Den tridentinska riten i historiskt perspektiv

Som nu är allmänt bekant har påven Benedictus XVI genom ett motu proprio av den 7 juli 2007 gett en betydande frihet att fira mässan enligt Johannes XXIII:s missale av år 1962. Under de senaste åren har detta föregåtts av en ofta hetsig lobbyverksamhet från olika kretsar, och påvens uttalade syfte är att få ett slut på motsättningarna och komma till en försoning inom kyrkan. Som bland annat den franska biskopskonferensen har uttalat finns det emellertid en risk att frisläppandet av den tridentinska riten kan få en motsatt effekt och vålla ytterligare splittring inom församlingar, stift och ordnar. Hur det går med den saken får framtiden utvisa.

Det avgörande problemet är inte den tridentinska riten själv utan den lockelse som den utövar på många människor i nutiden, inte minst bland de unga. Otaliga webbsidor, sällskap och schismatiska rörelser har överbjudit varandra i lovprisning av denna rit och särskilt dess mässordning. Paulus VI:s mässa, föraktfullt kallad novus ordo, har på alla sätt framställts som mindervärdig, och många har uttryckt tvivel på dess giltighet. Sitt tydligaste uttryck har detta fått i den lefebvrianska schismen och i ännu extremare ”sedisvakantistiska” rörelser. En sådan polarisering får inte förekomma inom kyrkans ram, säger nu påven, och båda riterna – från 1962 och från 1970 – måste anses likvärdiga. Det kan finnas anledning att ännu mer understryka detta.

Försvarare och missuppfattningar

Den tridentinska ritens ivrigaste förespråkare kallar sig gärna traditionalister, ett begrepp som inrymmer ofantligt mycket mer än valet av gudstjänstordning. I deras texter finner man många missförstånd som visar att en hel del av rörelsens drivkrafter har varit mer emotionella än kunskapsmässiga. Den tridentinska mässan uppfattas ofta som den enda rätta genom tiderna, och man gör sig överdrivna föreställningar om dess ålder. Dessutom glömmer man alltför snart att det finns en rad gamla och vördnadsvärda orientaliska riter, och dem utelämnar också jag just för tillfället.

I dessa sammanhang talar man gärna om mässan enligt tridentinsk rit som ”den latinska mässan”. Det är dock missvisande. Också 1970 års mässordning har latinsk grundtext och firas på många håll helt eller delvis på latin. Att den tridentinska mässan enbart skulle ha firats på latin är också en sanning med modifikation. Pius XII medgav faktiskt att mässan också skulle kunna firas på kinesiska, detta på grund av kinesernas svårigheter att lära sig latin.

Den tridentinska riten är i sig en vördnadsvärd ordning. Under nästan 400 år gällde den inom större delen av den latinska kyrkan, och den bygger helt och hållet på gamla liturgiska traditioner. Men vid 1900-talets mitt fanns vitt spridda önskningar om en liturgisk reform, och den genomfördes av Andra Vatikankonciliet under Johannes XXIII och Paulus VI. Den nya mässboken och det nya lektionariet med mässans bibelläsningar utarbetades av kyrkans främsta experter inom detta område. I denna reform låg ingen strävan att liberalisera mässan eller att förändra dess teologiska innebörd. Att konciliet följdes av ett liturgiskt kaos under det följande årtiondet var nog så beklagligt, men det hade inte något stöd i konciliedokumenten eller i mässbokens egen text.

De flesta av dagens ivrare tycks alltför unga för att ha upplevt den tridentinska riten när den var i allmänt bruk. Många ser i dess tid en liturgins guldålder som man nu vill återskapa, en tid präglad av större högtidlighet och med en starkare betoning av mässans mysterium. För oss som var med på den tridentinska mässans tid tycks nostalgin kanske mindre påträngande. Förutom alla goda minnen vi har av den kan vi lätt erinra oss hur mässan ibland kunde rabblas igenom själlöst och slarvigt, och hur dess musikaliska dräkt inte alltid var skön gregoriansk sång utan ofta rätt banala melodier. Många av de reformer som senare genomfördes hade sitt ursprung i liturgiskt engagerade benediktinkloster där man var medveten om dessa försumligheter och ivrade för att mässan på nytt skulle kunna firas med den vördnad som den heliga handlingen fordrade.

Den tridentinska riten genom tiderna

Den tridentinska mässordningen har sitt ursprung i konciliet i Trento (Trient) 1545–1563, där det beslöts att man skulle utforma en allmänt accepterad ordning för mässan och andra sakramentala handlingar. Denna nya mässa var en redigerad text som byggde på tidigare romerska mässordningar. Den förelåg i färdigt skick 1570 och framlades av påven Pius V som bindande. Dess genomslagskraft berodde till stor del på att den kunde tryckas och spridas i massupplagor. Under medeltiden, när mässböckerna var handskrivna, hade det uppkommit en mängd liturgiska varianter, och olika stift – också de medeltida svenska – hade böner, textläsningar och helgondagar som var specifika för dem. Det fanns inget krav på att mässan, utom i sina centrala delar, skulle vara absolut densamma överallt. Situationen förändrades alltså radikalt, om också inte totalt, genom den tryckta tridentinska mässboken.

