Det våld som härskar i Rwanda, Burundi och Kongo sedan år—tionden går inte att föreställa sig. Arvet från kolonialtiden och motgångar och misslyckanden i den ekonomiska och politiska utvecklingen har tjänat som grogrund för de många olyckor som vederfarits dessa länder efter det att de vunnit sin självständighet. Ännu så länge har inget positivt uppnåtts efter de senaste årens fredsuppgörelser. Den katolska kyrkan har inte kunnat bidra till konfliktlösningar i regionen.
De nyheter som kommer från centrala Afrika och ger rubriker i massmedierna handlar oftast om katastrofer. Ofattbara lidanden som drabbat offer för influensaepidemier, ebolavirus, etniska konflikter beskrivs tillsammans med tallösa flyktingskaror, blodiga sammandrabbningar mellan arméer och rebeller. Någon gång tänds ett litet hopp, som till exempel när olika stridande parter tecknade ett fredsavtal med oppositionen i Kongo i slutet av förra året, eller när man tillkännagav vapenstillestånd i Burundi, eller att invasionstrupperna från Rwanda, Uganda, Zimbabwe och Angola officiellt meddelade att de dragit sig tillbaka från Kongo. Världsbankens och valutafondens löften om enorma krediter skulle också kunna ses som ett ljus i mörkret.
Men skenet bedrar. Blodiga sammandrabbningar mellan olika rebellgrupper fortsätter med oförminskad kraft i stora delar av Kongo. Nyligen rapporterade FN:s observatörer att man kunnat visa hur ingenting förändrats i landet. Grannländer och utländska företag fortsätter samvetslöst att plundra landet på dess naturrikedomar. Den politiska utvecklingen har avstannat. Någon ny nationell regering finns inte i sikte. Människor dör fortfarande i inbördeskriget i Burundi. Om överhuvudtaget de fiender i olika grupperingar som hyser ett grundmurat misstroende mot varandra någonsin kommer att kunna leva fred i området är fortfarande ytterst tveksamt.
Hur började denna våldets dominoeffekt i regionen? För att finna ett svar på den frågan måste man gå tillbaka i historien till kolonialtiden och till tiden efter det att respektive länder uppnått självständighet. Trots stora olikheter har Rwanda och Burundi en liknande befolkningsstruktur. Före kolonisationen rådde en feodal samhällsstruktur. Tutsifolket utgjorde en härskande överklass som också innehade kunga-makten, medan hutufolket levde i ett slags feodalt beroendeförhållande. Tyskland var den första av kolonialmakterna som integrerade de båda stammarna med Tyska Östafrika, det område som idag är Tanzania. Efter första världskriget kom länderna att lyda under Belgien som byggde sin kontroll över kolonierna på den rådande stamstrukturen. Spänningarna mellan tutsifolket och hutufolket skärptes därigenom, och klyftan mellan de båda etniska stammarna ökade ytterligare.
Kongos befrielse kom helt oförberett
Kongos efterkoloniala historia inleds med ett av de mörkaste kapitlen i kolonialismens långa historia. Vid Berlinkonferensen 1884 beslöts att Kongobäckenet skulle bli kung Leopold II:s personliga besittning. För att vinna så stor avkastning som möjligt införde Leopold ett jordbruk med plantager. Den kongolesiska befolkningen tvingades att där utföra slavarbete under de vidrigast tänkbara förhållanden. Efter kungens död 1908 tillföll Kongo den belgiska staten som koloni. På samma sätt som i Rwanda och Burundi fick den katolska kyrkan stöd av kolonialförvaltningen och knöt ihop ett imponerade nätverk av missionsstationer, grundskolor och sjukhus i detta jätteland. Men någon högre skolutbildning lät man inte afrikanerna få.
I början av 1960-talet blev de flesta stater i östra och centrala Afrika självständiga. Med en stor kraftansträngning skulle Afrika nå samma grad av utveckling som övriga världen. Regeringarna ägnade sig åt storartade utvecklingsprojekt. Man förstatligade de kyrkliga institutionerna och byggde nya skolor och sjukhus. De tidigare belgiska kolonierna råkade snart in i våldsamma konflikter.
