Monogenism eller polygenism?

I oktober 1982 hölls i Nizza en kongress om människans paleontologi. Mer än tvåtusen specialister deltog. Kongressen hade organiserats av H. de Lumley, och den talade mycket om Tautavel-människan och hennes plats i vårt stamträd.

Man tog upp problemet om homo sapiens har ett enda ursprung. Man diskuterade färska arbeten om orangutangen och ramapithecus som kommit fram till slutsatsen att människan och chimpansen inte skildes åt för trettio millioner år sedan utan bara åtta, och så vidare.

Här skall vi behandla frågan om den allra första människan och visa hur man har framställt den nyligen och hur man framställer den i dag. Beroende på om arten har sitt ursprung i en enskild individ, i en grupp eller i flera olika grupper talar man om monogenism, polygenism eller polyfyletism.

Det som det gäller är att veta hur nya arter uppstår, hur övergången sker från en art till en annan, om det är frågan om en massiv och progressiv övergång eller en isolerad sådan.

Har släktet en eller flera ursprungsorter?

Långt innan man talade om evolution ställde man frågan om folkens, rasernas och mänsklighetens ursprung. Enligt biblisk förebild förespråkade man den modell som såg ut att vara enklast: varje folkslags ursprung var en enda människa, mänsklighetens ursprung var också en enda människa: Adam.

Denna monogenism gav inte anledning till några invändningar eller problem förrän Isaac de la Peyrière 1555 ställde frågan om föradamiterna.

(Denna person var ganska säregen. Han gick flera gånger över från katolicismen till protestantismen och omvänt. Han menade att Gud enligt Bibeln hade skapat människorna samtidigt som han skapade djuren, och att Adams söner hade utvecklats bland människorna. Hedningarna skulle härstamma från dessa föradamiter.)

Det blev en stor skandal och diskussionen, mer filosofisk eller teologisk än naturvetenskaplig, ledde inte till några särskilt exakta slutsatser. När slavhandeln började fick denna polygenistiska tes en ny aktualitet, eftersom den tillät påståendet att de svarta inte hade samma ursprung som de vita.

De stora naturvetenskaparna, som Linné, godtog dock inte detta skilda ursprung utan betraktade hela mänskligheten som en enda art.

Pyrame de Candolle gav i början av 1800-talet en berömd och ännu giltig definition av begreppet art:

”Arten är summan av alla de individer som är mer lika varandra än andra, som genom ömsesidig befruktning kan ge upphov till fruktsamma individer och som fortplantar sig på ett sådant sätt att man kan antaga att de alla från början härstammar från en enskild individ.” Han förutsätter alltså tydligt monogenismen.

Polygenismen och till och med polyfyletismen levde dock kvar, och när utvecklingsläran diskuterades i början av 1800-talet godtogs polygenismen av evolutionsmotståndare som Agassiz, eller av evolutionsanhängare som Vogt, för vilken människans ursprung var resultatet av apornas utveckling på sin kontinent.

Då ingrep Haeckel (1834-1919), en av förra seklets mest berömda biologer, förkämpe för utvecklingsläran och företrädare för en allmän monogenism. Polygenismen försvann plötsligt från scenen, och man kan säga att alla forskare på området var monogenister fram till 1910.

1909 upptäcktes i Dordogne, i Combe Capelles öppning mot Aurignac, skelettet av en Cro Magnon-människa med vissa negroida drag, homo aurignacensis. Klaatsch studerade det med allt större entusiasm. De små olikheter han fann fick en sådan vikt att han ansåg det nödvändigt att föra detta fossil till en så ny klass att det måste ha ett annat ursprung. Han ritade upp ett stamträd där man såg hur de olika människoraserna härstammade från de stora aporna orangutang, gorilla och chimpans, medan homo aurignacensis var stamfar till forngermanerna.

I dag är det svårt att förstå hur en sådan teori kunnat få framgång och bli erkänd av många forskare. Somliga drev till och med polygenismen åtskilligt längre: D. Rosa formulerade sin teori om hologenesen, som G. Montandon tillämpade på människosläktet. Enligt denna teori har jorden inte befolkats genom folkvandringar, utan varje art och varje ras har uppstått på den plats

där den nu finns. Milliarderna primitiva organismer uppträdde på en och samma gång överallt på jorden, identiska till sin struktur och till sina möjligheter för framtiden. Denna enda ursprungliga art klövs överallt i två dotterarter, av vilka den ena grenen är brådmogen och utvecklas snabbt på en lägre nivå, medan den andra grenen utvecklas sent och långsamt men når högre. Varje ny art delar i sin tur upp sig i två arter, och så vidare i all oändlighet. Vid den tusende eller millionte delningen uppträdde överallt på samma gång homo habilis, sedan homo erectus och så vidare. De olika kontinenternas homo sapiens är inte inbördes besläktade, men liknar ändå varandra på grund av denna anmärkningsvärda programmering från första början.

