Om Gud inte finns – Anmärkningar till en bok av Le

Diagnoserna på vår tids krismedvetande i samhället och hos enskilda är många. Frågar man efter de djupare liggande orsakerna trevar sig kritikerna fram till svårbegripbara fenomen. Vad som emellertid bekymrar alla är människans tilltagande vilsenhet och rastlöshet i tillvaron, hennes oro och ångest inför framtiden, hennes brist på orientering och trygghet – och den allt överskuggande känslan av meningslöshet. Vi tycks lida av en sjukdom som leder till döden.

Lars Gustafsson beskriver denna situation i sin roman En biodlares död. Långsamt växer hos den sjuke dagbokskrivaren insikten om hans verkliga tillstånd: Han undrar om det finns en ”Informationsbyrå” som kan ge svar på alla frågor: ”Varför just jag? Varför just jag dödlig? Varför just jag denna smärta? Varför just jag identisk med denna smärta? … Varför? Och lite senare: ”Finns det en gud är människans uppgift att vara hans negation. Vi börjar om igen. Vi ger oss inte. Min uppgift under de dagar, veckor, eller i värsta fall månader som kan återstå är att vara ett stort och tydligt NEJ.” Och sedan: ”Jag, jag, jag, jag … efter bara fyra gånger ett meningslöst ord.”

Ser man vår kulturs kris i ett längre perspektiv kan man konstatera ett faktum som haft stor betydelse: tron på en gud som ger mening åt våra liv och åt världen har alltmera försvunnit. Den utan jämförelse viktigaste vattendelaren i västerlandets kulturella och andliga utveckling utgör upplysningstiden och dess program som gick ut på att befria människan från för henne främmande gudar och från allt som hon inte kan behärska med sitt förnuft. För att upprätta människans värdighet måste man befria henne från gudstrons slaveri. Att befria människan från en illusion var ett nödvändigt steg på vägen till att bli människa.

Den mot gudstron kämpande ateismen har idag ersatts av en likgiltig ateism som glömt bort gudsproblemet. Ateismen idag är inte en filosofernas sammansvärjning utan lever vidare i den anda som genomsyrar både den västerländska kulturen och det som i vid mening kallas för empirisk vetenskap. Framför allt har de empiriska och exakta vetenskapernas inflytande varit starkt, eftersom deras metodiska program att söka sanningen ”etsi Deus non daretur” (som om Gud inte finns) de facto har lett till den ensidiga uppfattningen att det som ligger utanför vetenskapens område inte heller är verkligt och sant.

På senare tid har tydliga tecken på en tillnyktring kunnat urskiljas. Ett centralt problem i dag är den stigande oron för frågan om den nya synen på människan verkligen har befriat oss till ett mera meningsfyllt liv. Finns inte t.ex. i I. Hedenius träffande formulering om de ”religiöst oskyldiga” en antydan om den sorg och den längtan efter något som oåterkalleligt gått förlorat i människans värld med Guds försvinnande?

Leszek Kolakowski, den i Oxford undervisande polske filosofen, är en av vår tids vakna och kritiska följeslagare. På ett inträngande sätt ställer han oss inför följderna av västerlandets andliga och kulturella utveckling. I en artikel med rubriken Att bekymra sig om Gud i en skenbart gudsförgäten tid, 1981, skriver han: ”Med den kristne trons självförtroende har också otrons självförtroende brutits ner. I motsats till upplysningstidens ateism, som kunde leva i en skyddad värld omgiven av en människovänlig natur, ter sig dagens värld utan Gud som ett nedslående kaos. Vår värld saknar alla spår av mening, riktning, orienteringsmärken … Inte på hundra år, inte sedan Friedrich Nietzsche profetiskt förkunnade Guds död, har man sett glada ateister. En värld i vilken människan litar till sina egna krafter och utnämner sig själv till fri lagstiftare över gott och ont, i ett försök att återvinna sin förlorade värdighet, blir en plats där bekymren aldrig tar slut. Guds frånvaro har blivit den västerländska kulturens öppna sår … Guds frånvaro är emellertid inte medveten, den har fallit i glömska genom artificiella bedövningsmedel. Kristendomens sammanbrott som upplysningstiden väntade, visade sig samtidigt vara ateismens sammanbrott. Kristendomens öde har på ett egendomligt sätt blivit förknippat med ateismens öde: fienderna möter varandra i sin osäkerhet och i sin olycka”.

