Det civila samhället

Den tid vi lever i är komplex och motsägelsefull. Det är ofta svårt att genomskåda logiken i den argumentation som förs. Som när SACO-ekonomen Jan Bröms pläderar för en låg ersättningsnivå till långtidsarbetslösa ”av incitamentskäl”. Det betyder att det skall svida ordentligt för dem som får sparken så att de snabbt skaffar nytt jobb. Att bara gå och drälla blir dyrt för samhället. Samme Bröms sitter i styrelsen till Apoteksbolaget, när den beviljar sin VD en fallskärm på 41 miljoner. De ekonomiska teorier Bröms företräder säger kanske att det inte spelar så stor roll om en förbrukad VD börjar jobba igen. Eller skall man förstå det så att det är skillnad på folk och folk? Att några är värda mer, andra mindre? Och vilket samhälle får vi om ”människors lika värde” blir en fras som tömts på konkret innehåll?

Eller som när finansmannen Robert Weil uppmanar sina medkapitalister att förena sig och tacka löntagarna för de sista två decennierna av 1900-talet. Under denna period steg löntagarnas inkomster med i genomsnitt 0,5 % per år medan det samlade börsvärdet steg med 16 % per år. Samtidigt har skatten på arbete stigit rejält medan kapitalskatten sjunkit. ”Aldrig i kapitalismens historia har fördelningen varit så gynnsam. Just nu är ett utmärkt tillfälle att förena oss i ett tack.” Det är nog menat som en rolig cynism. Men samme Weil ägde en gång Gotabanken, som gick i konkurs med kreditförluster på 24 miljarder. Själv sålde han i tid och kom lindrigt undan. Han titulerar sig fortfarande ”finansman”. Det blev vi andra som fick betala bankens skulder via skattemedel. Är det detta Weil vill tacka för? Men då är cynismen knappast rolig.

Dessa två exempel är hämtade ur Björn Elmbrants böcker De där uppe – de där nere; om demokratin i Sverige (Atlas 1997, pocket 2000) och Hyperkapitalismen (Atlas 2000). Klara och svidande dokumentationer av det sena 1900-talets samhälleliga och ekonomiska förändringar. Analyser som envist cirklar kring frågan: Hur kunde det bli så här? Vart tog det civila samhället vägen?

Den historiska bakgrunden känner vi i grova drag. Det blev 30 gyllene år efter andra världskrigets slut. Ekonomisk tillväxt, god lönsamhet, låg arbetslöshet och inflationen under kontroll. En socialdemokratisk politik med brett folkligt stöd. Man accepterade kapitalism och marknadsekonomi, men kan också tygla dess uppenbart destruktiva sidor. Utbyggda välfärdssystem och samförståndslösningar på arbetsmarknaden. Detta gällde inte bara i Sverige utan hela det industrialiserade Västeuropa.

Minnet av mellankrigstiden

Den förda politiken var grundad i mellankrigstidens ekonomiska kollaps. Alla i ansvarig ställning hade egna minnen av massarbetslösheten och dess politiska följder. En övertygelse var gemensam och stark: Detta fick aldrig upprepas. Ett annat skäl var att kommunismen fortfarande var ett hot. Sovjet hade gått ekonomiskt skadeslös genom 30-talets kriser och dragit det tyngsta lasset när Nazityskland besegrades. Det gav fortfarande en viss politisk prestige. Kapitalismens företrädare kunde stärka den demokratiska legitimiteten genom att acceptera samförstånd och skattefinansierad välfärdspolitik. Man hade inte råd med hög arbetslöshet och alltför stora klassklyftor.

Men under första hälften av 70-talet kom det grus i ekonomin. Oljekriser och finansiell oro. Ett snabbt växande internationellt kapital – Eurodollar – flyter runt i världen på jakt efter vinster. Tillverkningsindustrin i västvärlden börjar flytta till låglöneländer. Arbetslösheten stiger och välfärden blir dyr. Länder som inte sköter sin budget får betala höga låneräntor till det internationella kapitalet. Några år går det att trixa med devalveringar men sedan är det stopp. Både inflation och arbetslöshet stiger. Det blir dags att montera ner välfärdsstaten och efterkomma kraven på ökad lönsamhet. De nya ekonomiska teorierna hävdar att ökade klassklyftor och hög arbetslöshet är bra för marknaden.