Hologenesen fick visserligen aldrig något större inflytande, men det fick polygenismen, som mellan 1920 och 1930 var allenarådande inom människans paleontologi. P. Teilhard de Chardin skrev i Revue des Questions Scientifiques: ”Vetenskapen skulle aldrig på egen hand ha kunnat drömma om att tillskriva människosläktets väldiga byggnad ett så snävt ursprung som två individer.”

I en uppseendeväckande artikel i tidskriften Anthropologie 1929 granskade H. V. Vallois alla dessa argument, deras förutsättningar och postulat, och drog slutsatsen:

”Det finns absolut inget bevis för de polyfyletiska idéernas riktighet … det enda logiska svaret på frågan om människosläktets ursprung är det monofyletiska.”

Det dröjde inte länge förrän den polyfyletiska strömningen försvann, och man är nu mer eller mindre överens om att människosläktet har en enda ursprungsort, ”en vagga på hjul” som abbe Breuil kallade den, eftersom den flyttas så ofta. Men har släktet sitt ursprung i en enskild individ eller i en hel grupp? Det har paleontologin inga större möjligheter att tala om för oss, för hur skulle man med ledning av mer eller mindre isolerade fossil kunna veta vilket av dem som är det första och eventuellt det enda? Det är bara biologins, och i synnerhet genetikens, lagar som kan upplysa oss på denna punkt. De är likadana nu som de var då.

Mendel eller Darwin

1859 publicerade Darwin sin bok om arternas ursprung. I dag är alla ense om att hans intuition var god, men att de förklaringar han gav inte är särskilt giltiga.

(Jfr Jean-Marie Moretti: Darwinismen hundra år efter Darwin, Signum 1982, sid 172 ff.)

Darwin visste ingenting om den genetik vars lagar G. Mendel just höll på att upptäcka. I stället antog han att varje cell producerade mikroskopiska frön som svarade för dess reproduktion. Könscellerna är de celler som har en komplett samling sådana frön. Dessutom var för honom ärftligheten någonting som fanns mellan de båda föräldrarna, vilket ledde till en väldig variationsrikedom hos avkomman. Kampen för tillvaron eliminerar de sämst anpassade och lämnar kvar de lämpligaste. Så småningom utvecklas arten på så sätt, modifieras genom miljöns påverkan och når till slut fram till en struktur som är så annorlunda att man kan tala om en ny art. Livet är ständig förändring och arten är en intellektuell konstruktion, en ögonblicksbild av ett flyktigt tillstånd.

Darwins ärftlighetsteorier försvann för alltid när Mendels teori blev känd i början av 1900-talet. Th. Dobzjanskij inledde 1937 den nydarwinistiska perioden genom att införa vissa genetiska element i Darwins system. G. Simpson grundade 1944 en ”syntetisk teori” genom att också föra in paleontologin (Tempo and mode in evolution, 1944). Enligt denna syntetiska teori sker utvecklingen genom ett kontinuerligt framåtskridande, då de bästa kromosomerna och de bästa generna bevaras genom det naturliga urvalet. De intressanta allelerna stärks genom att bli homozygota och ständigt dominerande.

Förändringen skulle ske mycket gradvis genom en långsam genavledning. De begynnande raserna skildes så småningom åt geografiskt, och övergick omärkligt i skilda arter. Hela samlingen av individer befann sig i ständig utveckling, och i en och samma samling ändrades alla individerna mer eller mindre snabbt tills de tillsammans blev den nya arten. Det kunde alltså bara vara fråga om polygenism.

Genetikens rön

Biologerna var inte överens, men deras länge negligerade argument fick tyngd när genetikerna kastade sig in i striden. Genetiken studerar på vilket sätt de ärftliga egenskaperna förs vidare. Skulle den då inte vara väl ägnad att ge sina synpunkter på hur nya arter uppstår? Med hjälp av mikroskop kan man i detalj iakttaga kromosomerna, karyotypen, medan den molekylära biologin studerar strukturen hos DNA och proteinerna som denna programmerar.

