Intryck på duk

I viss utsträckning har dagens museer för konst blivit en ersättning för det traditionella kyrkliga livet och erbjuder en andlighet, tillgänglig utan några krav på gemenskap eller etik. Med kyrkorna delar de dock det ständiga problemet att locka publiken till sina lokaler. Basutställningarna har inte tillräcklig dragningskraft, utan det är de tillfälliga arrangemangen som gäller, och de i sin tur måste stå sig i konkurrensen med hela det övriga kulturella utbudet.

Bildkonst har visserligen alltid en stor potentiell publik, men den får inte förutsätta några speciella kunskaper. Den äldre kons-ten är full av berättelser ur den kristna världen – liksom ur den antika mytologin – och det gör den svår för dagens bibliskt obildade betraktare. Modern provokation går bättre hem men kan också kännas alltför pretentiös.

Nationalmuseum i Stockholm har istället satsat på det säkraste av kort, nämligen impressionisterna. Vem älskar inte solglittrande vatten och blommande fält, vackert vitklädda kvinnor i trädgårdar eller disiga gator? Extra lockande blir det om man som här också bjuder på nordiskt måleri från decennierna kring förra sekelskiftet. Som en eftergift till kravet på originalitet har så utställningen, med titeln Impressionismen och Norden, fått en röd tråd som är nog så subtil, för att inte säga tunn: en stor del av tavlorna är arrangerade enligt hur de en gång i världen har varit fördelade på nordiska samlingar kring tiden för första världskriget.

Termen impressionism hör till de tvetydiga. Den uppstod som en irriterad reaktion på en tidig utställning i Paris med verk bl.a. av Monet, och i egentlig bemärkelse syftar den på det måleri som domineras just av Monet samt av Renoir, med Sisley och Pissarro som smärre namn med samma ideologi. Det gällde att måla så som ögat faktiskt ser. Ytan ger intryck av skiss, av snabbt nertecknade intryck, men det ligger en genomtänkt optisk teori bakom.

Efter de första svåra åren kom impressionismen i denna bemärkelse att slå igenom bland rika samlare, och med tiden blev den förmodligen den mest älskade av alla konstnärliga riktningar och har så förblivit till denna dag. Men dess konstnärer fick inga efterföljare. De konstnärligt banbrytande målarna i nästa generation – i ett par fall närmast jämnåriga med impressionisterna – gick motsatta vägar. De utelämnade perspektivet och djupkänslan – som Cézanne – de förvandlade färgfälten till uttryck för känslor, inte beskrivningar av något faktiskt synligt – som Gauguin – de använde penseldragen och färgen för att skapa intensiva känslor för inre glöd och oro – som van Gogh. Ibland används termen postimpressionism för denna grupp målare: de som var verksamma efter impressionisterna. Inte den bästa av termer men en nödvändig fingervisning, avgjort bättre än den vanliga tendensen att foga in dem till impressionisterna som de skiljer sig från på helt avgörande punkter.

En annan grupp kallas ibland neoimpressionister, men termen pointillister, alltså prickmålare, säger mycket mer om deras teknik. Punkter av oblandad färg appliceras på duken och skall därifrån blandas i åskådarens öga. Denna stil representeras på utställningen främst av Finch, en belgisk målare och keramiker, verksam i Finland, med inflytande också på inhemska finländska målare. Hans dukar hör till de stora positiva överraskningarna här.

Utställningen domineras av landskapsmåleri i olika varianter av det sena 1800-talets allmänna friluftsmåleri. Människoskildringar spelar en helt underordnad roll, även om Richard Bergh målar sin hustru i stort format, med en tavla av Gauguin i bakgrunden av porträttet.

Här finns några pedagogiskt intressanta inslag. Det talas så ofta om att konstnären B är påverkad av konstnären A att man med glädje studerar fyra exempel på detta i verkligheten: två tavlor med likartade motiv och teknik hängda bredvid varandra.

Impressionismen uppstod – kan man med en tilltalande förenkling säga – när Monet och Renoir efter sina principer målade den lilla utflyktsorten La Grenouillère utanför Paris. Här samsas två versioner av Monet och Nationalmuseums egen Renoir på en vägg, där åskådaren bara genom att betrakta dem kan lära sig det mesta om impressionismens idéer.

Av de två föredrog Renoir i stort sett människor, särskilt kvinnor, medan Monet gärna varierade ett och samma motiv i olika färger och nyanser, skuggor och dagrar. Här får vi se exempel på detta från hans resa till Norge, där han uppenbart fångades in av snöns visuella möjligheter.

Spridda över utställningens väggar finns tavlor av Gauguin och van Gogh liksom mängder av nordiska verk, delvis av målare som är kända för en helt annan teknik än den som visas här. På detta sätt får betraktaren en bättre bild av den allmänna stil som dominerade kring förra sekelskiftet i de måleriskt mer modernt sinnade kretsarna, me-dan den egenart som många av dem annars utvecklade inte har någon plats. Mest påfallande är detta i fråga om Munch.

Vid sidan av de kända mästarna är kanske de tavlor av särskilt intresse som varierar spelet mellan ljus och skugga på ett särskilt genomarbetat sätt, som en liten blå interiör av Anna Ancher. Där blir verkligen solljusets effekt på rummet, som i övrigt ligger i skugga, en intensiv bild av verkligheten.

Utställningen pågår till mitten av januari. Det obligatoriska förspelet i form av bildspel finns nu i två varianter, där den omfattande längre versionen är avsedd som ersättning för guide bland målningarna. På grund av den trängsel som annars skulle uppstå accepterar nämligen museet för denna utställning inga guidade grupper. Besökaren måste använda sina egna ögon, och de kunskaper man kan tycka sig behöva får man vackert inhämta i förväg.

Den som nyligen varit utomlands och hört guiders oavbrutna prat inför några av världens mest betydande konstverk är böjd att applådera beslutet.

Allt talar för att detta kommer att bli en av de mest framgångsrika utställningarna i museets historia, bland annat genom att åtskilliga av konstverken är inlånade från samlingar som annars inte är allmänt kända eller ens tillgängliga. Den som vill ta del av hur tidens målare fångade in landskapets karaktär har mycket att finna här. Sedan finns det också en förträfflig servering där man kan återhämta sig och låta kroppen få sitt, efter det att ögat har samlat och sorterat en mängd av olikartade intryck, tagna från impressionismen i dess allra vidaste bemärkelse.