Nationer och konfessioner i Balticum

Konfessioner har både skilt folk och fogat samman nationer. Den gemensamma trosbekännelsen har bidragit till att forma nationellt identitetsmedvetande och att frambringa en enhetens och motståndets anda. Här står Polen som exempel inför allas ögon. Denna identitet mellan konfession och nation förekommer jämförelsevis ofta i Östeuropa, men därvid glöms det ofta bort att många folk i Östeuropa – liksom i Väst – är konfessionellt splittrade. Under de rådande förhållandena med kommunistiskt välde har enheten respektive splittringen mellan nationellt och konfessionellt medvetande fatt en särskild betydelse. Det visar sig nämligen i en militant ateistisk stats och samhällsordning att de kyrkor, som blivit fast sammanvuxna med ett bestämt folks liv och kultur och som där befinner sig i en monopolliknande situation, har kunnat försvara sin ställning bättre. Inte sällan har dessa trossamfund t.o.m. utnyttjats av de kommunistiska partiledningarna för att stabilisera samhället i krissituationer. Detta gäller naturligtvis i första hand för den katolska kyrkan i Polen, men även – om än i mindre grad – för de ortodoxa kyrkorna i Rumänien och Bulgarien. Å andra sidan har de kyrkor, som endast representerat bestämda delar, sociala skikt eller geografiska regioner i ett land, utsatts för ett avsevärt starkare tryck från det kommunistiska väldet. Kyrkorna i Tjeckoslovakien och Ungern utgör exempel på detta.

Förändringar i Estland och Lettland

Den så annorlunda kyrkliga situationen i Sovjetunionens baltiska republiker förklaras till stor del

därav, att den katolska kyrkan å sin sida under efterkrigstiden starkare än någonsin tidigare har vuxit in i rollen som bevarare av den nationella identiteten, medan de lutherska kyrkorna i Estland och Lettland aldrig i samma utsträckning har kunnat bli bärare av sina folks kulturarv.

Dessa folk är visserligen små (1979: 1 miljon ester och 1,4 miljoner letter), men de är konfessionellt splittrade och är dessutom pga. den massiva ryska invandringen efter andra världskriget starkare hotade vad det gäller deras kulturers fortbestånd. Lettlands södra del (Latgalen) tillhörde det polska stats- och kulturförbundet fram till 1700-talets slut. I ärkestiftet Riga och i stiftet Liepaja (Liebau) är i dag ännu ungefär 180 katolska kyrkor öppna. Omkring 140 präster tjänstgör här.

I november 1982 kunde en ny hjälpbiskop utnämnas i Lettland: den 56-årige Johannes Cakuls står nu vid den åldrige, nyligen till kardinal utnämnde biskop Julijans Vaivods’ sida. Vaivods innehar ämbetet som apostolisk vikarie för de båda lettiska stiften. Cakuls blev insatt som medhjälpare i denna uppgift med rätten att efterträda Vaivods i dennes ämbete. Lika litet som någon annanstans i Sovjetunionen har man i Lettland kunnat tillsätta ordinarie biskopar. Sedan trettio åt tillbaka hindras biskop Kazimirs Dulbinskis i sin ämbetsutövning. I ett litet prästseminarium i Riga, där inte mer än 20 prästkandidater far studera, försöker den lettiska katolska kyrkan också att utbilda några präster för diasporaförsamlingarna i Ukraina och Vitryssland. På 70-talet har man kunnat trycka några böcker, bl.a. en lettisk bönbok. De små upplagorna har inte på långt när kunnat täcka behoven. Kyrkan kan heller inte publicera någon tidskrift.