I Kongo kom självständigheten år 1959 som en ren överraskning. Där fanns endast ett fåtal kvalificerade personer med akademisk utbildning. Den ekonomiskt mer gynnade delen av landet, Katangaprovinsen, gjor-de sig självständig. Den demokratiskt valde premiärministern, Lumumba, mördades av den belgiska och amerikanska säkerhetstjänsten i maskopi och ersattes av general Mobutu. Denne man var under 30 års tid landets ledare och hans styrelsesätt kan betraktas som en prototyp för gunstlingsvälde och korruption. Hans sista år vid makten präglades av ett tilltagande sönderfall av landet. Avlägsna provinser förlorade kontakten med huvudstaden, infrastrukturerna förföll, inflationen gjorde att statsfinanserna brakade samman och den korruption som präglade tjänstemannaväsendet var avgrundsdjup. Allteftersom de statliga institutionerna förföll utvecklade kongoleserna en förbluffande överlevnadsstrategi (la debrouillardise).
I samband med befrielserörelsen vädrade hutubefolkningen morgonluft och såg sin chans att slippa det gamla feodalsystemet. Då det belgiska kolonialstyret växlade politisk kurs och kyrkan började vända sig till den folkgrupp som var i majoritet hjälpte detta hutufolket att ta makten 1962. Under de år som följde efter det att Rwanda fått sin självständighet gjorde den del av tutsifolket som flytt utomlands ideliga angrepp utifrån, vilket ledde till massakrer på den inhemska delen av tutsifolket. År 1973 fick general Juvenal Habyarimana makten genom en militärkupp, och han förmådde göra Rwanda närmast till ett mönsterland med hjälp av stort utvecklingsbistånd från utlandet.
Första folkmordet i Burundi
Lokalt egenintresse, korruption och maktmonopol präglade presidentfamiljen och underminerade det politiska systemet. De förhandlingar som fördes för att repatriera tutsiflyktingarna från grannländerna var länge utan framgång, och de innevånare av tutsistammen som fanns i landet kände sig diskriminerade av ett rasistiskt kvoteringssystem. När tutsiflyktingar från Uganda gick till anfall förändrades allt.
De etniska motsättningarna i Burundi var i början inte lika häftiga som i grannlandet. Kungen var en erkänd auktoritet för båda folkslagen. Men år 1966 avsattes han av militären som också intog en brysk hållning både mot hutubefolkningen och mot kyrkan. År 1977 inträffade det första folkmordet. Efter ett, sannolikt provocerat, hutuupplopp likviderade president Micomberos regim systematiskt hela den välutbildade delen av hutubefolkningen i Burundi, inklusive många präster. Detta folkmord, som skördade uppemot 300 000 människoliv, har intill denna dag inte rönt någon nämnvärd uppmärksamhet i medierna världen över.
År 1976 grep Jean-Baptiste Bagaza makten genom en militärkupp. Han stod för övrigt i nära kontakt med belgiska frimurare. Därefter vidtog en kulturkamp mot kyrkan. Under hans efterträdare, Pierre Buyoya, följde en tid av avspänning mellan kyrka och stat och mellan tutsi- och hutufolken. De etniska konflikterna diskuterades öppet och en demokratiseringsprocess inleddes. Men Buyoyas förhoppningar att bli vald till president uppfylldes inte. Det första fria presidentvalet i Burundi, vilket Melchior Ndadaye vann, accepterades inte av den tutsidominerade armén. Det dröjde bara tre månader innan han blev mördad. Tusentals burundier fick sätta livet till i den massaker som följde, nästan en miljon av hutufolket flydde utomlands och organiserade sig för ett väpnat motstånd. Sedan 1993 råder inbördeskrig i Burundi. Den fredsöverenskommelse som Nelson Mandela förhandlade fram fick ingen effekt och den nya multietniska regeringen saknar i praktiken inflytande. Fortfarande är det armén som innehar den egentliga makten i landet.
Ingen försoning utan sanning
Våldet i centrala Afrika eskalerade snabbt när Jowel Museveni den 25 januari 1986 invaderade Ugandas huvudstad Kampala med sin armé av barnsoldater. Kärntruppen i hans rebellarmé bestod av tutsisoldater som flytt till Uganda från pogromerna i Rwanda. Med Musevenis goda minne anslöt sig fyra år senare 3 000 officerare och soldater från tutsifolket till Ugandas armé och bildade Rwandas patriotiska front (RPF). Dessa gick gemensamt till angrepp mot Rwanda. Ett fyra år långt och blodigt inbördeskrig rasade. Resultatet blev tusentals döda och en miljon internflyktingar. Utländska påtryckningar åstadkom att de stridande parterna ingick ett fredsavtal i Tanzania. Nedskjutningen av det flygplan den 6 april 1994 som såväl Burundis som Rwandas president färdades i – med all sannolikhet ett dåd av RPF – utlöste ett nytt folkmord där omkring 800 000 fick sätta livet till, såväl tutsier som mer moderata hutuer. Över två miljoner av hutubefolkningen flydde till grannländerna Tanzania och Zaire där den besegrade tutsiarmén organiserade sig för att återta kommandot i Rwanda.
