En svensk katolsk kyrka – en dröm?

Från den stund en katolsk biskop vigs vet han att han vart femte år får en kvart på sig att tala helt ensam med påven. Den 31 mars till den 5 april var det dags för de katolska bis-koparna från de nordiska länderna att avlägga dessa rutinbesök i Vatikanen som brukar få den latinska benämningen ad limina (till trösklarna) med rötter i senantikens kristna vallfärder till de romerska martyrgravarna. Uttrycket syftar på att biskoparnas Romresa ses som en vallfärd till apostlarna Petri och Pauli gravar.

Jubelårsfirandet 2000 hade fördröjt besöket med ett år, och de nordiska biskoparna kunde berätta att den nordiska verkligheten och de nordiska katolska kyrkorna förändrats under de sex år som gått sedan det senaste besöket år 1997. Påven själv har förändrats: han har nu svårt att stå mer än korta stunder och firar mässan sittande. Därför firar han numera normalt sin morgonmässa ensam i stället för som tidigare tillsammans med biskopar på ad limina-besök. Dem tar han i stället emot i audienser i den ståtliga Sala Clementina i påvepalatset, förutom de enskilda samtalen. Trots den fysiska bräckligheten är påven piggare än de senaste åren och har börjat hålla långa improviserade tal. ”Jag tänker ofta på min resa i Norden 1989 och särskilt när ni kommer på ad limina-besök, så kom hit oftare och hälsa på”, improviserade han på tyska när han tog emot biskoparna i kollektiv audiens den 5 april som avslutning på de enskilda besöken.

Den traditionella vallfärdsaspekten kom till konkret uttryck i högtidliga mässor vid Petri grav i kryptan under Peterskyrkan den 31 mars och vid Pauli grav söder om Rom den 3 april. Men resten av veckan fylldes av besök på olika Vatikankontor för att diskutera de katolska kyrkornas situation och behov i Norden.

Vid den kollektiva audiensen den 5 april fick biskoparnas ordförande, Gerhard Schwenzer från Oslo, tillfälle att sammanfatta för påven vad som har förändrats i Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island sedan biskoparnas förra besök år 1997. Sverige och Finland har fått nya biskopar: svenskfödde Anders Arborelius i Stockholm och polske Joseph Wrobel i Helsingfors. Just i år firar tre stift 50 år, nämligen Stockholm, Oslo och Köpenhamn. Antalet katoliker ökar, främst genom invandring men också genom konversioner och vuxendop. ”Den starka ökningen ställer oss inför ekonomiska problem”, påpekade biskop Schwenzer. De nordiska stiften får visserligen ekonomiskt stöd från utlandet, särskilt från Tyskland, men hjälpen täcker inte alla behov. ”Ändå ser vi invandringen som något positivt”, betonade han. ”Genom samspelet mellan olika kulturer och traditioner har det liturgiska livet fått nytt uppsving.”

Alla de katolska biskoparna i Norden har ägnat stor uppmärksamhet åt skilsmässan mellan Svenska kyrkan och staten år 2000. Nu försöker de katolska biskoparna förstå i vilken riktning den självständiga Svenska kyrkan utvecklas. ”Alla tendenser är inte positiva”, sade biskop Schwenzer, och ansåg att man kanske borde vara mer uppmärksam på det faktum att stift och församlingar blir allt mer självständiga, vilket blir ett problem för kyrkans enhet. De nordiska katolska kyrkorna kan glädja sig över att antalet präster och ordensfolk växer, till en del med lokala kallelser. Biskop Schwenzer påpekade att det nu finns karmelitkloster i alla fem länderna, att moder Teresas barmhärtighetsmissionärer finns i fyra länder, och att cistercienser och klarissor nu har slagit sig ned i Norge. ”Flera av dessa nygrundade kloster kan glädja sig över återväxt i våra egna länder”, påpekade han.

Till sist framhöll han att de katolska världsungdomsdagarna, då ungdomar från hela världen träffar påven och varandra, bär stor frukt bland unga katoliker.

I sitt svarstal till biskoparna betonade påven att de kristna i de nordiska länderna kan hjälpa sina landsmän att förstå vad männi-skan är. ”När man glömmer bort skaparen blir hans skapelse obegriplig. Människan kan inte längre se att de är ’mystiskt olika’ alla andra jordiska skapelser. De ser inte längre att människans existens går utöver sinnevärlden. […] Vi talar här om livets fullhet, som går långt utöver den jordiska tillvarons dimensioner.”

Påven betonade vikten av att ”evangelisera kulturen” och låta kristendomens röst höras i det allmänna samtalet. Han noterade med glädje att biskoparnas ställningstaganden i etiska frågor har fått en viss genomslagskraft. Särskilt nämnde han biskoparnas herdabrev om äktenskap och familjefrågor som uppmuntrar gifta par att bevara och utveckla äktenskapet och inse värdet av dess oupplöslighet. ”Äktenskapet instiftades av Gud från första början och finner sin djupaste innebörd i Kristi undervisning”, sade han. ”Sanningen om människans sexualitet träder fram när makarna ger sig till varandra och tar emot den största tänkbara gåvan, den gåva som gör dem till Guds medarbetare för att ge liv till en ny människa.”

Johannes Paulus II påpekade att de skandinaviska folken är kända för att engagera sig i fredsfrågor, att ta ekologiskt ansvar och ge humanitär hjälp. ”Men sann humanism omfattar alltid Gud”, påpekade han. ”Annars kommer den förr eller senare, också oavsiktligt, att förneka den värdighet som hör till varje människa. Därför måste ni hjälpa era kulturer att ösa ur deras rika kristna arv för att förstå människan.”

