Troslärans villkor

Bokfloden är stor och vi författare har anledning att vara tacksamma mot Frans J. Holin för den möda han gjort sig att bedöma vårt arbete från 1982, Människan och Gud. Holin är också samvetsgrann och ärlig nog att söka tränga in i ett tänkande som han bara delvis gillar. Just därför kan hans ansträngningar förtjäna en seriös replikväxling. Hans recension skiljer sig nämligen fördelaktigt från flera andra teologiska bedömningar. Det är en bara alltför vanlig reaktion från teologer, den som kan beskrivas så här: visst behöver teologin förnyas och visst borde teologerna, särskilt de ”analytiska”, anstränga sig att komma med något bidrag, men det som dessa tre säger stämmer ju inte alls med min facit! Denna torra intellektualism kan inte inspirera någon enda själ, osv. – Holin har sett att en recensent är skyldig att anstränga sig lite mer än så.

Det är alldeles riktigt att vårt arbete inte stämmer med de vanliga konfessionella facitsamlingar som existerar; vi har inte bekymrat oss om den saken. Vår tanke har nämligen varit, att den utmaning som kyrkorna och teologin står inför är mycket allvarligare än att man kan fly till de gamla regelsamlingarna. Vi har velat påminna också teologerna om det som många utomstående för länge sedan insett: det existerar ingen giltig facit! Det finns däremot gott om teologer som håller sig med sådana, mer eller mindre hemmagjorda, och som inte orkar med en allvarlig utmaning. Så blir också deras rop på förnyelse så sällsynt kraftlöst.

Det här med bristen på facit gäller faktiskt också de stora konfessionerna, t.o.m. katolska kyrkan. Man kunde ju annars tro att det för katolska teologer bara var att slå upp någon av de mest lästa skoldogmatikerna. Men som det framgick med all tydlighet senast under Vaticanum II så inser också katoliker, att vi är utlämnade åt uppgiften att på eget ansvar söka tänka själva.

Nu är vår bok kortfattad. Vi trodde inte att man läser tjocka böcker längre i Sverige, och däri har vi nog rätt. Men låt mig därför – för att inte onödiga missförstånd ska skymma sikten för vad vi verkligen vill säga – söka i några punkter klara ut ett par elementära ting.

1. Att vår bok är kortfattad ska naturligtvis inte tolkas så att vi menar oss ha sagt allt man kan eller behöver säga. Tvärtom – man kan skriva en bok som är två eller fem gånger så tjock. Men man ska enligt vår mening gå vidare genom att argumentera – inte genom att på teologers vanliga sätt svälja stora klumpar av teologiska satser obesett. Vi har velat påminna om vad tankedisciplin kräver av den som är allvarlig.

2. Det finns många skäl till denna vanliga teologiska attityd – som Holin inte alls är någon typisk representant för. Ett är vår mänskliga begränsning, man litar på auktoriteter, det är så lite man verkligen själv förmår arbeta sig igenom. Ett annat är att det så länge har varit en sorts självklarhet bland teologer att skriva böcker med en inbyggd normativitet. Man gör anspråk på att vara ”objektiv”, men själva skrivsättet vimlar av dolda ställningstaganden. Detta sätt att skriva är i själva verket det typiskt ”dogmatiska” – i alla konfessioner.

3. Till skillnad från detta skrivsätt har vi valt att vara öppet normativa. Vi har velat så tydligt som möjligt redovisa våra ställningstaganden, vad de bygger på och vart de leder. – Kanske läsarna i det perspektivet t.o.m. är tacksamma för att vi så klart driver skillnaden mellan vetenskaplig analys och personligt ställningstagande? jämför t.ex. de anspråk som ligger i Gustaf Aulens bok Den allmänneliga kristna tron! Han är sannerligen inte mindre ”liberal” än vi – även om läsarna inte längre ser det – och han nöjer sig inte med att tala om ”en kristen teologi”.

4. Vi startar alltså i empiri, vetenskapsteori och ”världslighet”. Vi har många goda skäl för det: vi vill för de icke-troende söka redovisa ett ärligt sanningssökande, vi vill som teologer inte låtsas ha dolda insikter som inte kan verbaliseras. Vi tar vår mänskliga begränsning på allvar. Två centrala exempel: problemet om Gud som höjd över tiden men ändå verkande i tiden berörs på ett antal ställen. Vi är väl medvetna om att inte ha utrett dessa frågor. Men vi har inte velat lösa dessa mycket svåra problem genom några fromma fraser på det vanliga sättet. Hellre far de stå där olösta till en annan gång. – Så det här om eskatologin. Det är ju inte sant att den saknas i vår bok, även om den ene recensenten efter den andre konstaterar, att vi inte på övligt sätt gör vår reverens för Moltmann & Co. Varför? Därför att talet om hoppets teologi så lätt blir bara prat. Eftersom vi är människor i tid och rum är detta hopp något högst problematiskt. Vi har skrivit ett avsnitt om människan som evighetsvarelse. De problemen skulle kräva en ordentlig djupborrning.

5. Det är typiskt att just Holin som god katolsk teolog har förstått nödvändigheten av att visa ”stor respekt för det mänskliga förnuftet”. (Sitt förnuft ber många s.k. evangeliska teologer om ursäkt för.) Men Holin efterlyser också påvisandet av ”en inre affinitet mellan människan och uppenbarelsen”. Låt mig just nu bara säga att vi velat upprätthålla distinktionen mellan trosoberoende och trosberoende argument och inte velat förutsätta det som skulle uppvisas.