Men den tridentinska mässan har en lång och komplicerad förhistoria. Att fira mässan på latin är inte något apostoliskt bruk, inte ens i Rom. Ända fram till 300-talets mitt förrättades mässan i Rom på grekiska. Kanske liknade liturgin den som vi finner i Den apostoliska traditionen, en kyrkoordning från 200-talets början som tillskrivs presbytern Hippolytos.1 Övergången till latin som gudstjänstspråk skedde i samband med kristnandet av Roms och Italiens befolkning under 300-talet. Före denna tid hade den stora majoriteten av kristna i Rom orientaliskt ursprung och hade grekiska som sitt gemensamma språk. Ett av de tidigaste beläggen för den alltjämt brukade romerska kanonbönen på latin (första eukaristibönen i den nutida mässboken) finner vi – med obetydliga avvikelser – hos Ambrosius av Milano.2 Den latinska mässans tidigare historia är höljd i dunkel, men sannolikt hade den nordafrikanskt ursprung; provinsen Africa var det område där det kristna latinet skapades.

Latinet segrar i västkyrkan – den karolingiska reformen

I hela västkyrkan kom latinet att snart slå ut grekiskan som gudstjänstspråk, och eftersom det inte fanns någon central reglerande myndighet uppstod det snart en stor variationsrikedom. För att bringa liturgisk ordning i sitt rike genomförde Karl den store en omfattande liturgireform i slutet av 700-talet, och här skapades vad som senare kom att allmänt kallas ”den romerska mässan”. Ledare för reformen var den engelske munken Alcuin, som hörde till sin tids lärdaste män. Grundtanken var att ersätta de olika gallikanska mässordningarna i Frankrike med en enhetlig romersk mässa som underströk Karl den stores nära förbindelse med påvestolen. Som grund tog Alcuin ett missale som Karls far, Pippin den lille, hade erhållit från Rom och som innehöll den text som följdes i de påvliga mässorna.

Detta missale behövde emellertid kompletteras, och Alcuin infogade därför stycken ur de gallikanska liturgierna. Den karolingiska mässordningen var alltså inte rent romersk utan en sammansmältning av romerska och gallikanska element. Den tridentinska mässordningen var en efterföljare i samma tradition, men under de 800 år som gått sedan Karl den stores tid hade mycket tillkommit. Nya böner hade skrivits, nya hymner diktats, nya högtider hade införts och nya helgon hade fått sin plats i kalendern. Liturgin var under medeltiden ingalunda stillastående utan befann sig i ständig utveckling. Så till exempel infördes Credo (trosbekännelsen) i den påvliga mässan i samband med kejsar Henrik II:s kröning 1014 och blev snart en stående del av den romerska mässordningen.

Det fanns också några få latinska mässordningar som levde vidare utan att ha anpassats till den karolingiska reformen. Den ambrosianska riten i Norditalien och den mozarabiska riten i Spanien lever fortfarande kvar, likaså riten för katedralen i Braga (Portugal) som ännu följs vid vissa tillfällen. Ända fram till Andra Vatikankonciliet fanns andra lokala mässordningar av liknande slag, till exempel den som brukades i katedralen i Lyon (Frankrike).

Som redan nämnts blev den karolingiska riten diversifierad under århundradenas lopp, när enskilda stift gjorde egna tillägg och förändringar som fortplantades i nya handskrifter. Först genom boktryckarkonsten kunde man åstadkomma en överallt gällande text. Men åtskilliga medeltida stiftsordningar hann gå i tryck före den tridentinska reformen. Det danska Missale Lundense trycktes så tidigt som 1514 och är för övrigt tillgängligt i nytryck.3 Också de engelska stiften hade inbördes ganska skiftande ordningar. En av dem, från katedralen i Salisbury (Sarum), trycktes före reformationen av William Caxton i London. Den fick under Henrik VIII ett slags officiell ställning från 1530 till hans död 1547 och blev sedan en huvudkälla för den anglikanska Book of Common Prayer. På anglikanskt håll har sedan viktoriansk tid funnits ett Sarum-svärmeri av liknande slag som entusiasmen för den tridentinska riten, och i sådana kretsar anser man att Sarumriten är den ”egentliga” engelska mässordningen som bör bevaras för all framtid. Intresset för den har dock numera minskat.