Katolikerna utgör en liten minoritet i alla de nordiska länderna, där det största samfundet är en luthersk kyrka. Påven uppmuntrade biskoparna att fortsätta det ekumeniska arbetet för kristen enhet utan att dölja de svårigheter som kvarstår. Den ekumeniska vandringen tar fasta på vad vi har gemensamt, men påven konstaterade också att full gemenskap i tron ännu inte existerar, men att vi för den skull inte får förlora hoppet.

Till sist noterade påven med glädje att flera nordiska katolska lokalkyrkor nu upplever en ökning av kallelser till präst- och ordensliv: ”Det är ett tydligt tecken på att det finns ett nytt intresse för andlighet och avspeglar unga människors längtan efter att fördjupa sitt trosmedvetande och sin förståelse av tron.”

Biskopskonferensen gjorde också ett uppmärksammat besök på Vatikanradion, där flera av dess medlemmar fick presentera den nordiska situationen i intervjuer på så skilda språk som tyska, spanska och polska. I intervjuer på svenska pekade biskoparna Anders Arborelius och William Kenney på några frågor som är särskilt viktiga för den katolska kyrkan i Sverige. Familjefrågor intar en framträdande plats.

”Vi lever i ett klimat där äktenskapet är mycket skört, där familjens ställning är mycket svag, och det är naturligtvis många pastorala frågor som är svåra och smärtsamma”, förklarade biskop Anders Arborelius. Den katolska kyrkan menar att ett äktenskap mellan två döpta personer är giltigt och oupplösligt enligt den traditionella synen på ett katolskt äktenskap. Men biskoparna i de nordiska länderna är medvetna om att de flesta människor som gifter sig i Norden inte delar denna den katolska kyrkans syn.

En av de frågor där man kanske mest av allt märker att tiderna förändrats är frågan om den katolska kyrkans svenskhet. Det är idag svårt att finna någon som vill skapa en riktigt svensk katolsk kyrka så som var vanligt för ett par årtionden sedan. Sedan dess har den svenska verkligheten förändrats genom invandring, internationella kontakter och globalisering. Svenskheten har förändrats, och vad som en gång sågs som svenskhet har inte längre monopol på hur man ”får vara” i Sverige. Många människor i Sverige lever idag med flera parallella kulturella identiteter. I Sveriges katolska skolor finns många barn som fötts i Sverige av föräldrar från två olika ickesvenska länder. De kan känna sig som både svenskar, chilenare och polacker.

”En av de viktigaste frågorna för den katolska kyrkans framtid i Sverige är att visa att man kan vara både svensk och katolik, för det är något som ännu sätts i fråga”, berättar biskop Arborelius, som själv är Sveriges förste svenskfödde katolske biskop sedan reformationen.

”Jag vet inte hur många gånger jag från icke-katoliker har fått frågan: är du riktig svensk? Samtidigt tror jag att vi befinner oss i ett skede när det som tidigare sågs som det typiskt svenska sätts i fråga. Det är en ödesfråga för hela det svenska samhället om man kan acceptera att någon som har ’invandrarbakgrund’ ändå kan vara riktig svensk.

Vi har väldigt bråttom att visa upp att vi är riktiga svenskar, att vi så att säga verkligen spelar på de riktiga svenskarnas del av fotbollsplanen. Jag tror att om vi har en uppgift i samhället på det här området så är det att visa att vi också måste ta till vara allt det goda och de skatter som de som har kommit till Sverige har med sig, att vi inte förespråkar en total assimilation där alla skall stöpas i samma form. Sverige har varit ett mycket monolitiskt samhälle, man har tänkt i väldigt svenska banor. Vi katoliker kan ibland vara alltför angelägna om att bli godkända som riktiga svenskar.”

Hjälpbiskopen i Stockholms katolska stift William Kenney är själv född i England och har arbetat i Sverige i 33 år, varav 16 år som biskop. Han berättar att han inte längre drömmer om att bli svensk. Han drömmer inte heller om en svensk katolsk kyrka.

”Jag är definitivt inte en svensk i kulturell mening, det märker jag mer och mer ju längre jag bor i Sverige. Det betyder inte att jag inte trivs i Sverige, jag trivs jättebra, men jag är medveten om att jag inte är svensk. Jag tror att jag blir mer och mer medveten om detta på grund av att jag förstår det svenska mer och mer. I yngre dagar drömde jag om den svenska katolska kyrkan, att vi utlänningar var där för att se till att den blev svensk. Vår Herre har sett till att det inte blev så. Jag menar verkligen att det verkar som om det är under den heliga Andens ledning.

Vi är definitivt den katolska kyrkan i Sverige på ett sätt som var otänkbart när jag kom till Sverige, men det kan inte förnekas att vi har blivit ännu mer utländskt präglade därför att så många kommer från olika länder. När man ser i ett längre perspektiv vad vår Herre har gjort är det en positiv sak, för vår värld blir allt mer mångkulturell och pluralistisk, och det tror jag är en gåva från vår Herre. Många av vår Herres gåvor är inte utan problem, men det är en gåva.

Det är inte fråga om att vara blind för de problem och frågor som uppstår men vi har gjort ett väldigt bra jobb med att visa att man trots allt kan leva tillsammans. Därför har vi blivit den katolska kyrkan i Sverige, vi kan inte kalla den en svensk katolsk kyrka. Det finns många kretsar där det finns en svensk prägel, och det är också positivt, men jag tror att bilden har blivit betydligt mer komplicerad och nyanserad. Jag ser det här som en gåva av vår Herre, som jag inte hade drömt om att vi skulle få – jag hade en annan dröm. Men vår Herre har möjligheten att ersätta våra drömmar med sin verklighet, och det är jag bara glad över.”