Inkvisitionens arkiv

I slutet av januari kunde man i svensk press läsa att Vatikanen har öppnat Inkvisitionens arkiv. Säkert kan både en bredare allmänhet och intresserade forskare ha glädje av mer detaljerad information om vad det är fråga om.

Den 22 januari hölls ett seminarium på den prestigefyllda Lincei-akademin i Rom om ”öppnandet av den romerska Sant’Uffizios arkiv”. Syftet var att konstatera dagsläget beträffande arkiven för två romerska kongregationer: Sant’Uffizio eller Inkvisitionen, idag Troskongregationen, och Index över förbjudna böcker, som 1917 överfördes till Sant’Uffizio. Kongregationerna grundades på 1500-talet, och deras arkiv är naturligtvis av stort intresse för forskningen om kristendomens historia under de berörda århundradena.

Nu har arkiven inte varit helt otillgängliga för forskningen. Påvarna har i vissa fall gjort dem tillgängliga för forskare som studerat enskilda frågor i vilka påvarna själva hade intresse av att se närmare på arkivens innehåll. På 1800-talet gällde detta jesuiten Salvatore Brandi, som studerade de anglikanska vigningarnas giltighet, och från 1902 har arkiven allt oftare öppnats för enskilda forskare: bland flera andra forskare kan man nämna Favaros forskning om Copernicus och Galilei 1902, E. Carusi om Giordano Bruno 1925, P. Dudon om frimureriet 1953, don Giuseppe De Luca för studier om en del fromhetsböcker från 1600-talet som förbjöds av Index, samt studier av Luigi Firpo om Giordano Bruno och Tommaso Campanella.

1991 beslöt Troskongregationen att stegvis och i kontrollerade former göra arkiven mer tillgängliga för en vidare krets av forskare. Arkiven skall kunna konsulteras av alla forskare med akademisk grundutbildning, knutna till universitet och försedda med ett vanligt presentationsbrev från sin institution, utan hänsyn till eventuell samfundstillhörighet eller liknande.

En del av det mest spännande materialet existerar inte längre. De flesta processdokument gick förlorade när hela Sant’Uffizios arkiv förflyttades till Paris av Napoleon 1816–17. Under den romerska republiken 1848–49 skadades det ytterligare. Det som nu görs tillgängligt går fram till 1903. Det rör sig om ca 4 500 volymer på 610 hyllmeter. Få av dem handlar om processer för heresi. Det mesta handlar om de stora teologiska kontroverserna på 1500-talet efter reformationen och det tridentinska konciliet, om falsk mysticism och andliga rörelser på 1600- och 1700-talen, om upplysningen och 1800-talets nya filosofiska och vetenskapliga teorier.

Bägge kongregationernas arkiv är alltså idag förenade i ett, vars föreståndare är Alejandro Cifres. Arkiven upptar halva bottenvåningen och flera andra lokaler i troskongregationens byggnad i Vatikanen: allt som allt 27 salar. Nio salar innehåller material från före 1903. Materialet är uppdelat i en rad huvudserier. Acta Sancti Officii innehåller kongregationens dekret från 1548. Censura librorum innehåller material om undersökta böcker från 1570. I Iuramenta från 1575 till 1905 kan man finna uppgifter om personer som arbetat för dikasteriet, medan Privilegia Sancti Officii innehåller normer och instruktioner för kongregationens vardagsliv.

Det mesta äldre materialet är samlat i det ”historiska rummet”, Stanza storica. Dess material skulle enligt Pius IX:s order brännas eller räddas från den antiklerikala romerska republiken 1848–49. Det fördes till påvepalatsets vind och fördes tillbaka först 1901. Inkvisitorernas brev fyller 225 volymer, som vittnar om förhållandet mellan inkvisitionen i Rom och lokala inkvisitioner runt om i näraliggande länder. Korrespondensen rör teologiska kontroverser efter tridentinska konciliet, petrusämbetet, påvlig ofelbarhet, jansenism, jungfru Marias obefläckade avlelse m.m. 200 volymer handlar om falsk mysticism och 130 volymer innehåller högintressant material om svåra frågor i missionsländerna, såsom interkommunion och anpassningen av den latinska riten i Kina. 120 volymer innehåller material om judar och deras rättigheter: judarna vände sig faktiskt ofta till den Heliga stolen när deras rättigheter kränktes. I Paris förlorades över 3 600 numrerade volymer som innehöll processer och domar. Flera gånger har kongregationen själv förstört delar av sitt arkiv för att det inte skulle hamna i fel händer: 1798, 1848, 1860, 1870 och 1881.

