Mellan tystnaden och orden – Reflexioner kring Tit

I essäsamlingen Blick av Tito Colliander (Atlantis 1982) finns det vad man skulle kunna kalla för en ekumenisk meditation. Ömtåliga frågor heter den. Författaren sitter på en liten piazza framför en kyrka i grå och grön marmor någonstans i Italien. Han drar sig till minnes alla de kyrkor på romerskt-katolskt område som han sett fyllas och tömmas och åter fyllas till mässa – i Donga och Pianello Lario, i Baden bei Wien och i själva Rom och i Frankrike och i Bayern och Tyrolen. Och hans ömtåliga ekumeniska fråga gäller vad som egentligen händer vid alla dessa mässor:

I alla dessa kyrkor inviger prästen brödet och vinet utan epiklesens bön -ja, han inte ens ger något av vinet åt folket, bara brödet, och detta osyrat, i form av oblater. Kan detta vara Kristi sanna – och åter hejdar sig tanken vid den ömtåliga frågan.

Det är den ortodoxe teologen Tito Colliander som skriver de här raderna. De publicerades ursprungligen före det andra Vatikankonciliet och skulle väl egentligen ha varit annorlunda formulerade i dag. Men själva kärnfrågan står kvar: Vad betyder epiklesen, bönen om den helige Andes nedstigande, själva det verbala åkallandet, för den sakramentala verkligheten? I samma artikel får vi ett försök till svar av författaren Tito Colliander:

Man kan inte följa svalornas flykt eller leda eldflugornas dans med en taktpinne. Det finns frågor som har den egenskapen att de inte kan besvaras. Ingen enskild människa kan någonsin ge ett objektivt – icke påvligt! – svar på sådana spörsmål. Alltså: varför ställa upp dem?

Min tanke rörde vid en ömtålig fråga. Den måste finna sig i att förbli utan svar. – Skall jag nöja mig därmed? Har jag vunnit klarhet, fatt tröst? Naturligtvis har jag fatt tröst och vunnit klarhet: jag kom närmare förståelsen av bönen om att överlåta oss själva och varandra och hela vårt liv åt Kristus Gud.

Kontrasteringen av teologen Colliander mot författaren med samma namn är naturligtvis mer pedagogisk än reell. Men ändå: det tycks ha funnits perioder i Tito Collianders liv då de båda rollerna faktiskt har stått i något slags konkurrensförhållande till varandra. Från debuten 1930 kommer böckerna i en rask följd, romaner och novellsamlingar, nästan en om året fram till 40-talets slut. Sedan följer ett decennium när den litterära aktiviteten avtar. Författarskapet blir av mer teologiskt meditativ art. Dels tycks det bero på en viss tveksamhet inför den litterära gestaltningens möjligheter över huvud taget. Dels förefaller orsaken vara mer praktisk: arbetet som lärare i ortodox kristendomskunskap vid Helsingfors svenskspråkiga skolor tycks ta det mesta av hans tid i anspråk. I varje fall bildar 50-talet och det tidiga 60-talet ett slags teologisk period i Tito Collianders författarskap.

De nyss citerade raderna speglar den spänning mellan dogmatik och mystik som man kan finna under den här perioden. Ytterst handlar ju de ömtåliga frågorna om förhållandet mellan språket och verkligheten. Är avsaknaden av det liturgiskt verbala uttrycket egentligen ett bevis för att själva saken inte finns där? Kan mysteriet begränsas av våra fattiga ord?

Egentligen är frågorna retoriska, inte minst för Tito Colliander själv. Han har själv varit inne på dem otaliga gånger. I själva verket såg han problemet klart långt innan hans mer medvetet religiösa period hade börjat. Någon gång under trettiotalets första år, då han fortfarande formellt tillhörde den lutherska kyrkan, fick han för sig att han kanske skulle låta sig konfirmeras i den tyska församlingen i Helsingfors. Men så värst långt på den lutherska vägen kom han aldrig:

Strax under den första lektionen behandlade den mycket sympatiske pastorn läran om den heliga Treenigheten. Han ritade en liksidig triangel med krita på tavlan, och förklarade att alla hörn i triangeln – Fadern och Sonen och den Helige Ande – var likvärdiga: tog man bort ett av dessa hörn så föll hela triangeln ihop. Teologiskt-dogmatiskt är detta helt riktigt, men jag blev enbart obehagligt berörd: att tycka sig kunna förklara Guds väsen med geometriska figurer på en skoltavla! Efter lektionen sa jag på hans fråga: danke sehr, aber ich glaube dass ich nicht wiederkomme.

