Det dubbla perspektivet

Under senare hälften av 1900-talet skedde en långsam förskjutning av perspektiv och metoder i den forskning som undersöker djurs och människors beteende. Behaviorismen, som varit i stort sett allenarådande inom universitetsvärlden under det första halvseklet, blev på allvar utmanad av etologin. Det två skolorna står i tydlig kontrast mot varandra.

Behaviorismen tycks ha kemi och fysik som norm för sin vetenskaplighet. Man ville studera det isolerade djuret och dess reaktioner på enskilda stimuli i en för övrigt neutral omgivning. Djur liksom människor antogs vara automater och alla våra handlingar enkla reflexbågar, som kunde tränas in genom olika typer av betingning. Inom behaviorismen hade man stränga krav på experimentens reproducerbarhet. Alla omvärldsbetingelser måste därför vara noga kontrollerade och standardiserade. Råttor och duvor tränades och testades i sterila burar och deras beteenden registrerades, helst automatiskt, för att ge objektiva dataset för statisk analys.

Etologin, som grundades av Konrad Lorenz och Niko Tinbergen var en sorts befrielse ur de kala burarnas vetenskaplighet. Visst kan man, på decimalen när om det skulle vara intressant, mäta hur dresserade råttor beter sig, när de söker föda i sterila labyrinter. Det säger emellertid inte så mycket om djurets kompetens i dess naturliga omgivning. För att få veta mer om det måste forskaren ut till de platser, där djuren hör hemma; alltså till den miljö, som de genom evolutionen är anpassade till. Detta är särskilt viktigt vid studier av djurarter med utvecklade nervsystem, som däggdjur och fåglar. Forskaren måste i någon mån leva med sina djur och använda hela sin empati och intuition, när han observerar dem. Han måste kunna fånga ögonblicket och komplettera sina observationer med små luriga experiment för att testa om hans gissningar/hypoteser varit riktiga.

Kontrasten mellan skolorna blir mycket tydlig i två fotografier: där är B.F. Skinner, behaviorismens förgrundsgestalt, en magerlagd man med strängt ansikte, iklädd sin vetenskaplighet i form av en vit laboratorierock och ett tekniskt imponerande laboratorium med många kablar och apparater och en liten förskrämd råtta i en glasbur (i detta fall är buren av glas för att råttan skall synas på fotografiet); och där är Konrad Lorenz behagligt simmande i en sjö, omgiven av två unga snögäss, som tillgivet rycker i hans vita kalufs; han fungerar som deras fostermor och av ansiktsuttrycket att döma gillar han deras uppvaktning.

Etologins metoder sammanfaller delvis med dem som socialantropologer använder för att studera främmande folk. Vid sådana undersökningar finns det inget bättre sätt än att leva tillsammans med dem man vill lära känna, finnas med som en deltagande observatör i deras dagliga liv. Givetvis måste man lära sig språket, de sociala koderna, man måste bli accepterad av dem man lever med och man måste själv, betonar Lorenz, lära sig tycka om dem. Och det verkar som om alla etologer verkligen gillar djur. Åtminstone gör Sverre Sjölander det och det märks tydligt i hans nyutkomna bok Naturens budbärare. Från djursignal till människospråk.

Att leva som deltagande observatör sätter naturligtvis sina spår. Förr eller senare får de flesta etologer och socialantropologer kluvna identiteter. Det sägs att en etolog kan se på en kollega vilket som är hans favoritdjur; han börjar själv bete sig som dem han studerar. Detta är förmodligen oundvikligt. Kluvenheten uppstår ur den situation där forskaren använder sin empati för att delta i det som sker; samtidigt ställer han sig utanför som observatör. Och än svårare: forskaren bör våga låta gränsen mellan de två positionerna vara öppen och flytande och ändå inte blanda ihop dem med varandra. Det är en risk och en balansgång, som kan ge ett gott utbyte och spännande förskjutningar av perspektiv.

