Informationer

Filippinerna

Det politiska klimatet på filippinska ögruppen har hårdnat betydligt under det senaste halvåret. Vänsterkrafterna vinner terräng och NPA (New people’s army) bekämpas skoningslöst av militären. Motsättningarna mellan de makthavande och representanter för kyrkan framträder allt tydligare. Den främste av dem, kardinal Sin från Manila, låter ofta höra av sig och i ett tal nyligen räknade han upp följande aktuella fall av övergrepp:

– En belöning för gripandet av två präster, döda eller levande, på c:a 30 000 USA-dollar utlovades. Dagen efter detta tillkännagivande sköts en av de två, sekularprästen Agatep, av regeringstrupper.

– Fallet med den australiensiske prästen Brian Gore. Han var verksam på ön Negros, som är känd för sina svältlöner till sockerplantagearbetarna. Enligt uppgift fann man subversivt material i hans bostad och han utvisades.

– Fallet med 75 präster och nunnor på ön Samar, som anklagades för att ha gått över till NPA:s gerillaverksamhet.

– Fallet med prästen Shay Cullan. Där uppstod kontroverser med myndigheterna i staden Olongapo, eftersom han klandrade den förekommande barnprostitutionen med anknytning till den amerikanska flottbasen.

Konflikterna mellan makthavare och kyrka måste ses mot bakgrunden av de sociala förhållandena, vilket de katolska biskoparna gjorde gällande vid ett möte med försvarsminister Enrile 30 december i fjol. Denne hävdade då att biskoparna borde vidta lämpliga åtgärder mot ”rebellprästerna” på ovan nämnda ö Samar. Denna underutvecklade ö sjunker allt djupare ner i fattigdomen sedan regeringen slutit ett avtal med Japan om att införa moderna fångstmetoder inom fiskenäringen som har till följd att det traditionella kustfisket förstörs för den fattiga öbefolkningen. Även lantarbetarna blir allt fattigare. Under militärens skräckvälde har denna ö med 500 000 invånare blivit centrum för vänstergerillan som försöker hjälpa befolkningen men samtidigt gjort sig skyldig till politiska mord bl.a. på flera borgmästare. Redan 1979 uppmanade prästerna i stiftet Catarman på norra Samar de troende att sluta sig samman för att kunna tillvarata sina rättigheter. Detta upprop talar om godtyckliga interneringar, utpressningar, våldtäkter som militärens metoder. Lekmännen vågade inte engagera sig pastoralt av rädsla för att bli stämplade som subversiva.

Den massaker som ägde rum i september 1981 då 45 civila, däribland kvinnor och barn, dödades är fortfarande ouppklarad. Orten Samuroy gäller för att vara ett kommunistfäste. På skärtorsdagen 1982 besköt artilleri bykapellet under pågående mässa. 200 dödades och åtskilliga sårades. Befälhavande löjtnant trodde det var en samling kommunister.

Kyrkan på Filippinerna har en numerärt stark ställning. Befolkningen består av c:a 50 miljoner, varav och 83 procent är katoliker. Det går c:a 10 000 troende per präst. Där kapell och kyrkor fungerar trängs människorna och biskopar och präster arbetar för att bygga upp basgruppsverksamhet för att kompensera den skriande prästbristen. Manila (Stor-Manila med omnejd) som är ärkestift omfattar 8 miljoner, ett befolkningsantal som döljer mycken fattigdom och nöd i en storstadsslum med två miljoner utfattiga människor som saknar försörjning och i huvudsak består av invandrade öbor.

De sociala frågorna gör relationerna mellan regeringen och kyrkan ansträngda och sedan påvebesöket i februari 1981 har spänningarna ökat. Kardinal Sin har ideligen påtalat övergrepp och av denna anledning förebråtts för inblandning i politiska angelägenheter. ”Jag prövar de enskilda regeringsåtgärderna och stöder dem om de gagnar land och folk, om inte kritiserar jag med den risk det innebär.”

”Kyrkan skall inte söka bestämma styrelseskick. Hon kan leva i demokratier, i monarkier och i en kommunistisk stat, som i Polen. Förutsatt att människovärdet hålls i aktning och att kyrkan har frihet att framföra sitt budskap är inte statsskicket avgörande.” Med hänsyftning på Filippinerna har kardinalen sagt: ”Kyrkan far inte identifiera sig med en viss regering. Om hon gifter sig med en bestämd statsledning är hon snart änka.”

I dessa motsättningar är president Marcos den starke parten eftersom han har massmedia i sin hand. Kardinal Sin fick vid ett tillfälle betala annonsplats i pressen för att kunna publicera ett ställningstagande. Men han framstår fördenskull inte som rådlös. Om ett herdabrev ignoreras av pressen finns genast ett antal hjälpsamma nunnor som ser till att det kommer ut, och inom några dagar är innehållet känt i hela landet. Han har själv sagt sig ha tre möjligheter till snabb nyhetsförmedling: ”telefon, telegram and tell a nun”.