Det yttre skenet av att regeringen hade en multietnisk sammansättning, i kombination med att man lyckades manipulera västvärldens massmedier, fick tills vidare den nya RPF-regeringen under Paul Kagames att i viss mån framstå som legitim. Regimen uppbjöd all sin kraft för att distansera sig från det förgångna och skapa en ny nationell identitet. En ideologisk revision av historieskrivningen utfördes som beskrev Rwanda före kolonialtiden som ett paradis där etnisk harmoni härskade och all skuld för motsättningarna tillskrevs kolonisatörerna och kyrkan. Med RPF:s massakrer på civilbefolkningen och mordet på tiotusentals flyktingar i Kongo i åtanke är detta knappast en trovärdig beskrivning av verkligheten.
För att verkligen komma till rätta med det förgångna krävs att rättvisa skipas för de efterlevande och att förbrytarna gottgör sina brott. Den internationella domstolen i Arusha har trots årslånga förhandlingar tyvärr inte lyckats komma till rätta med de folkmord som begåtts. Om den nyligen inrättade folkdomstolen, den så kallade Gacaca som är en skiljedomstol, kommer att kunna genomföra rättvisa förhandlingar mot de över 100 000 anklagade går ännu inte att förutse. Försoning bygger på sanning. Vem skall kunna reda ut de svåra krigsförbrytelser som segrarna i Rwanda eller Kongo begått eller komma åt de ansvariga inom RPF och ställa dem inför rätta? En majoritet av dem som nu innehar ledande regeringsposter skulle i så fall hamna på de anklagades bänk.
Med hotet från de 2 miljoner flyktingar som fanns i närområdet som förevändning gav sig Rwanda och Uganda år 1996 brutalt in i ett flyktingläger i Zaire. (En bidragande orsak var också det faktum att de medlemmar ur tutsifolket som bodde i Kongo förnekades medborgarskap där.) En del av hutuflyktingarna drevs till Rwanda och resten tvingades ut i Kongos urskogar, där de jagades av Kagames armé. En stor del av dem svalt ihjäl eller mördades. Den korrumperade och demoraliserade zairiska armén bjöd knappast något motstånd, varför de ruandiska och burundiska arméerna med assistans av kongolesiska barnsoldater och med amerikanskt stöd fram till i maj 1997 marscherade rakt igenom detta vidsträckta land ända till Kinshasa.
Närmast som en reklamskylt fick en kongolesisk utbrytare, Laurent-Désiré Kabila, fungera. Denne man visade ett föga demokratiskt sinnelag som president i det nya Kongo. Han skickade hem sina vänner från Rwanda och annullerade de kontrakt som han undertecknat med amerikanska gruvbolag. För att få ut honom ur landet började Rwanda och Uganda det andra Kongokriget i augusti 1998. Täckmantel denna gång var kongolesiska rebellrörelser. Som gamarna samlas vid åteln, så lockade Kongos stora rikedomar grannarna in i det krig som störtade Afrikas rikaste land in i kaos. Nästan utan något genomslag i medierna dödades under detta krig bortåt tre miljoner kongoleser – till stor del civila – antingen direkt i kriget eller av dess följder. Som alltid där krig råder går det att förtjäna pengar. En arbetsgrupp har på uppdrag av FN:s säkerhetsråd i flera rapporter dokumenterat de krigförande parternas ”kriminella nätverk”. Även sedan trupperna officiellt lämnat landet fortsatte dessa att tömma Kongo på dess naturrikedomar och andra resurser. Rwanda och Uganda plundrade Kivuprovinsen i östra Kongo. Även utländska företag, till exempel Bayers dotterföretag H. C. Stark, anklagas i FN-rapporten för att genom sin vapenhandel vara med om att finansiera kriget. Under de senaste åren har USA visat sitt intresse för de oljefynd som gjorts i ett område som sträcker sig genom Kivu till Uganda.
I denna region håller sig också de gamla kolonialmakterna framme och visar sitt intresse liksom även USA, Frankrike och Storbritannien med sina geopolitiska ambitioner. Belgien vill skydda sina investeringar och Frankrike vill gärna utvidga sitt inflytande i den fransktalande delen av Afrika. Det övergripande målet för USA:s politik är terroristbekämpning. I kampen mot Sudan, där terrorister utbildas, finner man utmärkta vapenbröder. För att förvissa sig om Kagames seger blockerade USA 1994 ett förslag som FN:s säkerhetsråd lagt fram och som gick ut på att den massaker som inlett kriget skulle klassas som folkmord och därmed kunna mötas med en effektivare intervention av det internationella samfundet som i så fall skulle ha kunnat förhindra detta folkmord. USA bär därigenom en del av ansvaret för tragedin i Rwanda.