Monsignor Cifres sammanfattar arkivets historiska värde så här: ”Förutom den rent juridiska aspekten, är de stora frågor som behandlats av dikasteriet under de tre århundraden, som nu ställs till forskningens förfogande, väl dokumenterade. De kan därför rätt studeras, analyseras och förstås av en seriös forskning. […] När arkivet blir tillräckligt känt kommer det säkert att förändra det övergripande omdömet om den roll som spelats av de bägge institutionerna i modern tid. Men även om arkivet hittills mest lockat historiker borde det locka också teologer, liturger och kanonister.”

Inkvisitionen var alltså föregångaren till dagens Troskongregation, som idag leds av kardinal Joseph Ratzinger. Detta är inte rätt plats för att skriva Inkvisitionens historia, utan det räcker att påminna om att Sacra congregazione della universale inquisizione grundades 1542 av påven Paulus II för att försvara kyrkan mot heresin. Sixtus V omorganiserade den 1588 i sin stora kuriereform, då de romerska kongregationerna utvecklades till motsvarigheter till de ministerier som vid samma tid skapades för att hjälpa statscheferna med frågor som krävde en särskild kompetens. Inkvisitionen kallades vanligen det ”heliga kontoret”, Sant’Uffizio, och det blev också dess officiella namn 1908 i Pius X:s kuriereform. 1917 avskaffade Benedictus XV kongregationen för index, den som hade hand om listan på förbjudna böcker, och reducerade den till ett index-kontor på Sant’Uffizio. Det var 1965 som Paulus VI gav kongregationen dess nuvarande namn, Kongregationen för trosläran, på svenska oftast kallad Troskongregationen.

Troskongregationen utökar nu sin arkivpersonal, lokalerna utvidgas, de viktigaste volymerna konserveras. Man införskaffar datorer och upprättar inventarier. Snart publiceras ett reglemente för de forskare som får tillträde till arkivet. Materialet som görs tillgängligt går fram till slutet av Leo XIII:s pontifikat 20 juli 1903. Beträffande material från Pius X:s pontifikat kommer man att ta ställning till forskarnas förfrågningar från gång till gång. Vad som inte blir tillgängligt för forskningen är sådant som rör grövre brott (graviora delicta) mot moralen och i sakramentsfirandet. Det anses inte vara av allmänt intresse och här vill man värna om respekten för minnet av avlidna.

De viktigaste källorna som nu blir tillgängliga kommer att publiceras för att de skall kunna konsulteras också på universitetsbibliotek världen över i en serie som kallas Fontes Archivi Sancti Officii Romani. Den första volymen har redan kommit ut och handlar om de anglikanska vigningarnas giltighet ur katolsk synvinkel (La validité des ordinations anglicanes, av P François von Gunten o.p., 1997). Detta material är naturligtvis intressant också för den ekumeniska diskussionen i Norden, där sådana frågor kommit i strålkastarljuset i samband med Borgåöverenskommelsen.

För att förstå Inkvisitionens historia är det kanske inte den romerska inkvisitionens arkiv som är mest intressant. Det framhävdes under seminariet att om detta arkiv nu öppnas, bör det inspirera större öppenhet också i stiftsarkiven världen över som har dokument om de lokala inkvisitionerna. Dessa är ofta svårare att få besöka än den romerska inkvisitionens arkiv, klagade en del forskare. Dessa arkiv är ofta också av stor omfattning. I Sant’Uffizios arkiv förvaras t ex arkivet från den lokala inkvisitionen i Siena, som avskaffades 1782 och fördes till Vatikanen 1911. Det omfattar 225 volymer, varav 85 innehåller processmaterial. Från Troskongregationen vill man alltså uppmuntra till större öppenhet också i dessa lokala stiftsarkiv.