1979 skrev biskoparna ett herdabrev om ”Frestelsen att ta till våld”, där de förkastar våldet som lösning på samhällssvårigheterna.

Den 15 februari i år kom åter ett herdabrev där biskoparna ännu en gång påtalar det ökande våldet både från staten och från enskilda kyrkliga medarbetare. De ser detta våld som uttryck för en genomgripande samhällskris vars orsak främst är den allmänna och stora fattigdom vilken ytterligare griper omkring sig pga. regeringens ensidiga ekonomiska politik. De multinationella företagen kritiseras för otillbörliga metoder liksom staten för oviljan att ta itu med korruptionen. Samhällsmoralen sjunker ännu mer när en tilltagande millitarism bemöter även legitim kritik som högförräderi. Biskoparna ber de makthavande att klart definiera vad som avses med subversiv verksamhet. Kyrkan värjer sig mot anklagelserna att härmed ägna sig åt politik. Det är hennes autentiska uppgift att verka för ett i evangeliets mening rättfärdigt samhälle, framför allt när moraliska värden hotas av politiken. Därför uppmanar biskoparna de troende att följa statens rättmätiga lagar vilka emellertid inte står över den gudomliga lagen. Prästerna skall verka i evangeliets anda och enligt den katolska socialläran. Här gäller speciellt att ha de fattigas rättigheter och moraliska värdighet för ögonen. Även stat och militär uppmanas att arbeta för ett rättvist och pluralistiskt samhälle. Herdabrevet deklarerar kyrkans beslutsamhet att inte tillåta ”kommunistisk subversion” i de egna leden men att stå bakom var och en som ärligt handlar enligt sin kristna tro.

23 mars i år meddelas från Manila att kyrkan kritiserar USA:s vapenleveranser till regeringen. ”Regeringen använder dessa vapen till att utföra massakrer på befolkningen”, hävdar kardinal Sin och vädjar samtidigt till sina amerikanska kolleger om stöd för sin sak ”så att inte filippinier längre skall kämpa mot filippinier”. Detta är en reaktion på samtalen i april mellan Washington och Manila om utbyggandet av amerikanska militärbaser på ön. Enligt ett avtal kan USA i utbyte mot ekonomiskt och militärt bistånd motsvarande 750 miljoner svenska kronor årligen upprätthålla två egna militärbaser på Filippinerna.

Rom

Sekretariatet för icke-troende höll plenarförsamling i Rom i mitten av mars. Dess ordförande ärkebiskop Paul Poupard, Frankrike, kunde hälsa 25 kardinaler och biskopar samt åtskilliga av sekretariatets rådgivare från hela världen välkomna till detta tredagarsmöte. Ämnet som man samlades kring var: profan etik och fenomenet otro. Huvudtalare var ärkebiskopen i Sao Paulo, kardinal Paulo Evaristo Arns. Hans anförande hade rubriken Konsensus mellan kristna och icke-troende om de mänskliga rättigheterna.

Mötet hade förberetts av sekretariatets arbetsutskott sedan november 1981. Ett frågeformulär med tolv frågor hade sänts ut till sekretariatets konsulter, till biskopskonferenserna, till katolska universitet, till troende och icke-troende i olika länder och kulturkretsar. 200 svar hade inkommit vilka kommer att redovisas i sekretariatets kvartalskriftserie. (Se Signum 1/1983 s. 3.)

I den kommunike som utsändes nämner sekretariatet olika områden för möjligt samförstånd, däribland social rättvisa, fred och försoning bland folken, bistånd åt fattiga och förtryckta, respekt för minoriteters rättigheter, medicinsk etik och miljöfrågor.

Sekretariatet påpekar den svårighet som ligger i att det i det praktiska dialogarbetet ofta uppträder olika begreppsdefinitioner. ”Så betyder rättfärdighet och fred inte det samma för den som har en demokratiskt förankrad värdenorm som för den som har som enda moraliska kriterium att till varje pris driva en sak till seger”, heter det i ett uttalande. Man betonade därför starkt att det är av största vikt att de samtalande enas om begreppen. Ett praktiskt samarbete är omöjligt där den faktiska religionsfriheten saknas eller där troende utsätts för förtryck.

Med avseende på huvudtemat profan etik och otro fastställde deltagarna att etik utan någon relation till Gud förekommer i breda samhällslager, men att ungdomen upptäckt nya etiska värden t.ex. i kampen mot orättfärdighet, krig och förtryck och i aktning för människans värde och grundläggande rättigheter.

USA

Omkring 60 000 nunnor i USA har lämnat sina kloster, kongregationer eller systraskap sedan mitten på 1960-talet. Mellan 1966 och 1981 sjönk antalet ordenssystrar från 182 000 till 122 600 dvs. med 31 procent på femton år. Denna siffra från USA kan jämföras med de 6 procent som gäller för samtliga kvinnliga katolska ordensmedlemmar.