Den baptistiska väckelserörelsen har inte utan framgång verkat i Estland och Lettland sedan andra hälften av 1800-talet. I dag har såväl det officiellt tillåtna unionsrådet av evangeliskt kristna och baptister som det förtryckta underjordiska rådet för evangeliskt kristna och baptister ett starkt fäste för sitt arbete i dessa båda baltiska republiker. Sydöstra hörnet av Estland är övervägande ortodoxt, delvis till följd av en offensiv mission under 1800-talet. Vid krigsutbrottet var ca 20 % av Estlands befolkning ortodox. Ortodoxa stift finns också i Lettland och Litauen men omfattar få infödda letter och litauer.

Den lutherska kyrkan i Estland och Lettland råkade under 1800-talet in i de nationella stridernas ödesdigra spänningsfält. Den sågs som en tysk kyrka av såväl esternas och letternas uppväxande nationalrörelse som av den ortodoxa statskyrkan, eftersom de flesta pastorerna var tyskar och utgjorde en icke obetydlig minoritet av den tyska överklassen. Först i och med förflyttningen av de tyska balterna 1939 försvann den tyska dominansen slutgiltigt ur de lutherska kyrkorna i de baltiska länderna.

Också den katolska kyrkan i Litauen har fatt sin inhemska prägling först under detta århundrade. Ända fram till tiden för det första världskriget utövade det polska prästerskapet och det polska språket ett avgörande inflytande här, men sedan 1945 tycks de polsk-litauiska spänningarna inom kyrkan vara definitivt övervunna. Tvärtom tycks under den senaste tiden den polska förnyelserörelsen och den polskfödde påven ha mottagits som ett moraliskt stöd av katolikerna i Litauen.

De olika grader av nationell – och därmed social – bas som kyrkorna har i de baltiska länderna, har lett till att de lutherska kyrkorna i Estland och Lettland snarast visat sig beredda att acceptera de snäva gränser som sätts av det sovjetiska systemet för kyrkans arbete, medan katolska kyrkan i Litauen sedan 15 år tillbaka befinner sig i en fas av aktivt motstånd.

De lutherska kyrkornas situation

I Estland finns i dag ungefär 140 lutherska församlingar och 15 filialförsamlingar (1940 fanns 153 församlingar och 42 filialförsamlingar), men de omhänderhas av endast 69 pastorer och 25 icke-ordinerade hjälppredikanter. Antalet ungdomar som öppet deltar i det kyrkliga livet har

gått tillbaka särskilt starkt. Medan 30-40 % av de döda begravs kyrkligt blir nu endast ungefär 10 % av de nyfödda döpta, och endast 2-3 % av dem som vigs i Estland låter viga sig kyrkligt. Det uppges att mellan 80 000 och 140 000 personer stöder sina kyrkor genom frivilliga kollekter, vilket motsvarar 8-14 % av den estniska befolkningen.

Den estniska kyrkan har hittills inte fått tillåtelse att trycka något annat än en liten, årligen utkommande kyrklig kalender. Varken biblar, sångböcker eller agendor har fatt tryckas efter andra världskriget, fastän esterna tillhör de av Sovjets folkgrupper som läser mest och för vilka mest litteratur trycks på modersmålet. Nya pastorer utbildas med hjälp av korrespondenskurser, i vilka för tillfället 15 till 30 pastorskandidater deltar. Detta slags studier är också annars en mycket vanlig utbildningsform i Sovjetunionen. I ledningen för den estniska kyrkan står sedan 1978 den år 1908 födde ärkebiskopen Edgar Hark.

Den lutherska kyrkans situation i Lettland kan i många avseenden jämföras med situationen i Estland, även om den kulturellt-nationella identiteten och det kyrkliga livet tycks vara mera hotade i Lettland än i Estland.

Detta har bl.a. att göra med att letterna numera utgör något mer än hälften av befolkningen (1979:53, 7%) i sin republik, i Estland däremot var 1979 64,7 % av befolkningen inhemsk. Orsaken till den sedan årtionden sjunkande procentandelen av ester och letter är den massiva ryska och ukrainska invandringen, som har givit särskilt städer och industricentra en rysk prägel. Många tecken talar för att viljan till nationell självhävdelse är starkare utvecklad hos esterna än hos letterna. Vid upprepade tillfällen har under de två senaste åren skolungdomar och studenter – särskilt i universitetetsstaden Tartu (Dorpat) – gått ut på gatorna och demonstrerat för bevarande av det estniska språket vid de högre skolorna och mot det ryska språkliga och kulturella inflytandet.