Kyrkan på de anklagades bänk
Burundi, Kongo och Rwanda utgör tillsammans en av de nio biskopskonferenserna på den afrikanska kontinenten. Bortsett från några ge-mensamma möten och dokument har den centralafrikanska biskopskonferensen (ACEAC) föga bidragit till att lösa problemen i regionen. På olika sätt har biskoparna i de enskilda länderna dock tagit itu med folkets svårigheter. Ett större intryck gör det engagemang som enskilda lekmän och människorättsorganisationer inom kyrkan visat.
Många som överlevt folkmordet och även en viss politisk propaganda gör gällande att den katolska kyrkan är medansvarig för denna genocid i Rwanda. Ett stort antal forskningsrapporter från europeiskt akademiskt håll beskriver också kyrkans roll mycket kritiskt. Denna kritik söker sina rötter långt bakåt i missionshistorien. Om man skall förebrå de första missionärerna i Burundi och framför allt i Rwanda något, är det först och främst den missionsstrategi som de använde. De inriktade sin mission i första hand på tutsifolket som var de ledande i dessa länder och menade sig därmed via dem kunna evangelisera massorna som tillhörde hutufolket. Många utsagor av den andre biskopen i ordningen i Rwanda, Léon Classe, har kraftigt rasistiska undertoner. Den tes han drev lyder: Om vi vinner kungen och det ledande skiktet – tutsi – för kristendomen då får vi också med hutufolket. På kort sikt visade sig denna strategi framgångsrik. Rwanda och Burundi blev de länder på hela kontinenten där flest människor omvändes till kristendomen.
En ny ärkebiskop, som kom från Schweiz, André Perraudin, fann att favoriserandet av tutsifolket stred mot den katolska kyrkans sociallära och började ta parti för hutufolket. I tutsifolkets ögon hjälpte han därför en hutuledd regim att ta över regeringsmakten med folkmordet som följd.
Många gånger har det påståtts att kyrkan hade ett direkt medansvar för folkmordet i Rwanda. Det har aldrig letts i bevis. Den långa processen mot biskopen i Gikongoro, Augustin Misago, stöder att det åtminstone i hans fall inte lät sig bevisas att han skulle ha varit medskyldig. Men kyrkan kan inte frikännas från allt ansvar. På åtskilliga punkter kan kyrkan beskyllas för historiska missgrepp.
Den moraliskt betänkliga missionsstrategi som biskop Classe bedrev och som gick ut på att ta genvägen via överklassen för att försöka kristna resten av folket i Rwanda, var förvisso framgångsrik men därmed fördjupades också den klyfta som fanns mellan de etniska grupperna. Att den katolska kyrkan samarbetade nära med den belgiska kolonialmakten fick visserligen till följd att kyrkan på ett ovanligt effektivt sätt kunde bidra till landets utveckling, men det bidrog också till den dominerande ställning som kyrkan fick i samhället. Genom prästerskapets förmyndarmentalitet förlamades lekmännen och det blev svårt för dem att själva ta ansvar för att verka för rättvisa i landet, något som egentligen föll på just lekfolkets lott.
Relationen mellan kyrkan och den efterkoloniala regimen var intim. Ett konkret uttryck för detta är till exempel att den förste infödde ärkebiskopen, Vincent Nsengiyumva, under många år av sin ämbetstid samtidigt också tillhörde det ledande skiktet av landets Enhetsparti. Kyrkans perspektiv utmärktes därigenom inte av någon kritisk distans gentemot regeringen och inte heller av någon kritisk hållning mot de allt vanligare brotten mot mänskliga rättigheter. Den sociala klyftan mellan hutufolket och tutsifolket präglade också det kyrkliga livet – ett problem som man sällan försökte tackla. Mer än 100 präster fick sätta livet till i det stora folkmordet och många kristna vittnade heroiskt om sin tro. Men det fanns också företrädare för kyrkan som sympatiserade offentligt eller bakom kulisserna med mördare från båda sidor.