Ytligt sett kan alltså disciplinen bland katolska systrar i USA verka låg och läget nedslående men det finns enligt tidskriften The Tablet mycket som verkligen tyder på motsatsen. Vi citerar:

”Trots att många av de bästa och mest begåvade systrarna förlorats och att bristen på ordenskallelser är kännbar befinner sig systraskapen ingalunda i kris, på flykt eller i upplösning. Problemen är påtagliga men själva tycks de vara mer vibrerande av liv än tidigare i historien. Deras led är fyllda av hängivna kvinnor som tror sig kunna leva ett relevant apostoliskt liv och utöva inflytande på samhället just i egenskap av nunnor inom den formella kyrkliga strukturen. Detta förhållande har alstrat uttrycket New Nun.

Den amerikanska nunnan är idag en helt annorlunda person jämfört med motsvarigheten för tjugo år sedan. Borta är den stereotypa nunnan av den ofrigjorda sortens amerikanskt kvinnfolk, en person som gick omkring i antik dräkt, avskild från ett aktivt liv och underordnad kyrkans manliga hierarki i nästan förnedrande grad.

Dagens amerikanska nunnor är mogna och oberoende på ett sätt som de aldrig varit tidigare och de har ett självmedvetande som kvinnor och katoliker. De rör sig fritt och säkert i kyrkliga och samhälleliga sammanhang, många av dem på egna villkor vad beträffar arbete, klädedräkt och levnadsarrangemang och livsstil.

Syster Theresa Kane, ordförande i kvinnliga ordnars samarbetsorganisation, kan knappast ha varit en typisk representant för New Nun när hon uppmärksammade påven Johannes Paulus II under hans amerikaresa 1979 på den jämlika ställning som borde tillkomma kvinnorna i alla ”tjänster i vår kyrka”. Men förvisso visade hon på det oberoende som karaktäriserar New Nun och vittnade om att kravet på att mänskliga rättigheter skall gälla fullt ut för såväl systraskap som för vilken annan grupp som helst i folk, samhälle eller kyrka.

Det är på denna grund som New Nun argumenterar för att prästämbetet skall öppnas för kvinnor. Alla nunnor aspirerar inte på prästämbete och vissa som gör det skulle faktiskt avstå av rädsla för att falla in i någon form av klerikalism. Men de anser att personlig valfrihet borde finnas för dem att bli präster och fram till att så är fallet betraktar de sig som en andra klassens medborgare i kyrkan.

En nyligen utkommen bok, John Deely, The New Nuns: Serving Where the Spirit Leads, Fides/Claretian Chicago, visar ett tvärsnitt av den nya nunnegenerationens aktiviteter: en syster som är andlig rådgivare i ett manligt seminarium, en syster som lämnat tjänsten som rektor vid en katolsk ”highschool” för att arbeta bland de fattiga i Appalachia, en syster som lämnat sin administrativa post för att öppna ett hem för misshandlade kvinnor, en syster som lämnat klassrummet för att bli fredsaktivist på heltid, en syster som leder reträtter, hör ”bikt” och leder en form av eukaristifirande, en syster som är medarbetande pastor i en församling, en syster f.d. lärare som öppnat ett genomgångshem för nyfrigivna kvinnliga fångar.

New Nun är en produkt av ett antal krafter, en del utrerat amerikanska. Impetus utgår från konciliet självfallet, konciliedokumenten om ordenslivets förnyelse (Perfectae caritas) och Kyrkan i världen av idag (Gaudium et spes). Men även medborgarrättsrörelsen som fick ut tusentals systrar på gatorna för första gången och därefter Vietnamrörelsen, Women’s liberation och kampen för antagandet av jämställdhetslagen har haft stor betydelse.

Är New Nun ett övergående fenomen eller en bestående del av kyrkans framtid? Kommer de kvinnliga ordnarna att överleva i USA? På 1960-talet när utträdena hade en närmast epidemisk omfattning, trodde man att nunnor som sådana snart var något som hörde historien till. Men senare tid visar uthålligheten hos den kärntrupp av kvinnor som helhjärtat ägnar sig åt evangeliets tjänst och arbetar för de fattiga och maktlösa och att de kvinnliga ordnarna har en framtid även om systrarnas antal aldrig blir så stort som i det förgångna. Här har New Nun haft en avgörande betydelse när det gäller att utforma en ny roll för den moderna ordenskvinnan. Hon har vunnit självständighet som person och skapat en apostolisk spiritualitet, vaken för kraven på social rättvisa, och lyckats tolka saligprisningarnas människa tidsenligt. Hon har kommit för att stanna på egna villkor som inte är dikterade av en sådan manlig auktoritet som en gång kontrollerade hela hennes dag.”