Den lettiska kyrkan uppgav i mitten av 70-talet att man hade 182 församlingar, men att dessa betjänades av endast 80 i tjänst varande pastorer. Bland dessa finns många som redan uppnått pensionsålder, men som ändå fortfarande tjänstgör pga. brist på nyrekryterade pastorer. I den lettiska kyrkan har sedan 1975 också några kvinnliga pastorer vigts. Dessa har fått sin utbildning genom korrespondenskursen i Riga. I Riga finns 15 lutherska kyrkor, som är öppna för gudstjänst – ett förvånansvärt stort antal. Här lever också en del av de präster som tjänstgör i landsbygdsförsamlingarna utanför staden. Ledningen för kyrkan ligger i ärkebiskop Janis Matulis’ hand.

Från Riga sköts även de tyska lutherska församlingarna i Västsibirien och Kazakstan. För denna uppgift svarar den mycket aktive superintendenten Harald Kalnins. De tyska församlingarnas uppblomstring under de senaste åren hör till de mest överraskande och glädjande händelserna inom Sovjetunionens kyrkliga liv. Flera dussintal församlingar har under senare tid åter kunnat registreras på orter med en relativt stor tysk befolkningsandel, och man har på så sätt återupptagit en legal verksamhet. Då det ännu inte finns några pastorer innehas ansvaret för församlingarna av några av Kalnins och av tidigare tyska pastorer invigda hjälppredikanter. Beslutet att åter ge tillstånd för tyska lutherska församlingar skall också ses i samband med de sovjetiska myndigheternas bemödanden om att motverka utvandringen av tyskar till Västtyskland.

Det konfessionellt homogena Litauen

I motsats till Estland och Lettland har det inte ägt rum någon massiv immigration till Litauen efter andra världskriget, vilket gör Litauen vid sidan av Armenien till det överlägset mest nationellt och konfessionellt homogena icke-ryska territoriet i Sovjetunionen. 80 % av befolkningen är litauer. 1979 års folkräkning uppgav, att endast 8,9 % av befolkningen är rysk. 7,3 % av befolkningen tillhör den polska minoriteten.

Den katolska kyrkan har vidmakthållit en förvånansvärd kraft och enighet, ja kanske t.o.m. vunnit terräng, under den sovjetiska överhögheten. Enligt uppgift av en företrädare för katolska kyrkan i Litauen vid Sovjetutställningen i Düsseldorf i oktober 1982 är 70 % av de 2,7 miljoner litauerna troende katoliker och 30 % regelbundna kyrkobesökare. Dessa tal är uppseendeväckande också i jämförelse med de västliga industriländerna. I det sovjetiska sammanhanget måste de väcka än mer uppseende, då det vid samma tillfälle meddelades att 80-90 % av barnen döps och 70 % av äktenskapen ingås kyrkligt. Utanför Polen kan det inte någonstans i det kommunistiska maktblocket finnas någon kyrka, som är så starkt nationellt och samhälleligt rotad. Ändå gäller den lagenligt fastställda och politiskt genomförda diskrimineringen av de troende i princip i Litauen liksom överallt i Sovjetunionen. Sålunda kan ingen vara lärare, sergeant eller kolchosföreståndare och samtidigt deltaga i det kyrkliga livet.

