående kväses. Känslan att inte längre vara herre i eget hus, bidrar till prästerskapets identitetskris.

Det står inte alltid klart om man i kyrkohistoriens jenka gör framsteg vid det andra steget framåt eller vid steget bakåt. De nybetrodda lekmännen motstår väl inte alltid frestelsen att tänka som den ordspråksmässige kyrkotjänaren: ”Vi prästerskap, sa klockarn.”

Den inomkyrkliga dragkampen kring ståndsskrankorna bidrar i sin mån till det onda samvete med vilket kyrkan öppnar sig för världen, bevakar rådande förhållanden eller utvecklingsförlopp och känner sitt ansvar för vanligt folk, inte bara för sina bortskämda favoritlekmän. Än finns bland dessa som minns tider då kyrklig bakslughet var något lika givet som statsskäl. På ena kanten finns traditionalister som i tanken att visor tryckta i går är alla tiders sanning, ännu den dag i dag bestrider att de mänskliga rättigheterna angår katolikerna; på motsatta kanten höres talesmän i framskjuten ställning låta påskina att rättighetsförklaringen av 1789 snarast skulle ha katolska kyrkan att tacka för sitt genombrott och vara något av en programförklaring från kyrkans sida. På det praktiska planet återigen är det alldeles tydligt att kristna människor (och då mestadels i mellankyrklig verksamhet) numera uppbjuder sina krafter på alla håll där det gäller att värna medmänniskor i betryck – fast kanske inte just sin nästa utan med förkärlek den såvitt möjligt mest avlägset bosatte. Sammanslutningar som Kristna mot tortyr (Association des chrétiens pour l’abolition de la torture, ACAT), Amnesty International, Katolska arbetsgruppen för avhjälpande av hungersnöd och främjande av utvecklingsbistånd (Comité catholique contre la faim et pour le développement, CCFD), Katolska socialtjänsten (Secours catholique), Krum (Cri) och Rörelsen för icke-våld (Mouvement pour une alternative non violente, MAN) mobiliserar kristna som menar allvar med nästankärleken. En del präster går upp i verksamheten, andra avvaktar och skakar på huvudet eller nickar god mening. Kyrkoledningen aktar sig för att ställa sig i vägen och slår så sakteliga själv in på den.

Man kunde med fog fråga: har kyrkoledningarna blivit profeter eller styr de kyrkans skepp efter hur vinden blåser? Nå, så enkelt ligger det sällan till. Gud skriver ju rakt även på krokiga linjer, och inte alltid jämnt. Men i synen på världen finns det idag mera av kritik och samtidigt frisinne hos herdarna än hos hjorden i stort. När kyrkans sak står på spel, såsom i den åter uppblossade striden om den enskilda skolan, och man inte bara av religiösa skäl går ut hårt från målsmännens sida trots att den allmänna meningen knappast är så avog att det finns grund för nämnvärda farhågor, så är det inte längre självklart att biskoparna träder upp för att säkerställa de nuvarande förmånerna. Kyrkomännen känner sig mindre uppkallade att värna om en bestående ordning än att påtala uppkommen oordning: det gäller fattigdomen hemma och ute, invandrarnas och flyktingarnas och de förtrycktas situation, olägenheter på arbetsplatsen och lönekonflikter, Fångvård och dödsstraff, rustningar och vapenhandel. Många som i och för sig kan gilla sådana utspel, invänder samtidigt att det brukade vara annan låt i skällan och undrar om deras kyrka kanske överskattar sitt inflytande när den utlåter sig så vidlyftigt i stället för att odelat ägna sig åt de uppgifter som tilldelats just kyrkan.

Gäckande samtid

Hur dessa förskjutningar kommer att inverka på kyrkan, kan ännu inte förutses. Yngre människor som aldrig präglats av intryck från tiden före konciliet, är ofta påtagligt benägna att underskatta organisationens betydelse för sina liv som kristna, och därför gitter de knappast att någon längre tid gå och reta upp sig på kyrkliga skavanker och än mindre att entusiasmeras av strukturomvandling. Kyrkoledarna är vanligen klarsynta, ibland rentav uppfinningsrika. Men de nödgas inse att samtiden gäckar begreppen, och de vill ge den fritt lopp. Allteftersom själasörjarna omskolas till goda kamrater, församlingarna blir självständigare och utbildningsmöjligheterna blir tillgängligare och grundligare för lekmännen likaväl som för prästerna, så lär det med tiden få konsekvenser. Men numera – i motsats till ganska nyligen – intalar sig knappast någon bland fransmännen att de har – eller än mindre utgör – den riktiga modellen. Det är i bästa fall tids nog att söka och försöka, det är knappast dags för nya kyrkliga strukturer, i synnerhet som ofantligt många katoliker – också sådana, som är väl hemmastadda i sin kyrka – känner sig mer som kristna än som romerska katoliker. Det är inte bara möjligt, utan fullt sannolikt, att den inhemske iakttagaren inte ser skogen för bara trädplantor. Bilden av fransk katolicism sedd från utlandet är konturskapare men föråldrad. Vid närmare skärskådan fäster man sig lättare vid det som sker än vid det som var, och vi vet självfallet inte precis vad som kommer att ske.