Förvåningen blev stor när man i kromosomerna fann så stora likheter mellan de mest skilda arter, och när man kunde konstatera att DNA är någonting gemensamt för alla organismer, att varje aminosyra alltid utmärks av samma kedjor.

Om vi jämför människans kromosomer med kromosomerna hos den apa som biologerna anser står oss närmast, chimpansen, finner vi tjugofyra kromosompar hos chimpansen och bara tjugotre hos människan, men om man ägnar alla dessa kromosomer ett exakt studium finner man att tretton par är praktiskt taget identiska hos båda arterna. En av de längsta kromosomerna hos människan, kromosom 2, existerar inte hos chimpansen. Den är resultatet av att två av de kromosomer som finns hos chimpansen har växt ihop. Det är därför denna mutation, den så kallade robertsonska, innebär en övergång från tjugofyra kromosompar till tjugotre. Med fem andra kromosomer förhåller det sig på liknande sätt – också de har gått igenom en eller flera pericentriska inversioner, vilket betyder att ett fragment nära kromosomens centrum skils från sin plats och sedan återvänder till denna, men i motsatt läge. Vissa andra detaljer skiljer dessa kromosomer åt, men som man kan konstatera är de mycket nära släkt med varandra.

Om vi i stället för kromosomerna studerar strukturen hos DNA eller aminosyrornas sekvens i proteinerna (det är i praktiken samma sak, eftersom den ena är beroende av den andra), finner vi ännu större likheter. Låt oss ta ett välkänt protein, den viktigaste beståndsdelen i de röda blodkropparna – hemoglobin. Låt oss betrakta en av de kedjor som bildar detta, alfakedjan, som rymmer 141 aminosyror som man lyckats placera. Hos gorillan finner man samma aminosyror på samma ställen, med ett enda undantag. På samma sätt förhåller det sig också hos hästen, men här finner vi också sjutton andra aminosyror, hos svinet arton, hos kon tjugosju och så vidare. Denna likhet är vid första anblicken mycket förvånande, men intressant med tanke på evolutionen. Först och främst visar den oss att hemoglobinet måste vara någonting gemensamt för alla djur, och att vi och alla andra arter har ett gemensamt ursprung. Den visar oss också hur stabila de ärftliga dragen är under millioner år. För mer än åtta millioner år sedan fanns varken människan eller gorillan, men denna hemoglobinkedja var i sin helhet likadan som den är idag. Evolutionen har skilt de sista aporna från människans föregångare. Då skedde, hos en av dessa båda sidor, en mutation i en aminosyra. Denna mutation var den enda i sitt slag, och under åtta millioner år har sedan dess ingenting förändrats i hemoglobinmolekylen.

Arternas stabilitet

Efter dessa konstateranden om proteinerna och kromosomerna började man tvivla på darwinismens tes att_ arterna utvecklas kontinuerligt genom otaliga småförändringar, som G. Simpson hade gjort till en av nydarwinismens centrala satser.

Efter långa studier har N. Elredge och S. J. Gould visat att paleontologin inte känner till några sådana ständiga förändringar. (Se Models in Paleobiology, 1972.) Djur- och växtarterna är helt stabila under millioner år. Övergångsperioderna är relativt korta. De många olikheterna mellan syskon, som Darwin fäste en sådan vikt vid i sin ärftlighetsteori, är inga mutationer utan bara allelförändringar. De ärftliga egenskaperna har i själva verket flera verkningar. Den ena är dominant och den andra recessiv. Den recessiva försvinner om den inte uppträder dubbelt (homozygot) och lämnar då plats åt den dominanta. Enligt Darwins teori gynnar det naturliga urvalet den ärftliga egenskapens intressanta aspekt i så hög grad att de fördelaktiga egenskaperna till slut ställer de andra i skuggan och blir homozygoter. Så förhåller det sig dock inte. De nu levande arter som på egen hand segrat över sina konkurrenter, de vilda arterna, är oftast heterozygota. Efter framgångarna med majshybrider känner alla till fördelarna med heterosis och den livskraft den ger upphov till. Det kunde inte Darwin ha förutsett.