628 kyrkor står (år 1974) till förfogande för gudstjänst och 735 präster (1980) har hand om församlingarna. Före annekteringen 1940 var dubbelt så många präster verksamma. Alla kloster stängdes av de sovjetiska myndigheterna och alla ordnar förbjöds. I dag förvaltas de sex stiften av fyra apostoliska vikarier med biskoplig rang: Liudas Povilonis i Kaunas, Romualdas Kriksciunas i Panevezys, Vincentas Sladkevicius i Kasiadorys och Antanas Vaicius i Telsiai. De båda sistnämnda tillträdde sina ämbeten först i juli 1982. Särskilt anmärkningsvärt är fallet med biskop Sladkevicius som vigdes till biskop redan 1957 men som de sovjetiska myndigheterna aldrig tillåtit utöva sitt ämbete. Som tidigare är biskop Julijonas Steponacivius förhindrad att utöva sitt ämbete. Denne är vikarie i ärkestiftet Wilna och därmed innehavare av den främsta biskopsstolen i Litauen. 1961 blev han utan rättslig prövning och på obegränsad tid förvisad till en församling.

Tecken på en katolsk proteströrelse

Den nuvarande situationen kännetecknas väsentligen av den nationella och kyrkliga proteströrelse som uppstod i Litauen i slutet av 60-talet och som har fatt starkt stöd i folkets alla sociala skikt. Efter krigsslutet utsträcktes de sovjetiska religionslagarna till att gälla också i Litauen – liksom alla nyerövrade områden i väster. Den kyrkliga aktiviteten inskränktes till ett minimum och blev i stor utsträckning undanträngd ur samhället. I verkligheten lyckades det dock varken då eller senare i Litauen att faktiskt genomföra alla inskränkningar och förbud. Församlingarna och prästerna gjorde motstånd särskilt mot förbudet mot all undervisning och själavårdande verksamhet utanför gudstjänsten. I hundratals individuella och kollektiva brev till myndigheter och partiorgan riktades ständigt på nytt några bestämda centrala besvär och krav: De kyrkliga ledare som förvisats till avlägset belägna församlingar skulle komma tillbaka till sina biskopssäten, eftersom just de var oförskräckta försvarare av kyrkan. I medelpunkten stod också barnens religionsundervisning. Litauerna åberopade sig därvid på föräldrarätten och på religionsfriheten, som – om den inte skall vara helt abstrakt och innehållslös – måste innefatta rätten till religiös undervisning av barnen genom prästerskapet. Katolikerna var inte beredda att stillatigande åse hur katekesundervisningen lades ner. I breven, av vilka många nådde väst, beklagade man ständigt på nytt den hela tiden växande prästbristen. Fulla av bitterhet påvisade man i breven hur kort tid det med tanke på prästerskapets åldersstruktur och den minimala nyutbildningen skulle dröja innan kyrkan skulle vara utan präster. Det konkreta kravet löd: upphävande av den statligt fastställda begränsningen av antalet prästkandidater vid prästseminariet i Kaunas. Slutligen fordrade katolikerna tillåtelse att trycka och sprida åtminstone elementär religiös litteratur. Katolikerna i Litauen far ännu i dag inte ge ut något slags tidning och det fattas också biblar.

Ytterligare en höjdpunkt nådde proteströrelsen 1979 med en petition till Brezjnev som samlade 148 000 underskrifter. Folket fordrade att man skulle ge tillbaka den av de troende byggda kyrkan i Klaipeda (Memel), som stängdes kort före invigningen och gjordes om till konsertsal.

Sovjetisk dubbelstrategi

Hur har sovjetregimen reagerat på den katolska rörelsens utmaning? Som i andra liknande fall har hårda polisiära aktioner och rättsliga domar å ena sidan stått mot vissa gester av tillmötesgåenden å den andra. Kyrkan far nu ta emot fler studenter i prästseminariet i Kaunas. Medan deras antal på de fem kurserna under 60-talets senare hälft hade sjunkit till 30, kan nu sedan 70-talets slut 100-120 prästkandidater studera här. Under 70-talet fick också några publikationer komma ut. 1972 trycktes för första gången sedan krigsslutet en litauisk översättning av Nya testamentet, dock endast i en upplaga på 10 000 exemplar. 1980 kunde man efter åratals kamp ge ut en katekes.