Mot detta ”trianglarnas språk” har Tito Colliander i memoarvolymen Nära från 1971 kontrasterat det som han kallar för ”den brinnande vaxljuslågans språk”. Det är ett språk bortom bokstäver och ljud som han hela tiden söker nå fram till. Ett avgörande möte med det språket upplevde han en ljum augustikväll i det estnisk-ryska klostret Petseri någon gång i slutet på 30-talet. Den här upplevelsen blev avgörande inte bara för hans författarskap utan också för hans tro: det var i Petseri som han tog steget över in i den ortodoxa kyrkans gemenskap. Men den religiösa vissheten innebar inte något slut på det litterära sökandet:

Jag tror att jag började söka det då, det språk som jag söker alltjämt. Bönens språk, den bön som lämnar orden bakom sig. Eller: i vilken varje ord är en sal med oändligt många öppna fönster och dörrar och bakom varje dörr en ny sal med oändligt många öppna fönster och dörrar. Ett rum som inte är ett enda utan oändligt många. Till sitt väsen är det alltid ljust, bara människan kan tillföra det mörker.

En ort som ger orden deras verkliga onåbarhet. Varje ord är en sådan ort, och då det uttalas av en röst så far det ett innehåll utöver vad vi menar med innehåll – innehållet blir både ordets och röstens. Ett enda ord: samtidigt både lärkans, den osynliga där uppe i de himmelska boningarna, och det böljande jordiska fältets tusende liv som igen alstrar tusende liv. Och vägen och vår vandring på den.

Jag skulle vilja använda mig av ett sådant språk. Språket bortom bokstäver och ljud. Den brinnande vaxljuslågans språk.

I en underbar, men tyvärr förbisedd, liten samling prosadikter från 1957 med titeln Glädjes möte, är han inne på samma tema, det om de mänskliga ordens otillräcklighet. Han talar där om hur änglarna ordlöst, utan tillhjälp av materie meddelar sig med varandra och om hur Guds samtal med Adam i lustgården var fritt från ordbundenhetens fängelse. Tingens verkliga namn, de namn som Adam gav dem, vidkänns varken ljud eller bokstavstecken. Verklighetens närvaro förblir obeskriven. Det är syndafallets kläder av skinn som binder oss vid ordsymbolerna.

I denna pessimistiska vision av ordens omöjlighet ser Tito Colliander dem till slut som liggande döda, uppradade på hyllor i ett iskallt bårhus. Finns en död, frågar han, som är mera mörk än ordets död? Men på nästa sida vänds ändå denna mörka död i en ljus uppståndelse:

In i bårhuset steg då förkunnaren av livet. De döda reste sig upp vid hans andedräkt, deras lemmar fick färg, deras ögon glans. De fick röst. Och jag såg dem samlas till en högtidlig dans, en dans som fyllde landskapen med kosmisk glädje. Skogssluttningarna ljusnade i blom, husfasaderna sköljdes rena. I varuhuset lyftes taket allt högre och uppgick i gyllene himmelskupol. Mellan bokhyllorna hade jag skymtat den gamle lumpsamlaren Robkin, han plirade mot ljuset: Kristus är uppstånden, hälsade han mig.

När de döda orden plötsligt uppstår finns den gamle ryske lumpsamlaren Robkin där. Hans närvaro är lika oväntad som uppståndelsen. I den 18 år tidigare utkomna romanen Förbarma dig (1939) är han en av huvudpersonerna, en tragisk, misshandlad men samtidigt genomskådande gestalt. Det sista som läsaren möter i den romanen är just gubben Robkin som med bar överkropp står ute i snön och vaggar åt sidorna. Och hans spruckna röst uttalar de ord som sammanfattar både hans och mänsklighetens situation: Herre förbarma dig, förbarma dig! Och nu, i Glädjes möte, är han uppståndelsens budbärare:

Hur fri var icke utblicken från dessa fönster: himmel och hav och sädesfält i klara linjer. Hör: smärtans ljuva förebud om döden som livets början. I den skänkta stunden sammanvandrar alla möjligheter: stimmet på ett marknadstorg och vintergators tomma kyla bärgas in. Kärlekens omfamning sluter i ett strandlöst hav av glädje varje tänkbart böljeslag.

Kristus är uppstånden, hälsade mig Robkin. I sanning uppstånden, svarade min röst rakt ut i glädjen.

Kristus är uppstånden! Herre förbarma dig! Dessa de mest centrala orden i den ortodoxa traditionen kan kanske ses som ett slags sammanfattning av Tito Collianders senare författarskap. Främst tänker man då på den enastående memoarsviten i sju band från 1964 till 1973. Bevarat, Gripen, Vidare, Givet, Vaka, Nära och Måltid är titlarna på detta i svensk litteratur unika verk, unikt inte bara till formen utan också till innehållet. Här finns en språkets skönhet som griper tag om läsaren. Men framför allt genomträngs man av en helhetssyn på tillvaron. Ingenting som händer är en tillfällighet. Allt ses i det perspektiv som han på ett ställe definierar som den ”ryska heligheten” med följande ord:

… en svårförklarad storhet och generositet i hela livsuppfattningen, en Kristus som råder över både mikro- och makrokosmos, där det av synd och sorg och lidelse darrande köttet möter de eviga tomrummen i en omfamning utan gränser: den fråge- och svarslösa kärlekens omfamning.