I Kongo – en kyrka med afrikanska drag
När kyrkan i Rwanda firade hundraårsjubileum år 2000 hade arbetet för försoning en viss framgång i många stift. Men innan kyrkan kan befrias från sitt trauma och återfå sin trovärdighet inför människorna måste mycket repareras. Folkmordet ligger nära i tiden och den regim som utövade sin repressiva makt då tillåter knappast att de frågor om kyrkans medansvar till folkmordet som historien lämnat öppna får något slutgiltigt svar.
Trots att de etniska strukturerna motsvarade varandra ganska väl i Rwanda och Burundi har inte samma polarisering mellan kyrka och samhälle förekommit i Burundi som i Rwanda. Efter massakern på hutufolket 1972 reagerade kyrkan mer eller mindre med tystnad. I den förvirring som följde i inbördeskrigets spår behöll kyrkan en viss inre stabilitet. Kyrkan hade redan under president Bagazas kulturkamp luttrats och stärkts. Då hade missionärer utvisats, kyrklig egendom beslagtagits och möjligheten till kyrkliga aktiviteter, till och med gudstjänster, inskränkts. Som alltid under kyrkohistorien väckte denna förföljelse nya krafter till liv och tron fördjupades.
Under de sista åren av inbördeskriget förmådde de burundiska bis-koparnas många fredsappeller förvisso inte skapa något yttre lugn. Men imponerande personligheter som ärkebiskop Joachim Ruhuna, som mördades av sina egna stamfränder 1996 och som verkat för fred och försoning på bred front oavsett etniska identiteter, lyckades bevara kyrkans auktoritet och trovärdighet bland befolkningen.
I Kongo liksom i andra forna belgiska kolonier samarbetade den katolska kyrkan med den lokala förvaltningen framför allt inom skolväsendet och inom sjukvården. Som ett slags motrörelse uppkom redan under kolonialväldet en religiös riktning kring profeten Simon Kimbangu, där kristna och traditionella element förenades. Kimbangu dog i fångenskap, men hans anhängare utgör en betydande religiös grupp i dagens Kongo.
Mobutus politiska propagandaapparat på 1970-talet, som konfronterade den kristna tron med en afrikansk authenticité, blev en utmaning för kyrkan i Kongo. Det som var tänkt som en stridsappell riktad mot kyrkan blev i stället till nytta. Ärkebiskopen i Kinshasa, kardinal Joseph Albert Malula – en man med gott renommé – anförde en rad präster och teologer från det katolska universitetet i Kinshasa, som tillsammans skapade en unik zairisk rit, där element från afrikansk kultur integrerades i liturgin. Denna rit erkändes senare av Rom. I arbetet med att formulera en afrikansk teologi ligger de kongolesiska teologerna i frontlinjen. Ytterligare en provokation för kyrkan i Kongo liksom över-allt i Afrika är de nya pingströrelser och de evangelikala grupper som drar till sig unga människor genom att använda moderna medier och ett översvallande känslobrus.
Det kan inte förutses hur utvecklingen i centrala Afrika kommer att gestalta sig och hur människornas framtid kommer att bli. Många har försökt att förutsäga att Kongo kommer att delas i flera stater. Ingen kan föreställa sig ett officiellt tillbakadragande av utländska trupper. Vägen till en varaktig fred kantas av många hinder. Allt för många parter gör sig stora förtjänster på kriget. Det finns ingen nyckel att komma åt krisen.
Det finns dock vissa hoppfulla tecken. När staten sviker organiserar sig föräldrar för att kunna driva skolor vidare. När ekonomin kollapsar i stor skala fungerar informella lokala strukturer och initiativ, där människor visar prov på en häpnadsväckande uppfinningsförmåga. Även under pågående krig har människor här en förmåga att glädjas över livet och fira fester. De har också blivit mer politiskt medvetna och mer kritiska. De många människorättsorganisationerna är beundransvärda, framför allt i Kongo, och de består ofta av engagerade kristna som modigt dokumenterar de brott mot mänskliga rättigheter som alla krigförande parter begår. De organiserar också ett passivt motstånd. Vissa får plikta med sina liv.
De kristna i Afrika hyser mitt i sitt lidande en outtröttlig förtröstan på Gud, och det kristna budskapet slår allt djupare rot i den afrikanska myllan. Det acklimatiserar sig där och formas enligt afrikanska förutsättningar. Det finns många organisationer som gör goda punktinsatser i centrala Afrika, och i vissa krisområden är den katolska kyrkan den enda fungerande institution, som kan ge ett minimum av karitativ hjälp och inge människorna mod. Många om än små tecken gör det möjligt att hoppas att en ny ordning en gång skall kunna växa fram ur detta kaos när tiden är mogen.
Översättning: Anna Maria Hodacs