Sjölanders bok Naturens budbärare är rik på dessa fruktbara perspektivförskjutningar: människan ser igenkännande på djuret och djuret ser undrande på människan. Här finns många roliga, underfundiga betraktelser och hans bok är i en speciell bemärkelse mycket nyttig: för om det i vår civilisation finns strömningar som betraktar kroppen som ett nödvändigt men irriterande bihang till intellektet, så är Sjölander (och etologin) en bra motvikt. Genom det dubbla perspektivet ser vi tydligt allt det vi har gemensamt med andra däggdjur, våra lukter, läten och drifter. Det finns ingen skarp gräns som skiljer ut oss. Och jag har svårt att tro att det kan komma något gott ur att förneka eller ens vara generad över detta intima släktskap, denna vår kroppslighet och hur utlämnade vi är åt den. Hur styrda vi är av den. För det är ju så vi är skapade.

Men det finns också allvarliga risker med kluvna identiteter. När en socialantropolog har vistats X antal år hos det folk han vill lära känna, då måste han ta en paus för att få distans. Han måste återvända till sin egen hemmabas i form av det universitet eller den forskartradition han kommer ifrån. Om inte – blir hans forskning inte längre accepterad som forskning. Han kan inte längre på ett systematiskt sätt översätta det han sett och upplevt till sin egen traditions språk. Och för en naturvetare idag finns bara en enda giltig hemmabas: den naturvetenskapliga materialismen. Då gäller det att hålla sig hårt i den för att inte komma på avvägar.

Utifrån denna aldrig ifrågasatta, aldrig diskuterade materialism presenterar Sjölander i sin bok en närmast komplett antropologi, som sam-tidigt innehåller en lösning på viktiga kunskapsteoretiska frågor. Naturens budbärare avslutas med en presentation av det som brukar kallas ”den evolutionära epistemologin”, först formulerad av hans lärare Konrad Lorenz i Spegelns Baksida (1973), senare uppfräschad av Daniel Dennett i Darwin’s Dangerous Idea (1995). Tankegången är som följer:

För alla djurarter, inklusive människan, är sinnesvärlden en värld av illusioner. Där en art ser en röd färg, ser en annan art ingen färg alls. Där en art förnimmer en stickande lukt, finns ingenting alls för en annan art. Det är alltså inte så att vi först ser världen sådan den är och sedan tolkar det vi ser; vi ser bara de illusioner av världen som sinnesorgan/nervsystem har tagit fram åt oss. Men illusionerna är inte helt godtyckliga. Individer av en art ser egentligen bara det de behöver se för att skaffa mat, undvika fiender, fortplanta sig och därmed lämna detta sitt seende och beteende vidare till kommande generationer. Och i den evolutionära historien sker en fortlöpande gallring av illusionerna, så att de alltmer troget avbildar det som individerna i en art behöver veta om den värld, där de lever och handlar. Det finns ingen anledning att anta att människan i detta avseende skulle skilja sig från andra djur, men för oss tillkommer en komplikation: vi lever i och av språk.

Nu menar väl inte Sjölander att han har ett fullständigt svar på frågan om språkets uppkomst, men det tycks ändå uppenbart för en biolog att mänskligt språk är nära förbundet med människan som flockvarelse. En eller annan form av familjeflock finns visserligen hos nästan alla däggdjur, men hos ingen annan art är den enskilde individen så helt beroende av sin flock. Bindningen, beroendet har hos människan blivit så starkt att det i någon mån är befogat att tala om flocken som en egen biologisk enhet. Här har språket sin givna plats: människa blir männi-ska först genom att lära sig flockens språk, genom att bli upptagen i språket. Och därmed börjar, enligt den evolutionära epistemologin, något av människans specifika problem. För människan, liksom andra djur, är naiva realister: de tror faktiskt att det de ser är ”verkligt”, och de handlar därefter. Alltså kommer en människa som språkvarelse att tro att de begrepp, som finns i språket, betecknar något ”verkligt”, något som finns ”därute i världen”, oberoende av språket. Kort sagt, hon kommer att tro på språkets illusioner och på den mytvärld och de gudar, som är gemensamma för flocken. Men ”tron” på gudarna och myterna är inte godtycklig, den fyller en biologisk funktion. Att bryta med flocken har sitt pris.