Det här ”helighetsperspektivet” har Tito Colliander naturligtvis inte uppfunnit själv. Han betygar ofta sin tacksamhetsskuld till den tradition som han mött framför allt i Valamo kloster och som han så gärna återvänder till. Fader Johannes från Valamo, en starets i den långa kedjan av andliga ledare, har varit hans lärare, och han citerar gärna en replik från ett samtal dem emellan ute i naturen. Fader Johannes pekar på marken, på gräset, blommorna och på alla insekter som rör sig där: ”Allt detta är fullt av Herrens glädje. Du skall inte tro att du kommer in i paradiset någon gång när du är död. Paradiset är redan här, när du älskar.”

Sambandet mellan kärleken, glädjen och paradiset – den återupprättade skapelsen – är starkt i allt det som Tito Colliander skrivit under senare år. Skapelsens enhet och helhet kan upplevas i det vardagliga om vi bara ger oss tid att se och lyssna efter den. I den sista memoardelen, Måltid, återkommer han ofta till detta tema:

I måltiden `förenas vi rent materiellt med allt som var överallt och som blir överallt. De jordiska landskapen stiger in i vårt eget anatomiska oöverblickbara landskap … Och endast så, genom måltiden, ges oss förmågan att andas, att leva, att tänka och att tacka.

Måltiden förenar oss med hela världsalltet, hela skapelsen. Tillika med dess skapare – för den som ser det så. Medan vi tuggar brödbiten eller sväljer vinet blickar vi in i vårt fullständiga beroendeskap av sådant som vi inte har någon makt över: själva grunden för vår möjlighet att finnas till…

Till tid och råämne är måltiden, sådan vi tar del av den, alltid begränsad. Ändå: som verklighet gränslös. Varje enskild måltid är rotad i evigheten och sträcker sig ut i samma evighet…

Skapelsen är rotad i evigheten och den springer fram ur evighetens tystnad. Och just tanken på tystnaden har fatt en allt viktigare plats i de allra senaste böckerna, Motiv från 1978 och Början från 1979. Framför allt den senare är i mycket en bok om det som fanns före början, före alltings begynnelse: den stora tystnaden. På ett café i Wien berättar en konstnär om hur han i ett grekiskt kloster börjat leta efter tystnadens väsen, dess egentliga ort. Och han utvecklar sina tankar:

– Den tystnad som gömmer sig inne i det här vinet, inne i bordet, i oss själva, tystnaden i vår lever, i våra njurar. Trädens årsringar, den ena efter den andra läggs i tystnad. En tystnad som störs av ingenting. Tystnaden är sätet för sanningen… Den tystnaden är bottnen, ursprunget för ordet -ja ja, för ordet med stor bokstav om ni vill. ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud”, om ni vill. Om ingenting har det skrikits och ljugits och bråkats så mycket som om det Ordet. Men i tystnaden kan lögnen inte vistas.

I begynnelse var- Ordet, nåväl, men före begynnelse var tystnad. Och där är allas vårt ursprung och alltings ursprung – i tystnaden.

De tankar som är centrala i den här boken hänger naturligtvis nära samman med den diskussion om språkets möjligheter som inledningsvis berördes. I sökandet efter sanningen om tillvaron hamnar vi ofelbart i spänningen mellan Tystnaden och Ordet. De ord som vi försöker fånga verkligheten i är ”det ofattbaras alltför schematiskt förenklade dräkt” för att nu låna ett citat från novellsamlingen I åratal från 1949. Det gäller att söka sig fram till det språk som lämnar orden bakom sig. Språket bortom bokstäver och ljud. ”Den brinnande vaxljuslågans språk.”

När Tito Colliander i februari 1984 fyller 80 år kan han se tillbaka på ett mer än 50-årigt författarskap. För dem som har upptäckt hans böcker, framför allt dem från 60- och 70-talet, är han en av de viktigaste skribenterna inom det svenska språkområdet. Hans erkännande har egentligen kommit sent och fortfarande tillhör han inte dem vars namn självklart nämns i översikterna av dagens mest angelägna författare. Han är, för att citera Johannes Salminen, ”särlingen som far plikta för sin plats utanför alla skolor och kotterier”.

Ändå är han ingen utpräglat ”from” eller snävt kristen författare, även om tonvikten i den här översikten har legat på de delar av hans författarskap där diskussionen kring livsfrågorna sker utifrån den religiösa tradition där han så starkt hör hemma. Hans frågor är eviga och han söker efter de eviga svaren. Och han tränger sig aldrig någonsin på läsaren med sin egen övertygelse.

Kanske är detta att hitta den rätta balansen mellan tystnaden och orden det allra viktigaste för var och en som har ett budskap att förmedla. Enligt min mening har få i den moderna svenska – och internationella – litteraturen nått denna balans i lika hög grad som Tito Colliander.