Jag följer en väg

Brita af Geijerstam gjorde sig först känd för en svensk publik genom sina kongeniala översättningar av böckerna om Nalle Puh och hans vänner. Winnie-the-Pooh av den engelske författaren A.A.Milne kom ut år 1926. Brita af Geijerstam fascinerades av denna björn med mycket liten hjärna, av den sorgsna och misantropiska åsnan och den förskrämde lilla grisen med de ivriga öronen. Hon läste och översatte för ett av sina fem barn och tog omsider, på sin mans inrådan, mod till sig och gick upp till Tor Bonnier med en handskriven översättning. ”Nalle Puh är så mänsklig, psykologisk och rolig”, säger hon i en intervju i Svenska Dagbladet inför sin 90-årsdag den 20 mars 1992. För sin översättning av böckerna om Nalle Puh fick hon detta år Svenska Akademiens översättarpris.

Brita af Geijerstam visste redan som barn att hon ville utbilda sig till dansare. Det gjorde hon också, i Genève hos den berömde Emile Jaques-Dalcroze, som var tonsättare och hade utvecklat en egen musikpedagogisk metod. Hemkommen till Stockholm startade hon en egen dansskola i Konserthuset med rytmisk lek och barndans. Anneli Alhanko började sin danskarriär där, men också mängder av barn som inte skulle komma att bli professionella dansare gick hos ”tant Brita”. Senare blev hon lärare på Danshögskolan.

I undervisningen för barn använde Brita af Geijerstam barnvisor, som hon sedan gav ut. Så småningom började hon också skriva egna visor, exempelvis samlingen Fabler och funderingar från 1985. Dikterna om grodor, kaniner och andra djur handlar om att följa sin natur, gå sin egen väg, även om ingen hjälper en, och att ta vara på och glädjas åt nuet. Hon säger i den ovan nämnda intervjun att hon inte vill komma med några pekpinnar eller moralpredikningar. Hon vill helt enkelt berätta, både för barn och vuxna. Inom parentes kan man ju tillägga att verkligt god barnlitteratur kännetecknas av att den kan läsas både av barn och av vuxna, fast de vuxna kanske upptäcker andra saker i den än vad barnen gör.

Att översätta skönlitteratur har med rytm och musikalitet att göra. Det är en känsla, enligt Brita af Geijerstam som också poängterar, att allt som hon har sysslat med i sitt liv hänger ihop: dans, musik, rytm, rim och rörelse.

År 1999 debuterade hon med en diktsamling för vuxna med rubriken Vad är kärlek. Två år senare, vid 99 års ålder, promoverades hon till hedersdoktor vid Stockholms universitet. Hennes vitalitet förefaller fortfarande att vara obruten. I samband med sin 100-årsdag i mars publicerade hon sin andra lyriksamling, Nära. Den består av korta dikter, högst en sida, utan rubriker, korta rader, pregnanta formuleringar i stort sett utan metaforer. En avskalad lyrik, som kräver att man läser med stilla eftertanke.

Diktsamlingen är indelad i fem avdelningar, skilda åt av en tecknad, spröd blomma. Det finns inga rubriker på de olika avdelningarna heller, men man kan ändå märka en viss innehållslig gemenskap mellan dikterna i de olika avdelningarna. Den andra avdelningen består t.ex. av naturlyrik, som följer årets växling från vår till senhöst men samtidigt inbegriper människan, hennes längtan, hennes behov av närhet, hennes vilja att ta vara på den dag som är, även om den är kort och livet är bräckligt.

I den första avdelningen återfinns kärleksdikter, mestadels stillsamma, innerliga och självklara som t.ex. denna korta dikt:

Jag vill stå vid

din sida

den dag

som är.

Glädjas åt blomster

och smultronbär.

Bara finnas.

Du är mig

kär.

I den tredje korta avdelningen handlar det mest om åldrande och uthärdande, om att orka och att ”hålla huvudet högt när ödet slår till”. De två sista avdelningarna målar stämningar av höst och ensamhet, om att ”få dö i kärlek till det jag har haft och har” och att ”få tacka ödmjukt för dessa rika år” men också om en väg, som smalnar och blir till en stig.

”Jag följer stigen.

Vet ej vart den

leder.

Min vandring är

försiktig.

Jag undrar som

förut:

Möter mig

någon

när stigen

nått sitt

slut.”