Sjölander och den evolutionära epistemologin menar, att det i hela människans historia bara finns en enda strömning, som radikalt har brutit med det mytologiska arvet: upplysningen och den naturvetenskapliga världsåskådningen. Den iscensätter det systematiska tvivlet, den tror hellre på terrängen än på kartan. Den blandar inte samman vår beskrivning av verkligheten med verkligheten själv, som alltid förblir oåtkomlig. Det överlägsna i denna världsåskådning visar sig, enligt Sjölander, däri att vår tekniska civilisation genom naturvetenskap har nåtten större kontroll, större makt över sin biologiska omgivning än alla tidigare kulturer. Om den naturvetenskapliga beskrivningen är sann eller falsk i någon absolut bemärkelse är helt ovidkommande så länge den fungerar bättre än andra beskrivningar. Den evolutionära gallringen fortsätter alltså, men nu på en nivå av kulturer och världsåskådningar, och här har den naturvetenskapliga materialismen visat sig överlägsen. Ingen kan väl på allvar betvivla styrkan och effektiviteten i vår tekniska civilisation? (”För var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli.”)

Via detta resonemang kommer Sjölander fram till en något motsägelsefull slutsats. Å ena sidan kan vi inget alls veta om tillvarons innersta väsen, eftersom vi aldrig kommer utanför symbolerna i vår egen hjärna, tinget i sig förblir för alltid okänt; å andra sidan kan vi inte ta helt miste när vi betraktar tillvarons kärna som enbart materia och handlar därefter; ett sådant betraktelsesätt har ju visat sig ge klara evolutionära fördelar.

Men detta är ju uppenbart motsägelsefullt och det blir än värre om man drar ut de logiska konsekvenserna. Jag har svårt att förstå annat än att man då måste hamna ungefär där Ernst Haeckel hamnade i slutet på 1800-talet: de primitiva raserna (eller kulturerna/teknikerna) hade visat sin bristande livsduglighet genom att bli utplånade av den överlägsna västerländska rasen/civilisationen/tekniken; sådana är nu en gång utvecklingens järnhårda lagar. Men inför en sådan logisk slutsats stegrar sig Sjölander, Lorenz och många andra etologer med stort eftertryck. Det finns hos dem en civilisationskritisk tendens; de varnar enträget för vad vi i vårt tekniska övermod kan ställa till med. Men samtidigt måste väl just den evolutionära epistemologin rycka undan grunden för deras kritik och varningar? Det är ju bara att köra det evolutionära racet fullt ut så vi ser vad som händer! Någon annan instans gives ju inte.

I slutet av sin bok skriver Sjölander: ”Andra kulturer, förr och nu, kan minsann tävla med oss beträffande arkitektur, konst, musik och litteratur, men inte när det gäller att begripa och hantera den fysiska verkligheten.” Men enligt den naturvetenskapliga materialismen, som Sjölander bekänner sig till, så uppgår människan och allt levande restlöst i den ”fysiska verkligheten”. Materien är ju den enda verkliga verkligheten medan förnimmelser, känslor, tankar och längtan bara är mer eller mindre illusoriska epifenomen i fortplantningens tjänst.

Här har jag svårt att följa med. Det tycks mig som om Sjölander/Lorentz genom den evolutionära epistemologin överger det dubbla perspektiv, som är så typiskt för just etologin och som visat sig så fruktbart, alltså, överger den kluvna positionen av ”deltagande observatör”, med lika stark betoning på både ”delta” och ”observera” och med öppna och flytande gränser mellan dem; därmed också öppna och flytande gränser mellan subjektivt och objektivt. Det tycks mig alltså som om de övergett den riskabla, kluvna positionen och räddat sig tillbaka till sin säkra hemmabas: den naturvetenskapliga materialismen. Det är synd och det är förhoppningsvis bara ett tillfälligt återbesök, för etologins dubbla perspektiv är fruktbart.