Vatikanen och Israel idag

Trots svårigheterna i fredsprocesserna i Mellanöstern fortsätter Vatikanen att följa utvecklingen med stort engagemang. Det intensifieras också av förberedelserna för firandet av jubelåret 2000, som för den katolska kyrkan kommer att firas särskilt intensivt i Rom och i ”Det heliga landet”, vilket i det här sammanhanget syftar på de nytestamentliga platserna.

Den Heliga stolen ser idag tre pågående processer i Mellanöstern. Den första är fredsprocessen, en politisk process mellan Israel och arabländerna som började i Oslo. Idag har denna process stannat upp, vilket bland annat hänger samman med att Israels nuvarande regering utesluter att man kan bilda en palestinsk stat. En sådan stat nämndes inte uttryckligen av Oslo-överenskommelsen men uteslöts inte av Peres regering.

Den andra är en försoningsprocess mellan kristendom och judendom, som utgår från det Andra vatikankonciliets epokgörande deklaration Nostra aetate. Från judiskt håll snarare än från Israel har man efterlyst ett officiellt uttalande eller ett dokument från Vatikanen om den katolska kyrkans historiska ansvar för judefientlighet och förföljelser, så som skett i Frankrike och Tyskland. Efter en lång tids förberedelse publicerades ett 17 sidor långt dokument den 16 mars med titeln We remember: A reflection on the Shoah. Dokumentet har utarbetats av Vatikanens kommission för kontakter med judarna, under ledning av kardinal Edward Cassidy. Det sammanfattar vad som redan sagts, bl a av Johannes Paulus II i dennes tal till deltagarna i symposiet om kristen judefientlighet 31 oktober 1997. Där sade han att det bland kristna funnits en judefientlighet som ledde till att vissa kristna inte betedde sig så som man kan förvänta sig av en lärjunge till Kristus. Dokumentet åtföljdes av ett kort brev av påven, där denne betonar att dokumentet hör till den katolska kyrkans andliga reningsprocess inför år 2000. Detta dokument, som Signum säkert får tillfälle att återkomma till, hade länge efterlysts från judiskt håll och är naturligtvis ett viktigt steg inför ett eventuellt påvebesök i Israel.

Till sist pågår också vad man kallar en normaliseringsprocess mellan staten Israel och den Heliga stolen. Den rör förhållandet mellan stat och kyrka i Israel och mellan den Heliga stolen och staten Israel. Ett stort steg togs i höstas. Ett avtal som reglerade detta förhållande utarbetades redan i april 1996 men undertecknades inte av den dåvarande regeringen och inte heller av Netanyahus regering, som tillträdde i maj samma år, förrän 10 november 1997. Avtalet innebär ett erkännande av kyrkan som juridisk person. Principen är att det som är en juridisk person för den kanoniska lagen är det också för staten Israel. I dagsläget omfattas 135 institutioner av erkännandet: stift, skolor, kloster och sjukhus. Däremot erkänns inte församlingarna som juridiska personer, men det beror på att Israel inte heller vill erkänna lekmannaledda lokala rabbinat, som har en liknande organisation. De praktiska problem som uppstår därav – t ex svårigheter för församlingarna att ta emot donationer – kan lösas formellt genom att knyta församlingarna till stiftens juridiska personer.

Många av de berörda juridiska personerna finns i de palestinska territorierna. Avtalet innebär dock inte att den Heliga stolen erkänner Israels domsrätt över dessa territorier. Israels erkännande av institutionerna som juridiska personer har nämligen ingenting med territoriella frågor att göra. Också många utländska institutioner utan adress i Israel – t ex en del tyska stift – omfattas av erkännandet.

Den Heliga stolen har inga diplomatiska förbindelser med den palestinska myndigheten, vilket inte är formellt möjligt utan en stat. För att tillmötesgå palestinska önskemål upprättade man i stället 1994 ”officiella permanenta kontakter” – ett uttryck som uppfanns av den Heliga Stolens diplomatiska sändebud Andrea Cordero Lanza di Montezemolo för tillfället, och som inte har någon formellt definierbar innebörd.

Cordero Lanza di Montezemolo är nuntie, alltså ambassadör, i Israel, men också apostolisk delegat i Jerusalem, ett uppdrag som inte är knutet till diplomatiska frågor. Han har dubbla kontor: en nuntiatur i Jaffa och en apostolisk delegation på Olivberget i Jerusalem. I verkligheten är han mer i Jerusalem än i Jaffa.

Den apostoliska delegationen har nämligen en intensiv aktivitet, som har mer att göra med kyrkliga och religiösa frågor. Man håller på att återupprätta Institut Ratisbonne för katolska studier av judendomen med både katolska och rabbinska professorer. Beträffande förberedelsen för jubelåret ligger en av de större svårigheterna i samarbetssvårigheterna med andra kristna kyrkor. En del kyrkor följer ju andra kalendrar, och då uppstår plötsligt frågan när år 2000 egentligen börjar. I Rom firas år 2000 med början julnatten 1999. Hur gör man i Jerusalem för att kunna ha ett ekumeniskt firande?

Både Vatikanen och Israel hoppas att det skall gå att genomföra ett påvebesök år 2000 eller rentav tidigare. Länge avråddes påven från en sådan resa för att man först ville låta den politiska fredsprocessen gå längre. Idag anses den ha avstannat sedan ett och ett halvt år, och det finns alltså inget sådant skäl att skjuta på en påveresa. Det ryktas att när nuntien på rutinbesök hos påven förklarade detta resonemang för Johannes Paulus II och sade att det alltså inte längre fanns orsak att vänta med resan, skall denne ha svarat: ”Då går jag och säger till på statssekretariatet!”