Mångfalden av ordningar ökade genom att en del av ordnarna hade egna riter, särskilt cistercienser, kartusianer och dominikaner. (Benediktiner, franciskaner och karmeliter följde helt enkelt den romerska riten.) Ännu på 1960-talet kunde man uppleva den dominikanska riten i Marie Bebådelse kyrka i Stockholm, och den minnesgode kan vittna om att den skilde sig en hel del från den romerska i fråga om texturval, kalender och ceremoniel. Det var Andra Vatikankonciliet som gjorde slut på ordensriterna och en del kvarlevande stiftsordningar för att så långt som möjligt göra den romerska riten till den allenarådande.

1960-talets mässreform – åter till ursprunget

En huvudtanke vid 1960-talets mässreform var att den romerska mässan skulle återställas i sin ursprungliga gestalt och befrias från element som tillkommit under tidens lopp, inte minst genom Alcuins reform. Beskyllningarna för att den nya mässordningen inte skulle vara tillräckligt ”romersk” motsäger i varje fall tillskaparnas intentioner.

Det finns en fråga som inte direkt gäller den tridentinska mässordningen men som ofta sammanblandas med den, nämligen prästens plats vid altaret. I samband med mässreformen blev det vanligt att prästen fick en ny placering versus populum, ”vänd mot folket”. Detta fanns inte föreskrivet i den nya mässordningen men togs snart som ett självklart uttryck för dess anda. Också bakom detta bruk fanns ett ”romerskt” intresse. Ett huvudargument för versus populum-bruket var att ordningen följdes i många av de gamla romerska kyrkorna, bland annat i Peterskyrkan. Bruket började återkomma redan på 1930-talet, och jag har varit med om åtskilliga mässor som firades enligt tridentinsk rit men versus populum.

Ritens växlingar

Denna omständliga redogörelse tjänar ett enda syfte. Den visar att den tridentinska riten inte på något vis har varit allenarådande i den katolska kyrkans historia, och att synen på den som ”den enda rätta mässordningen” saknar all historisk rimlighet. Den är en i raden av många liturgiska ordningar som har växlat genom tiderna – östliga lika väl som västliga – även om den under en lång tid hade större betydelse än de flesta.

Variationen tog inte slut i och med den tridentinska reformen. Den franska gallikanismen, med sin önskan om självständighet gentemot Rom, resulterade i att många stift hade sina egna liturgiska böcker. Jag har i min ägo en tryckt 1700-talsordning från stiftet Troyes, som uppvisar tydliga avvikelser från den tridentinska riten. Dessa stiftsriter sveptes bort av franska revolutionen, och när friden återkom till kyrkan blev den tridentinska ordningen den allmänna, med undantag av ordensriterna.

Men inte heller de tryckta tridentinska missalena utgör någon ointaglig borg, eftersom det kontinuerligt har gjorts ändringar i olika upplagor. Först och främst var själva produktionen av Pius V:s missale ett stort företag. Den första normerande upplagan utgavs först av Clemens VIII år 1604, och redan här fanns mindre avvikelser från den promulgerade texten från 1570. Ytterligare ändringar infördes i Urban VIII:s utgåva 1634. Under Pius XII skedde 1955 en betydande omdaning av liturgin för Stilla veckan och påsknatten, och den nya ordningen infördes i den sista utgåvan av det tridentinska missalet av år 1962. Ytterligare förändringar skulle rimligtvis ha tillkommit under den följande tiden om inte den tridentinska mässan i sin helhet hade blivit ersatt av Paulus VI:s mässordning. I sitt motu proprio har påven Benedictus XVI för övrigt ställt i utsikt att nya eukaristiska böner skall kunna införas i 1962 års mässa.

Ritens lockelse idag

I dagens mångtydiga situation, dominerad som den är av relativism och religiös osäkerhet, är det begripligt att många söker sig till absoluta och orubbliga värden. Den protestantiska fundamentalismen är ett exempel på detta, men en liknande anda finner man inom delar av dagens katolska traditionalism. Man söker ivrigt efter en normerande text som är inspirerad av Gud eller promulgerad av kyrkan på ett så oavvisligt sätt att dess auktoritet är absolut och oemotsäglig in i minsta detalj. Men i båda fallen glömmer man bort att alla texter rymmer svårigheter, och att det alltid finns komplicerande faktorer, inte minst när man ser på dem ur historisk synvinkel. Att inse detta är inte att överge sin tro eller övertygelse eller hänge sig åt liberalism utan att ta hänsyn till historiens mångfald. Det är nu bara att hoppas att den nya ordningen med en ”ordinarie” och en ”extraordinarie” rit i fredlig samexistens skall kunna övervinna den absolutism som vi sett alltför många exempel på.

Noter

1.Den apostoliska traditionen, övers. och komm. av Anders Ekenberg. Katolska Bokförlaget 1994.

2. Ambrosius av Milano, Om sakramenten 4.27, i: dens, Om sakramenten, om mysterierna, övers. och komm. av Per Beskow. Artos 1989, 2001.

3. Missale Lundense av år 1514. Faksimileedition. Med efterskrift och register av Bengt Strömberg. Laurentius Petri-sällskapet, Malmö 1946.