Vi som levat under denna tid har tydligt känt effekterna. För de flesta av oss en mer osäker existens och ett uppskruvat arbetstempo. Den som vill hinna undan en hotande arbetslöshet måste springa fortare. Många kraschar i utbrändhet och långtidssjukskrivning. Det gäller särskilt inom den ”tärande sektorn”. Det betyder vård, skola, omsorg. Branscher med svag lönsamhet. De som bor i de större städerna lägger märke till att det blivit vanligare med tiggare och uteliggare. Men det finns utrymme till väl tilltagna fallskärmar för eliten, så att även den VD som gravt missköter sitt uppdrag är garanterad ett ståndsmässigt överklassliv. Och marknaden har alltid rätt. Pengar är fakta. Allt annat är löst tyckande.

Demokratins försvagning

Under denna period har också demokratin försvagats. När välfärdsstaten byggdes hade de politiska partierna fortfarande en folklig förankring. Dess ledare fick sin legitimitet i de många medlemmarnas strävan att skapa ett anständigt och rättvist samhälle. Men idag märks ett tydligt minskande engagemang i politiken. Partierna får allt svårare att rekrytera nya medlemmar och valdeltagandet sjunker. Hur har det blivit så?

Kring årsskiftet 1994–95 är det åter oro på kapitalmarknaden. En mäklare på Barings Bank i Singapore råkar spekulera fel på den japanska börsen. Förlusten blir 1,4 miljarder dollar och banken går i konkurs. Några månader senare ser sig den svenska regeringen tvungen att lägga fram ett stramt krispaket för att sanera budgeten och lugna den internationella finansmarknaden. De sociala trygghetssystemen skruvas ner ytterligare några varv.

Det sägs att politiker har ett pedagogiskt uppdrag att förklara den förda politiken. Och visst är det så! Och visst finns det ett rent tekniskt samband mellan felsatsningen på Tokyobörsen, en svag krona och nivån på sjukpenningen i Sverige. Det finns en internationell finansmarknad som omsätter 1 500 miljarder dollar per dag. (Det är lika mycket som den totala världshandeln omsätter på ett halvt år.) Denna finansmarknad är helt okontrollerad och fri att söka upp de objekt som ger maximal vinst med minimal risk. Det är så den fria marknadsekonomin fungerar.

Det politiska uppdraget ej ett pedagogiskt

Men politikers pedagogiska uppdrag är inte framförallt av teknisk art. Vore det så kunde de snabbt ersättas av opartiska ämbetsmän och ekonomiska experter. De skulle förmodligen vara mer kostnadseffektiva. Politikers uppdrag idag är framför allt att ta ställning till om en helt fri marknad är önskvärd. Om den automatiskt leder till det någorlunda rättvisa och anständiga samhälle, som de flesta medborgarna vill leva i. Eller om det behövs samhälleliga motmedel för att förebygga dess eventuella skadeverkningar. Kan politiker inte utreda detta på ett trovärdigt sätt har de mist den demokratiska legitimitet de fått av väljarna.

Men om det är sant, som det ibland sägs, att det bara finns ”den enda vägens politik”, vad skall vi då med politiker till? Om politiken av nödtvång i allt verkställer marknadens önskemål, varför i all världen skall vi då ha demokrati och allmänna val? Och det är väl just detta som det tilltagande politikerföraktet egentligen handlar om. Inte fiffel med kontokort (även om det är allvarligt nog) utan om trovärdighet och politisk hederlighet. Och om den trovärdigheten brister, då hjälper det föga att anlita konsulter ur mediabranschen. Det är mer än imagen som står på spel.

Elmbrants böcker är en dokumentation från girighetens årtionden och dess politiska, samhälleliga konsekvenser. Han berättar om vidgade klassklyftor, en hårdnande arbetsmarknad och den tilltagande arrogansen hos eliten, om det fritt rörliga finanskapitalet och det politiska förfallet, om en hotande finansiell kollaps. Han skriver så svidande klart att mönstret från de gångna 20 åren blir synligt. Men det förunderliga är att han aldrig förlorar sitt analyserande, nästan mjuka tonfall. För han bärs av tron att problemen kan lösas om vi tar dem på allvar och försöker se klart.

Hoppet står till oss

Han visar med upprepade exempel att politik och ekonomi går i otakt med människan. Vi har fått ett samhälle som de flesta av oss inte vill ha. Men denna utveckling går att vända. Kollapsen på 30-talet är ett varnande exempel men vi behöver inte upprepa det. Hans två böcker slutar med en rad osorterade förslag om vad som kan göras i stort och smått. Nej, inte vad som kan göras utan vad vi kan göra. För på detta ”vi” vilar hela hans tillförsikt. Ett vi som inte finns som ett särskilt parti eller en särskild grupp. Inte ens som en väl utarbetad teori, utan som en förnuftig vilja hos människor att tillsammans forma ett civilt och solidariskt samhälle.