Arternas åtskiljande

Enligt Th. Dobzjanskij (Genetics and the origin of species, 1937), och enligt nydarwinismens renaste linje, utvecklas arterna långsamt och gradvis, medan den geografiska spridningen hjälper anhopningen av små olikheter i egenskaperna att utvecklas så långt att arterna slutgiltigt skils åt.

Det bästa exemplet på denna process är måsarnas historia. Dessa fåglar kommer från början från centrala Sibirien. En del av dem har spritts västerut till Europa, till Frankrike, medan en annan del har färdats österut mot Nordamerika och Grönland, för att så småningom komma till Västeuropa också de. De har varit skilda åt några millioner år, var och en på sitt håll. De har färdats över kontinenterna, och när de mötts än en gång har de inte känt igen varandra. Måsarna häckar med sin egen grupp, som om det hade varit frågan om två skilda arter. För oss är det dock ganska svårt att skilja de båda grupperna åt. Enda skillnaden mellan dem är färgen runt ögonen och på fötterna, samt några andra smådetaljer som ornitologerna preciserat. Det ser alltså ut som om vi här har ett perfekt bevis på den nydarwinistiska teorin, eftersom vi här har fatt två skilda arter.

Men så är det inte alls, för olikheten mellan dem är helt ytlig. Bara man målar de båda arterna litet runt ögonen så känner de igen varandra, parar sig och far gemensam avkomma med ett utseende någonstans mitt emellan de båda föräldrarnas. Om de ärftliga egenskaperna läggs om kan det uppstå raser, men inte nya arter som inte kan befruktas av varandra. Ingen viktig mutation tycks ha ägt rum under måsarnas långa vandring.

Mycket intressantare är M. J. Whites iakttagelser när han studerade en grupp gräshoppor i södra Australien. I denna trakt fanns sju arter som levde sida vid sida, och som inte kunde få gemensam avkomma. Han studerade deras ursprung, och drog en intressant slutsats (Science, 159, 1968, s. 1065). Här hade skett vissa ganska viktiga kromosommutationer, vilket ledde till svårigheterna för de muterade och icke muterade gräshopporna, som var ursprunget till de nya arterna, att befrukta varandra. De olika arterna har inte haft någon svårighet att bevaras, eftersom det blev omöjligt för de icke muterade och de muterade gräshopporna att få gemensam avkomma. Det har uppstått en genetisk åtskillnad som skyddar varje arts enhet och särart.

Här har vi alltså två iakttagelser, rörande måsarna respektive gräshopporna, som helt klargör problemet polygenism kontra monogenism. Måsarna utvecklas kollektivt och gradvis, utan någon viktig mutation. Att fråga vilken mås som var den första i sin grupp tjänar ingenting till, utan vittnar om en total okunnighet om problemet. Förändringarna har ackumulerats så småningom i en hel population. Dess värre för teorin har de aldrig blivit så stora att de lett till en genetisk isolering. De båda så kallade arterna kan nämligen befrukta varandra. Däremot stämmer gräshoppornas historia helt överens med genetikens lagar. Den grundar sig på det ärftliga materialets grundläggande stabilitet och på det faktum att arterna skiljer sig från varandra framför allt i fråga om kromosomerna, där en förändring kan fä en genetisk isolering som resultat.

Någonting grundläggande som detta studium belyser är dessa förändringars likformighet. Låt oss antaga att det rör sig om en pericentrisk inversion av samma slag som skiljer några av chimpansens kromosomer från människans. Låt oss antaga att en kromosom är åtta enheter lång. (Av de fyra milliarderna nukleotider i en människocells DNA innehåller en kromosom omkring hundra millioner. För enkelhetens skull antar vi här att den bara består av hundra enheter.) Plötsligt uppstår en spricka mellan 52 och 53, och en annan mellan 77 och 78. Det isolerade fragmentet vänder sig så att 77 sammanfogas med 52 och 53 med 78 – en pericentrisk inversion har ägt rum. Om man tänker på hur detta sker förefaller det ganska osannolikt att det skulle hända flera gånger, på exakt samma ställen i samma kromosom och vid samma tillfälle, hos andra individer av samma art. Kromosomernas stabilitet under årmillionerna hos milliontals individer leder till tanken att ett sådant sammanträffande är mycket sällsynt och utan tvivel unikt. Allt tycks alltså orientera oss mot monogenismen.

Den första människan

Vi kommer säkert aldrig att få veta hurdana kromosomer neandertalarna hade, för att inte tala om homo erectus, homo habilis, australopithecus, ramapithecus och så vidare.