Liksom det är föga bevänt med strukturella förebilder så är det också magert beställt med markanta personligheter. Till män som Peguy, Bernanos, Claudel och Mauriac finns inga efterföljare. De teologer som betyder något är äldre herrar, vilkas insatser redan hör till historien. Episkopatet – som genomgått föryngring genom införandet av pensionering – väcker förväntningar; men enligt gången i kyrkans liv tar det tid innan herdagärningen växer fram under påfrestningarnas stadiga tryck. Framtiden har i detta avseende säkert redan börjat, men det är ännu alltför tidigt för ett bokslut.

Att kyrkan slår av på anspråken och öppnar sig, går världen till mötes och ger akt på den, inte visar fördrag med elände och orättvisa – sådant hälsas med glädje av flertalet troende liksom av en stor del av de utomstående. Men för många räcker inte detta. Det gör dem inte glada. Men desto livligare efterfrågar man nu åter en anda av glatt budskap.

Ty den vålnad som idag går genom Europa, är inte bara i Frankrike hopplösheten. Men samtidigt är människorna fyllda av längtan efter hopp. Det är en tillnyktrad och samtidigt hungrig generation, som inte litar på dem som håller i trådarna, deras framsteg och deras fred; den vill inte mista hela stycket men gapar ändå över en duktig bit. Den avancerade eller avancerande ungdomen är snarare snopen än kräsen, snarare gäckad än klentrogen. Dagens människor känner sig inte hemma i vår tid och hyser en hemlängtan som är långt ifrån okänslig för tro och hopp. Väl är de emellanåt kapabla att sätta tro till allt möjligt och omöjligt och att ta fasta på utopier, visst spanar de efter åtskilliga avvägar; men inte alla gör det och inte i allt. Att de rör ihop Nostradamus med profeterna, Moon med Jesus och flygande tefat med nya himlar – det far inte skymma det faktum att sällan har så många sett fram emot så mycket

Flykt ur ensamheten

Den osäkra känslan orsakar att ensamheten blir otäck för många och gemenskapen därmed eftersträvansvärd. Individualismen sådan den utövas i Frankrike, är som bekant lika vältempererad som allmänt förekommande. Familjen är alltjämt solid, och också i övrigt är man gärna tillsammans. Till detta kommer idag en flykt från ensamheten, som kännbart tynger inte bara äldre utan just ungdomar, som ännu inte förlorat stödet av ett minimum av samstämmighet om gemensamma värden, som ingen har överlämnat åt dem. Mot livsångest hjälper rusmedel ganska dåligt, och emellanåt gör det senare samma tjänst som det förra.

Under 70-talet har sekter skjutit upp som svampar ur jorden. Statistiska uppgifter är i detta töckenlandskap ännu otillförlitligare än eljest. Man talar om ungefär 250 sekter, varvid man emellertid medräknar lökdyrkan och andra lika eggande pikanterier. Uppskattningsvis lär i Frankrike scientologerna räkna närmare 10 000 medlemmar, Moon-kyrkans olika täckorganisationer omfattar tusentals personer, Krishna-samfundet har ungefär 350 aktiva och 3 000 stödjande medlemmar, Guds barn som sedan fem år gått under jorden har över 300, medan Det gudomliga ljusets missionssällskap under guru Maharajji eller Transcendental meditation även i yttre måtto förblir outgrundliga. Sekternas dragningskraft, som i så hög grad oroar så många föräldrar, är sedan länge något för vilket man lätt håller sig för skratt.

Sekterna motsvarar dock ett behov som ligger i luften. Detta behov leder inte längre till helhjärtat deltagande i samkvämshemfallna kyrkoförsamlingar inom ramen för de gamla socknarna, utan leder till bildandet av basförsamlingar som utövar självstyrelse som subsidiära gemenskaper, utan att dra sig för egna alternativ. Lika mångfaldiga som talrika små gemenskaper, i vilka en emellanåt tämligen plockig kristen tro mestadels förmäles med en knivsudd ideologi, spelar en allt större roll i livet för många yngre människor, dock utan att det därför uppstår större föreningar. Glädjen åt att be gemensamt, fira gudstjänst gemensamt och leva gemensamt – den besjälar religiösa gemenskaper av ganska frejdigt slag från gemenskapen i Saint-Gervais l eller ”Emmanuel”-rörelsen 2 till ”Lejonet av Juda” 3, som går sina egna vägar alltefter sitt tycke, utan att överge kyrkans tradition.

Också bland ordensfolk, vars traditionella modeller fatt sin prägel genom personligt sökande och vidarebefordran av det de kommit fram till, trycker man bland de alltjämt fåtaliga nykomlingarna just på gemenskapslivet. Desto starkare präglas de karismatiska grupperna av glädjen åt en nedärvd gemensamhet. Eremitlivets återkomst – för tjugu år sedan fanns det i Frankrike knappt tjugu eremiter, idag finner man utströdda över landet ända till städernas utkanter minst 300 – erinrar om att man inte heller i kyrkohistorien kan förlita sig på en trend utan måste vara beredd på överraskningar.

