Guillou och häxorna

Jan Guillou fortsätter att vidga sin repertoar. Efter Arnböckerna kommer han nu med en bok om häxförföljelserna i Europa. Undertiteln lyder försiktigt nog: Ett historiskt reportage. Ty om boken kallas populärvetenskaplig skall ingen stark betoning läggas på ”vetenskaplig”. Det är inte ett populärt destillat av egna forskningar som här redovisas vilket man kanske inte heller hade väntat sig. Men Guillou har valt de bästa vägledare på denna resa genom seklerna, och resultatet kan därför i hög grad anses som vederhäftigt. Det är en fullt legitim uppgift att popularisera också andras vetenskap.

Guillous sällskap är alltså gott. Den avslutande källförteckningen är inte omfattande och ryms på en sida, och det blir snart tydligt för läsaren att de båda främsta sagesmännen är Bengt Ankarloo och Gustav Henningsen. Författaren håller sig nära sina källor, men visar genom sin framställning att han inte är okritiskt beroende av dem.

Här finns inga fantasibilder av miljontals kvinnor som lidit en kvalfull död genom kyrkans förföljelser. Borta är vanföreställningen om häxjakten som ”överhetens” försök att disciplinera en uppstudsig allmoge. Medeltiden framstår som en förhållandevis ljus tid i jämförelse med 1600-talet. Visst, en och annan vanföreställning har slunkit med som när avlaten sägs betyda ”att syndernas förlåtelse kunde köpas för pengar” (s. 226). Men i det stora hela är bilden balanserad och rättvis. Guillou har verkligen tagit till sig de senaste decenniernas stora och nydanande forskning kring detta mörka kapitel i vår historia.

Guillou målar med breda penseldrag och stor inlevelse, men hela tiden i närkontakt med källmaterialet. De olika ”epidemierna” i Sverige skildras omsorgsfullt med början i Dalarna över Gävle, Västmanland, Uppland och Stockholm. Barnens betydelse som vittnen och angivare belyses särskilt noga. Framställningen fördelar nyanser: vissa jurister och vissa präster ifrågasatte hela häxväsendet, andra trodde på det och befrämjade det. Urban Hjärnes roll reduceras väsentligt i enlighet med Ankarloos forskning. I det stora hela är bilden den, att de breda befolkningslagren inte var manipulerade utan att de i många fall nästan drivit överheten att mot dess vilja leta upp och bestraffa häxor.

Inte heller de nordiska länderna försummas. På Island var alla häxor män, och i Danmark lärde sig häxorna aldrig att flyga ordentligt. I Finland blev kvinnliga häxor en protestantisk nyhet, och i Estland var häxan snarare en varulv än flygkunnig.

I ett annat huvudavsnitt skildras inkvisitionen i Sydeuropa. Huvudgestalten är här den spanske inkvisitorn Alonso de Salazar Frias, ”häxornas försvarare”, som räddade minst 5 000 människoliv. Genom en föredömlig processordning och genom höga krav på bevisning lyckades Salazar sätta stopp för denna andliga epidemi i Spanien. De noggranna protokollen har för eftervärlden ett oskattbart etnologiskt och psykologiskt värde. Slutligen tar Guillou upp några exempel från vår egen tid på häxpanik och barnvittnen. Här finns bl.a. ett kapitel om Thomas Quick. Det hade varit lätt att utvidga denna avdelning och ge fler och kanske bättre exempel på vad som kan kallas moralisk panik. Ett bra exempel på något sådant är Keijneaffären i början av 1950-talet, som ledde till att en av landets främsta ämbetsmän, statsrådet Nils Quensel, fick lämna regeringen. Detta trots att han i en utredning helt friats från de anklagelser som riktats mot honom. Denna händelse kan nu genom Tage Erlanders publicerade dagböcker från 1951 följas nästan dag för dag. Regeringens villrådighet inför hetsjakten mot Quensel är slående. Det är värt att notera, att kyrkan då anklagades för att främja homosexualitet.

Enstaka påståenden hos Guillou är felaktiga eller kan diskuteras. Författaren förundrar sig över att kyrkoherde Fontelius i Gävle på 1600-talet lämnade en professur i Uppsala för att bli kyrkoherde, ”ett steg nedåt i den sociala hierarkin”. Att vara professor var emellertid vid denna tid inte en sluttjänst, allra minst för teologer, och att komma till Gävle innebar ekonomiskt ett stort lyft. Inte undra på att Fontelius tog det steget – att hans hustru skulle komma att anklagas för häxeri efter några år i den nya staden kunde väl ingen av dem förutse.

Guillous ämne är i grunden tragiskt, men det hindrar inte att flera detaljer nu kan upplevas som roande. I mitten på 1600-talet anklagades en student i Åbo vid namn Henrik Eolenius för att ha ingått ett förbund med djävulen. Han hade nämligen lärt sig arabiska misstänkt fort! ”Sannolikt det enda fall i Norden där djävulen påståtts besitta extraordinära pedagogiska talanger”, konstaterar Guillou. Själv har han visat sig ha betydande pedagogiska talanger genom denna bok. Vi får hoppas att han inte med anledning därav misstänks stå i förbund med mörkrets makter. Boken är värd ett bättre öde.