Sedan 1972 har enligt kända uppgifter en präst arresterats, fastän det under de senaste åren förekommit talrika husundersökningar, bötesstraff (t.ex. pga. anordnandet av processioner på allhelgonadagen eller besök hos församlingsmedlemmar inför julen) och personliga angrepp på enskilda präster i pressen. Dessutom håller hårdnackade rykten i sig, att KGB hade sin hand med i spelet i samband med tre prästers våldsamma död. Myndigheterna och massmedia har förklarat att förövarna var kriminella och att de senare satts bakom lås och bom. Detta anses inte överallt trovärdigt, särskilt sedan i november 1981 pastor Bronius Laurinavicius, medlem av den litauiska Helsingforskommittén, dödats då han i Wilna blev överkörd av en personbil, under vars hjul han avsiktligt blivit knuffad. Under senare delen av 70-talet har mer än ett dussin av medarbetarna i ”Krönika för den katolska kyrkan i Litauen” blivit dömda till upp till sju års fångläger och dessutom tre års förvisning. Enligt informationer i väst fanns det i november 1980 122 litauiska politiska fångar. I slutet av 1980 blev ytterligare elva aktivister, särskilt medarbetare i ”Krönikan” och i de nationella tidskrifterna ”Ausra” och ”Alma Mater”, dömda till mångåriga fängelsestraff.

Församlingarnas enighet ökar

Hur bör man på det hela taget bedöma framtidsutsikterna för kyrkan i Litauen? Församlingarnas aktivitet och enighet har ökat under det senaste årtiondet. Administrativa inskränkningar och rättsliga domar kommer också i framtiden att kunna kväva det kyrkliga livet. Å andra sidan innebär förföljelserna en svår börda. Många av tidskrifternas begåvade och ledande medarbetare sitter i fängelse. Hur länge till kommer nya aktivister att kunna intaga deras ställning?

Kyrkans kraft och samhälleliga rotfasthet tycks vara säkrad för den närmaste framtiden. Det kommer inte att skydda katolikerna för diskriminering och repressalier, men sovjetregimen lär inte heller komma att våga sig på ett frontalangrepp mot kyrkan.

Övers. Ulf Jonsson

Amnesty International meddelar, att man har fått rapporter om att en litauisk katolsk präst, Alfonsas Svarinskas, arresterades den 26 januari 1983. Fastän man inte känner till enligt vilken paragraf i den litauiska strafflagen Alfonsas Svarinskas har åtalats, tyder anklagelserna mot honom tydligt på att Alfonsas Svarinskas arresterats för att han utövat sin rätt att uttrycka sina åsikter. (Han anklagas för ’fabricerande av kränkande material, som skickats utomlands via illegala kanaler för att användas av subversiva centra i antisovjetiska syften” samt ”arrangerande av antisocialistiska möten vid vilka han uppmanat de troende att kämpa mot det socialistiska systemet”.) Amnesty International betraktar honom därför som åsiktsfånge.

Bakgrund. Alfonsas Svarinskas, en 58-årig katolsk präst, har redan varit fängslad två gånger, 1946-56 och 1958-64, åtalad för politiska brott. Han var i november 1978 en av grundarna av och medlem i ’Katolska kommittén för försvaret av de troendes rättigheter’. Han blev en av de mest frispråkiga medlemmarna i kommittén och har två gånger angripits i den officiella litauiska pressen. Båda gångerna ställde de troende i hans församling i Vidukle upp på hans sida. Deras vädjanden till hans försvar har publicerats i nr 34 och 41 i den underjordiska tidskriften ”Krönika för den katolska kyrkan i Litauen”. Denna tidskrift, som kommit ut sedan 1972, ger ett gott intryck av det massiva stödet för den religiösa frihetsrörelsen i Litauen.