Ingen tid mer för produktiva omvägar?

Allt detta är egentligen inte revolutionärt, snarare ett ganska välbekant vin i avdammade läglar. Någon anmaning till omstörtning tycks knappast utgå från det nuvarande skeendet i franska kyrkan – såvida man inte ser en omstörtning i att denna kyrka inte längre betraktar sig som världens navel. Också idag upptas frågor om det kristna livet på ett intressant sätt i tal och skrift, och problematiska reaktioner på problematiska svar hamnar inte i skymundan. Men i jämförelse med de förkonciliära banbrytarna ter sig deras postkonciliära arvtagare knappast banbrytande. Detta beror kanske inte bara på utbudssidan. Teologi är tydligen mindre fängslande för närvarande. Kateketiskt material, introduktion till bibeln, biografier eller andliga skrifter däremot finner köpare och också läsare. Men ämnen som dogma och moral orsakar knappast publikrusning. Inte undra på att detta har sina återverkningar inte bara på förläggarna, utan också på författarna. Intresset hos de för tron intresserade – inberäknat den nya teologgenerationen – för vetenskapliga analyser och synteser har mattats. Det tycks som om de, ångestridna och jäktade, inte längre far tid över för den sortens produktiva omvägar.

Den misstrogna generationen misstror kontrollinstanserna – även och inte minst just de auktoriserade – och möter hellre Gud och världen utan mellanled. Detta ger upphov till förväxlingar av den helige Ande med de sköna känslorna hos ädla sinnen, men det tillför också ungt liv åt lemmarna i den åldriga kyrkan, alltid hotad av förbening. Bönen har på nytt blivit ett spontant behov för många. Åter sjunger man – och tiger. Ceremonier är tröttsamma, och man vill inte längre göra vad man inte riktigt menar. Men eukaristin upplevs som förväntansfullt möte och insmältning, utan att man därför kan märka någon nyfikenhet på vad som noga taget menas med transsubstantiation. Ungdomar intresserar sig knappast för ekumeniska problem, eftersom problematiken är dem likgiltig och de kristnas enhet är självklar. Det talas mera om den kristna efterlevnaden än om tron, utan att man efterlever något särskilt. Men kanske har det ändå det goda med sig, att många erfar nödvändigheten att förändra sig själva och inte bara omvärlden och andra människor, och att de far upp ögonen för hur otillräckligt de ens klarar av detta. Kyrkans äldsta dotter börjar slå av på anspråken. Kanske är hon inte alls särskilt chic.

Noter

1. 1975 grundade Pierre-Marie Delfieux och hans första bröder uppmuntrade av kardinal Marty mitt i Paris – kyrkan Saint-Gervais ligger bakom rådhuset – Fraternité monastique de Jerusalem för att vara ”munkar i Paris”: kontemplativa, med liturgisk bön under fyra timmar varje dag, i lågmälta former med förvärvsarbete på halvtid. Gemenskapen har

ännu inte någon i skrift fastlagd regel, men den växer. Kyrkan är överfylld om söndagarna.

2. Emmanuel är en gemenskap med rötter i pingstväckelsen. Grundad 1970 av en liten grupp, hade dess medlemmar ett år senare redan ökat hundrafalt. Antalet deltagare i bönesamlingarna i olika Pariskyrkor (Saint-Sulpice, Notre-Dame des Champs, Saint-Louis d’Antin, Saint-Germain des Prés o.a.) ökar stadigt. För närvarande strövar varje vecka uppemot 850 bland dem på gatan (i Quartier Latin, kring Montparnasse, vid varuhusen) för att förkunna evangeliet. 40 bröder sitter i telefonvakt – SOS-bön – under alla dygnets 24 timmar. Andra besöker sjuka och döende. 220 bröder bor utspridda på 43 husgemenskaper (maisonnées) om högst 5-6 personer var. De små gemenskaperna, som har sitt centrum i Paray-le-Monial, sprider sig inte bara i Bretagne, i Normandie, i Flandern, i Alsace, i Pyrenéerna eller i Provence, utan också på Mauritius, i Marocko och i Zaire.

3. Gemenskapen Lejonet av Juda (Communauté du Lion de juda), som tog form 1975 i ett förutvarande kloster i den sydfranska småstaden Cordes, samlar äkta par och ensamstående till monastiskt liv. Väsentligen karismatisk, känner den sig ”instinktivt” kyrklig, utan aversion mot institutionen: katolsk, med allvar omfattande alla dogmer; apostolisk, pingstsinnad på apostlarnas grundval och tjänsteberedd i gemenskap med (hela) kyrkan, så som denna lever i stiftet. Utom i Sydfrankrike har rörelsen också slagit rot i Nasaret, försöker förstå den judiska traditionen och ber för Israel.