6. I likhet med Holin kan vi författare mycket väl tala om ”trons förpliktande karaktär”, men vi måste då försöka rätt noga analysera vari det förpliktande består. Förhållandet mellan analys och lydnad skulle kräva sin egen framställning. Och vi har alltså velat tala först och främst till de utomstående, som i detta land numera ofta utgår från att teologi är nonsens rätt och slätt. – Men varifrån kommer iden att vi skulle mena att detta är allt? – Det finns ett inre liv också: att be oavbrutet, att fira mässan i gemenskap och solidaritet med sin församling.

7. Vi skulle önska att fler grupper på allvar försökte göra vad vi har gjort, när vi arbetade med den här boken. Det är förbluffande att vi tycks vara en sorts pionjärer. Naturligtvis har teologer i alla tider samtalat med varandra. Men var och en har skrivit sina böcker. – Sätt er alltså ner och försök att övertyga varann med intet annat än argumentens egen tyngd! Det kräver stort ömsesidigt förtroende men det är mycket lärorikt.

Man har frågat oss hur vi kan skriva tillsammans, vi är väl ändå inte eniga om allt? – Svaret är att en utgångspunkt var, att när vi blev oeniga skulle vi redovisa varför och hur man då kan resonera på alternativa sätt. Vi kom aldrig till någon sådan punkt. Vi vet fortfarande inte hur många dagar vi skulle behöva arbeta för att nå en sådan fråga första gången. Däri ligger en del av vårt äventyr.

Jarl Hemberg

PS. Holin skriver: ”All teologi är ett sekundärt fenomen, teologin är en reflexion om en levande tro hos både enskilda människor och i de troendes gemenskap (kyrkan). Eftersom författarna inte skriver utifrån detta för den kristna tron viktiga sammanhang blir deras framställning i princip en privat teori om Gud och människan.” – Där slant väl ändå pennan i brist på argument? I vilken mening skulle denna karakteristik drabba oss utan att samtidigt drabba varje annan teolog, stor eller liten, i kyrkornas historia?

Svar:

Jarl Hemberg förtjänar ett tack för att han velat reagera på min recension av boken Människan och Gud. En kristen teologi, vars medförfattare han är, i Signum 2/83.

Den förklaring i sju punkter han ger som bakgrund till boken vill jag gärna instämma i eftersom han formulerar ett program som katolsk teologi inte känner sig främmande inför.

Frågorna uppstår emellertid när man söker förverkliga detta program. När jag i min recension efterlyste ”en inre affinitet mellan människan och uppenbarelsen” måste detta med nödvändighet innebära att man som Hemberg skriver ”upprätthåller distinktionen mellan trosoberoende och trosberoende argument”. Både det mänskliga förnuftet och Guds uppenbarelse har sin särart som inte far blandas ihop eller förkortas i teologins arbete.

Kruxet är – som alla vet – deras förhållande till varandra. Problemet kan formuleras utifrån det mänskliga förnuftet, men i min recension har jag valt att formulera det utifrån Guds uppenbarelse: å ena sidan är tron ett mysterium – den kan inte ersättas med någon form av förnuftig bevisföring – men å andra sidan hänger tron inte i luften, dvs. tron vill och måste göra sig förstådd. Tron är – på teologernas språk – ett obseqium rationabile, dvs. den för den kristna trons existens nödvändiga tolkningen sker i lydnad gentemot tron.

Här kommer den för hela boken grundläggande tanken på ett kriterium – en ”trosnorm” – för en tolkning av den kristna tron in i bilden. Detta kriterium utgörs enligt författarna ”av antagandet ’att både sinnerfarenheter och transcendensupplevelser ger oss kunskap om verkligheten’ (s. 18). Här möter vi det kriterium eller den måttstock, utifrån vilken i fortsättningen den kristna livstolkningen konkretiseras och mot vilken föreliggande sådana tolkningar prövas” (Per Erik Persson i STK 1/34f).

Mot bakgrund av detta kriterium blir frågan vad man anser om trons förpliktande karaktär aktuell eller med Hembergs ord: frågan efter förhållandet mellan analys och lydnad. Till (den abstrakt formulerade) trons förpliktande karaktär hör också att tron till sin grundläggande verklighet bara kan levas i en gemenskap och som ett deltagande i en verklighet som tar sig uttryck i kult och tillbedjan. Teologin som reflexion är här verkligen ett sekundärt fenomen. Det kan nu allvarligt frågas om inte författarnas metodiska utgångspunkt i ovannämnda kriterium förskjuter tyngdpunkten i vad man menar med kristen teologi: den blir ett system av satser som kan försvaras utifrån ett kriterium som alla är överens om. Resultatet blir då den kritiserade förkortningen av den kristna tron som ger intrycket av professorernas ”privata” kristna livstolkning. Denna förkortning är systembetingad, den är inte en beklaglig konsekvens av bokens begränsade omfång eller att författarna inte velat eller kunnat säga allt man kan säga.

Med andra ord: kan sinneserfarenheter och transcendensupplevelser ge oss den kunskap om verkligheten som kan användas som ett kriterium genom vilket den kristna tron blir till en aktuell kristen livstolkning för vår tid? Trots allt kvarstår frågan: Skymmer inte författarnas kriterium trons förpliktande karaktär?

Frans-J. Holin