Ett år senare återkommer Kolakowski till frågan i sin bok Religion – If there is no God . . ., 1982 (tysk upplaga Falls es keinen Gott gibt). Bokens abstrakta stil och det faktum att K. suveränt rör sig över hela den västerländska idéhistorien gör att boken inte är lättläst.

K. anser det nödvändigt att vi återvänder (omvänder oss skulle man kunna säga) till gudstron, till sacrum, det Heliga – för människans skull. Om det inte finns någon Gud är allting tillåtet, ty Guds död medför också människans död. Den moderna ateismen har inte bara misslyckats med att ge människan en av Gud oberoende och ny värdighet, den har dessutom förvandlat människans värld till ett ”tomt kaos”, en ”meningslös värld”, i vilken människans livsavgörande frågor inte längre förekommer. Den totala nihilismen är i dag ett fullbordat faktum.

I fyra kapitel – De misslyckades Gud, Filosofernas Gud, Mystikernas Gud, Språket och det Heliga – försöker K. övertyga oss om att vi kan lita på vår erfarenhet som säger oss att bara en gudstro kan göra världen meningsfull. Tron, förtroendet är enligt K. människans första och grundläggande akt inför gudsfrågan, och därmed inför frågan om alltings mening. Den moderna rationalismen och de moderna vetenskaperna kan pga. sin begränsning och sin inriktning varken ge oss svar på våra mest grundläggande frågor eller ens

komma i närheten av vad det innebär att vara människa.

Det onda och lidandet har betecknats som ”ateismens klippa”, det starkaste beviset mot en allsmäktig och god gud. K. anser att det inte är motsägelsefullt att se världen som en kosmos i vilken allt har en mening – men detta kan aldrig vara ett resultat av empirisk forskning. Ingen rationell förklaring kan avslöja varifrån det onda kommer och varför det onda finns i världen.

Enligt K. är Gud de misslyckades Gud. Sett i mänsklighetens längre perspektiv och sett utifrån vår tids grymma erfarenheter finns det hos människan starka och oförstörbara rötter som vägrar medge att det onda och lidandet ingenting annat är än fakta som inte har någon mening, fakta som inte tyder på något sammanhang.

Vi känner till många dokument från historia och nutid som vittnar om människans erfarenhet av död, smärta, grymhet, ondska. Människan har alltid varit medveten om att det onda innebär ett nederlag. Men trots detta kan man finna en outplånlig längtan hos människan efter en god herde som vakar över våra liv. I religionernas och myternas värld finns starka symboler. Fördrivningen ur paradiset talar om det onda som finns i oss – men det finns här också ett starkt hopp om att vi skall återvända. K. anser att hela mänsklighetens erfarenhet i historia och nutid talar sitt tydliga språk: att mördaren inte kommer att segra, men – vi har inga bevis. Enligt K. måste tron i betydelsen förtroende föregå all logisk och filosofisk argumentering. Tron på en god och allsmäktig gud som ger mening åt en sargad värld är först och sist ett moraliskt engagemang som sammanväver det intellektuella samtycket och det oändliga förtroendet till en odelbar enhet: att döden och lidandet inte kommer att segra.

Tro och vetenskap

Den gud som K. söker är inte filosofernas gud. Den kristna tron behöver inga bevis, såsom ordet används i vetenskapen. Förnuftet är på religionens område ett defensivt vapen. Den troendes visshet är inte matematikerns. Gud kan inte ge empiriska bevis för sin existens som vetenskapligt sett är oemotsägliga och plausibla. Å andra sidan innebär detta faktum inget hot för den troende. Hans tro är först och främst tro, förtroende – ej vetenskaplig prövning. En skeptiker är således oförmögen att rubba den troendes fasta hållning. Också här gäller att den genom tron upplysta hållningen möter världen på ett annat sätt än vetenskaperna vilkas metod i grunden är en samling regler som man kommit överens om och som har visat sig pålitliga i det vetenskapliga arbetet. De talar inte om sanningen i ordets verkliga mening. K. anser att vi kan tala om sanningen bara under förutsättningen att det finns något absolut. Med andra ord: människans anspråk på att tala sanning är intetsägande om vi inte förutsätter något absolut – ett gudomligt väsen.

Eftersom den troendes gud är en verklighet bortom vetenskapernas metod och mål kan förtroendet för honom inte rubbas. Alternativet är en nihilistisk attityd. I denna mening gäller: om det inte finns någon Gud är allting tillåtet.