Det är dock sannolikt att de tretton kromosomer som vi har gemensamt med chimpanserna också fanns hos våra gemensamma förfäder. Vad beträffar de kromosomer som skiljer oss åt, vet vi inte om det är vi eller chimpanserna som har den ursprungliga varianten.: Mångfalden har uppstått genom mutationer, vilket tillåter oss att upprätta ett stamträd för de arter vilkas kromosomer vi känner till. Det kan vi däremot inte göra för de förfäder till människan som har försvunnit helt.

På några millioner år har de mutationer skett som kännetecknar kromosomerna hös oss. Den första människan var den som för första gången i sina cellkärnor hade samma kromosomuppsättning som vi. Sedan dess har praktiskt taget ingenting förändrats i våra kromosomer.

Enligt djuruppfödarnas erfarenheter och enligt genetikens lagar kan vi föreställa oss på vilket sätt det hela kan ha gått till. En mutation som påverkar kromosomerna berör säkert bara parets ena representant. Denna mutation övergår alltså i första generationen bara till hälften av ättlingarna. Om mutanten befruktar en av sina ättlingar, eller om två bärare av mutationen far gemensam avkomma, kommer hälften av deras ättlingar att bli som de och bära en enda muterad kromosom, medan en fjärdedel har båda kromosomerna i paret muterade och blir homozygot i den nya karyotypen. Genetikens lagar tenderar att låta hybriderna försvinna, och snart framträder en liten grupp individer som inte längre kan få gemensam avkomma med den ursprungliga arten. Den nya arten har större eller mindre möjligheter, beroende på omständigheterna, att etablera sig i världen och skaffa sig en plats i solen.

På detta sätt kan man föreställa sig att en art uppstår i enlighet med genetikens lagar. Många paleontologer, i synnerhet bland anglosaxarna, lever ännu i den darwinistiska miljön och tycks för människans ursprung vilja förespråka en polygenistisk eller till och med polyfyletistisk teori. Om detta vittnar i ett nyligen publicerat verk ett av de berömdaste namnen inom mänsklighetens paleontologi, R. E. Leakey.

(I Les Origines de l’homme, 1978, s. 108, skriver han: ”Människosläktet … uppstod inte på en enda plats vid en enda tidpunkt. På hur många platser har ramapithecus långsamt utvecklats till australopithecus africanus, australopithecus och homo? Det kommer vi aldrig att få veta, men hädanefter kan vi vara säkra på att det var på mer än en.”)

Likväl gör sig genetiken allt mer gällande. Ett tecken på detta är CNRS:s internationella kollokvium (Les Processus de l’hominisation: l`evolution humaine, les faits, les modalites, 1981). Dettas sista del ägnades åt ”evolutionsfaktorer, genetiska faktorer, kromosom- och genomläggningar”.

Slutsatsen man kom fram till är intressant: ”En kromosomomläggning som ursprung till ett nytt släkte, en ny art, talar till förmån för deras monogenistiska ursprung. Ett polygenistiskt ursprung skulle förutsätta att samma modifikation uppträtt på en annan plats eller vid en annan tidpunkt. Sannolikheten för att detta skall ha skett är mycket liten.” (S. 364.) Den fråga som nu blir aktuell är hur man skall kunna veta när denna mutation har ägt rum, detta sista kromosomarrangemang som gav upphov till homo sapiens. För det ena lägret är homo erectus, som namnet anger, en annan art än homo sapiens. Den sista mutationen skulle då ha inträffat när den tänkande människan, homo sapiens eller kanske homo presapiens, framträdde på scenen för mellan hundratusen och en halv million år sedan. För det andra lägret gjorde en långsam evolution att homo erectus utan något brott i kontinuiteten övergick i homo sapiens. Kanske var skillnaden mellan dessa båda enbart av kulturell art. Under dessa villkor skulle den sista viktiga mutationen ha ägt rum för omkring en och en halv million år sedan.

Hur det än må förhålla sig med den saken kan vi påminna oss att ”människoblivandet är något mer än enkla morfologiska och fysiologiska modifikationer … Medvetandets uppkomst är en unik händelse och det som verkligen skiljer människan från övriga arter”. (S. 366)

Nya frågor

I det monogenistiska perspektiv som genetiken allt mer orienterar oss mot talar flera skribenter om Adam och Eva. Det är knappast möjligt att formulera frågan klarare i den monogenistiska miljön, men är det ändå inte förhastat?

