Den virtuella verkligheten och människan

I en nyutkommen fransk intervjubok, Cybermonde, la politique du pire, knappt mer än ett häfte på dryga hundratalet sidor, sammanfattar urbanisten Paul Virilio sin syn på den snabba utvecklingen på informationsteknologins område. Det är täta rader och tänkvärd läsning.

Virilio hör onekligen till de mer udda profilerna i den franska intellektuella världen. Från en bakgrund inom glasmåleriet – bland annat assisterade han Matisse i Saint-Paul-de-Vence – kom han så småningom att fördjupa sig vid sidan av i filosofi och arkitektur, ett engagemang som ledde till specialisering och till chefskap för en parisisk arkitekturhögskola. Ända sedan sina tidigaste publikationer har Virilio också intresserat sig både för informationssamhällets utveckling och för olika höghastighetsfenomen, och har under ett tjugotal år profilerat sig som en av de skarpaste kritikerna av den teknologiska revolution som vi står mitt uppe i. Mindre känt är det kristna perspektiv som i hög grad präglat och präglar hans verksamhet.

Virilio tecknar ett scenario där samtidighetens och kommunikationens jättelika möjligheter också visar sig bära på risken för en lika gigantisk dystopi; om olyckan tidigare var lokaliserbar och inträffade på en bestämd plats vid en bestämd tidpunkt blir den nu plötsligt generell, den kan äga rum överallt samtidigt. Börskrascherna ger en liten bild av detta simultana katastrofscenario.

Har vi då att göra med en dyster olycksprofet, en bakåtsträvare vars främsta mål skulle vara återvändandet till ett samhälle som lyckligtvis ligger bakom oss? Tvärtom, Virilio betonar att han ingalunda avvisar vare sig utvecklingen som sådan eller det teknologiska framsteget. Vad han varnar för är en alltför naiv utvecklingsoptimism, en blind utopism född ur föreställningen att tekniken slutligen skall föra med sig det avgörande framsteg som en gång för alla kan göra mänskligheten till en.

Den virtuella verklighetens kanske största problem är att ”här” förlorar sin betydelse. Allt har blivit ”nu”. Förankringen i en kropp, i rummet, riskerar att förflyktigas inför dataskärmens informationsdelirium som inte saknar drag av Babels torn. Att den fysiska närvaron får stryka på foten till förmån för en immateriell närvaro är inte heller ett fenomen som kan passera obemärkt. I Virilios beskrivning leder informationssamhället in i konstruktionen av en virtuell hyperstad, en städernas stad där alla möjligheter är öppna, där all information står till buds. Varsågod: världen ligger öppen. Allt finns till hands för den som vill botanisera på nätet. Fjärran har blivit nära, både på skärmen och i det effektiviserade resandet, men det mest näraliggande tenderar i gengäld att förlora sina konturer.

Mot det skenbart självklara och oundvikliga i en sådan utveckling bjuder Virilio klart och bestämt motstånd. Han talar om en motståndsrörelse i tre steg: att återerövra språket, att återerövra den andre och att återerövra världen. Språket först. Endast talet och skriften gör människan till människa. Sedan den andre. Utvecklingen i riktning mot ökande individualitet med alltmer splittrade familjer ser han som fatal, som ett hot mot själva samhällets fundament. Det har också med språket att göra; endast två människor, eller en familj, som talar tillsammans kan också leva tillsammans. Till sist världen, i en tid där föreställningarna om liv på andra håll i universum emellanåt får relativisera synen på planeten Jordens roll. Det är med skärpa som Virilio brännmärker såväl dessa föreställningar som hela den idéflora som laborerar med föreställningar om hur den artificiella intelligensen skulle kunna överskrida människan. Människan varken kan eller skall förbättras tekniskt. Hon är, understryker han än en gång, inte nödvändigtvis centrum i världen, men hon är skapelsens yttersta mål. Så tjänar hans resonemang till att korrigera optiken, till att detronisera tekniken från högsätet och erinra om människans unika plats i världen.