Mystisk erfarenhet förekommer i alla religioner. Den ger oss – enligt K. direkt kunskap om och omedelbar erfarenhet av Gud. Filosoferna har under alla tider haft svårt att förena så olika föreställningar som Gud så som det absoluta varat och Gud så som Jesus Kristi fader. Detta egendomliga mysterium avslöjar i blixtbelysning både förnuftets grundläggande svaghet och trons överlägsenhet. Den mystiska erfarenheten däremot kan ”förstå” Gud både såsom ett absolut väsen bortom denna värld och såsom en som inte är ointresserad av och likgiltig inför vårt öde. Mystikern erfar Gud som den absolute som går in i tiden och våra lidanden. Filosofen kan här bara upptäcka motsättningar. Den avgrund som ingen filosofi kan överbygga erfar mystikern som Gud genom att han blir varse sin delaktighet i Guds verklighet. K. talar i detta sammanhang om en mystikens revolt mot den överlägsenhet som förnuftet hävdar för sig självt – ett förnuft som inte kan göra våra lidanden mindre plågsamma.

Kan man då när allt kommer omkring på ett meningsfyllt sätt tala om Gud? Har inte de empiriska vetenskaperna lärt oss att religionens språk inte motsvarar våra vanliga krav och behov och att det därför måste anses vara meningslöst? K. påminner om att religionernas språk på ett grundläggande sätt är skilt från de empiriska vetenskapernas. Religionens språk är inte en förlängning av vårt vardagliga språk. Det religiösa språket blir meningsfyllt i bönen, i tillbedjan, i den religiösa kulten, när människan vänder sig mot sin Gud. – Detta har en viktig konsekvens beträffande de moraliska normerna. Dessa kan inte prövas eller bevisas på samma sätt som empiriska utsagor, utan vi blir omedelbart medvetna om vad som är gott och ont genom att vi blir skyldiga, trolösa. Den Helige uppenbarar sig i vår svaghet. Religionen är ett medvetande om mänsklig otillräcklighet, den är en bekännelse till och ett medgivande av vår svaghet. Med Pascal formulerar K. att sjukdomen är den kristnes normala och naturliga tillstånd. Kristendomen är ett rop på hjälp undan människans annars obotliga förgänglighet. – Detta medvetande har fatt sin yttersta förtätning i läran om ”arvsynden”, och i läran om en räddning som inte ligger i människans makt.

K. ställer läsaren inför en option, ett val: antingen tror han på en meningsfull skapelse, som har blivit förstörd genom människan och som är helad genom en frälsare – eller också är världen absurd, en bagatell, framsprungen ur ett opersonligt öde.

Om det inte finns någon Gud … är allting tillåtet.

Ofrånkomliga frågor

Kolakowski kan inte lätt avfärdas som en modern ångerfull omvändelsepredikant. Han vet vad han talar om. Han behärskar suveränt den västerländska ide- och kulturhistorien, hans opus magnum Marxismens huvudströmningar (i tre band: Grundarna, Den gyllene tidsåldern, Sammanbrottet) visar att han är en självständig tänkare på hög nivå. Trots hans envisa och i viss mån ensidiga insisterande på människans dilemma i vår tid formulerar han viktiga frågor.

Att vara förankrad i det eviga och att samtidigt jordbunden utgör människans ”storhet och elände” (Pascal). Rubbas denna känsliga balans förlorar människan grunden för sitt liv. Kristen, teologisk antropologi brukar utgå från något annorlunda förutsättningar än K. Gud ingår här i definitionen av vem människan är. Därmed ställs problemet Gud – människan delvis på ett annat sätt, dvs. med Gud i centrum.

Kolakowski är en engagerad filosof – han är bekymrad för människan. När hon inte längre har någon som hon kan tillbedja, finns det inte heller något som hon kan ha respekt och aktning inför. Följden blir att hennes liv blir en meningslös lek som hon leker med sig själv. Vår tids ateism (i ordets vida mening) står i grunden svarslös inför det faktum att vi alla kommer att lida ett nederlag – som K. med inträngande envishet upprepar. I valet mellan Athen och Jerusalem väljer K. – inte oväntat – Jerusalem. Med Pascal hävdar han ”att kristendomens värld i en viss mening kan te sig absurd – men en värld utan tro är långt mera absurd”. ”Verkligt är bara det som människan verkligen längtar efter.”