För filosofen (om han är kristet påverkad, ö. a.) eller teologen är den första människan den varelse som fick förnuft, den första som med full kännedom om orsakssammanhangen kunde välja mellan det goda och det onda. För biologen är den första människan den första varelse som fick samma kromosomuppsättning som vi har, en uppsättning som inte har förändrats sedan dess. Kan man förena dessa båda kriterier? Kan man säga att den första individ, som ur biologisk synvinkel ägde allt som behövdes för att vara förnuftig, också var det? Är det inte riktigare att medge att det krävs ganska långvariga förberedelser för att bli förnuftig? Förmodligen måste språket uppfinnas. Förmodligen måste familje- och samhällsrelationerna bli fler och djupare. Säkert måste den lilla ursprungliga gruppen först bli tillräckligt stor för att kunna bilda en stam, där de ömsesidiga kontakterna gör det möjligt att långsamt nå den nivå där de nya generationerna inte blir ”vargbarn” på grund av brist på uppfostran och mänskliga kontakter.

Vår uppfostran gör att barn normalt blir förnuftiga vid omkring sju års ålder. Det verkar då rätt rimligt att anse att de som ur biologisk synvinkel var de första människorna inte kunde bli förnuftiga utan uppfostran och traditioner, och att det gick flera generationer under denna tid, då villkoren var hårda och fritiden mycket knapp, innan en individ av denna art, den intelligentaste och snillrikaste, på en plötslig ingivelse överskred tröskeln till mänskligheten. Detta var civilisationens första erövring. Förnuftet framträdde i världen eller, som Teilhard uttryckte saken: noosfären började.

Framåtskridandet i riktning mot förnuftet och samvetet är en lång marsch som vår tids uppfostran klarar av ganska snabbt, men som då upptäckten var ny säkert tog sin rundliga tid. Hur det än må förhålla sig med den saken så kom, liksom varje gång en gräns skall överskridas, det ögonblick då en individ eller en liten grupp tog steget över till andra sidan. Vi har inga större förhoppningar om att vi någonsin skall kunna säga exakt när detta skedde.

Om homo erectus, som vissa paleontologer anser, långsamt och utan avbrott övergick i homo sapiens, så hade den första ”förnuftiga människan” ur biologisk synvinkel levt en och en halv million år innan hon faktiskt blev förnuftig. (Under förutsättning att homo erectus saknade förnuft och samvete, vilket inte torde vara vetenskapligt belagt. Ö. a.) Om däremot, som de flesta forskarna på detta område antar, homo sapiens är skild från homo erectus, kanske den första förnuftiga människan inte är äldre än några hundratusen år. Hon uppträdde då inte så lång tid innan samvetet och förnuftet uppkom.

Det är klart att man kan dagdrömma och föreställa sig att om vi kunde hämta hit den allra första människan, ur biologisk synvinkel, och låta henne gå igenom våra laboratorier och universitet, så skulle vi säkert av henne kunna göra en människa som kan blanda sig med folkmängden utan att man lägger märke till henne. Denna allra första människa levde isolerad bland varelser av vilka ingen var förnuftig och ingen kunde bli det. Alla hennes bekymmer var förvisso inte av intellektuellt slag, men hon tillhörde en högre art, och den familje- och samhällsmiljö som hon behövde möjliggjorde så småningom, kanske under loppet av några generationer, för förnuftet och samvetet att framträda. Så länge ingen vågade ifrågasätta Darwins idéer om de ärftliga variationernas mångfald, verkade det rimligt att stödja polygenismen, som inte tycktes ge anledning till några problem.

Genetikens framsteg har visat hur stabila kromosomerna är under långa tider, och hur osannolikt det är att flera mutationer äger rum på samma gång. Polygenismen blir allt mer osannolik, och lever numera endast kvar inom de skummaste delarna av paleontologin.

Monogenismen förutsätter alltså ur biologisk synvinkel en första individ, men frågan när en individ för första gången fick förnuft är ännu inte avgjord. Monogenismen förutsätter en första utveckling av människoanden, som genom uppfostran och det sociala äventyret, och via omvälvningar som vi ännu inte vet någonting om, når fram till förnuftets första framträdande på jorden.

Ur Études 1983:3

Översättn. Gunnar Gällmo