Jesus och tomten

I urkyrkan begick man en enda högtid, Uppståndelsens dag, söndagen, varje veckas påsk. Så småningom firades uppståndelsen med särskilt eftertryck en gång om året, vid vårdagjämningen. Först på 300-talet, efter förföljelserna, infann sig behovet att utforma ett kyrkoår och att fira Herrens ankomst till världen. Julen är en romersk uppfinning. I Rom firade hedningarna den obesegrade solen den 25 december. Kyrkan ville utkonkurrera denna fest genom att införa en högtid till Kristi födelses ära, den sanna Solen som inte vet av någon nedgång. De andra lokalkyrkorna följde snart efter. Julen började firas efter konciliet i Nicaea år 325 som en lovsång till Gud (och med udden riktad mot arianerna), en lovsång till Jesus från Nasaret, han som är Gud av Gud, Ljus av Ljus, sann Gud av sann Gud, av samma väsen som Fadern, lika evig som han, men i tiden född av jungfrun Maria som ett värnlöst barn. Gud blev männi-ska för att själv underkasta sig människans utveckling från barn till fullvuxen och blev en dödlig och sårbar varelse. Denna hemlighet kallas som bekant ”inkarnationen”, köttblivandet. Inkarnationen fortsätter i och genom kyrkan. Förkunnelsen, sakramenten, ämbetet, lovsången, den karitativa verksamheten, de kristnas bön och arbete, allt sådant är en fortsättning och ett fullföljande av människoblivandet. Barnet i Betlehem uppstämde här på jorden den sång som i evighet ljuder i den himmelska liturgin, och han inbjuder oss att instämma i kören.

Hundra år senare fördjupades julens teologi av påven Leo den store (441–460). Julen är början till och förutsättning för påsken och pingsten. Om inte Gud hade blivit kött, hade han inte heller kunnat dö och uppstå. Gud har blivit människa för att människan skall gudomliggöras.

Gud har blivit biologi. Detta lät chockerande i många fromma och ofromma öron på den tiden. Även i våra dagar behåller det sin sprängkraft och anstötlighet. Den mänskliga värdigheten, som gick förlorad vid syndafallet, återställs och upprättas i en ännu större strålglans än tidigare. Nu gäller det att inte falla från denna höga ställning.

Julen bryter numera på våra breddgrader ut i början av november, då restauranger och lyxfärjor erbjuder julbordets alla håvor och affärerna skyltar med tomtar och falsk rimfrost. En etnolog som studerar julfirandet i Sverige år 2002 måste vara mycket skicklig för att upptäcka sambandet med inkarnationens mysterium. Till och med i många kyrkor tycks man vilja släta ut det som var hjärteangelägenheten för Nicaeafäderna, som i många fall själva lidit tortyr för den kristna saken. Fram träder nu en kristendomsvariant som tonar ner det sakramentala draget, ämbetet, förkunnelsen, inkarnationens fortsättning i den konkreta kyrkan av kött och blod. Endast det som en människa själv har upplevt får bekännas, allt annat är hyckleri. Kyrkan erbjuder inte längre frälsning utan tystnad, sinnesro, musik och upplevelser – det vill säga man sätter verkan, effekterna, framför orsaken. I gnostisk anda talar man inte längre om det biologiskt konkreta. Kanske spelar det ingen roll om Jesus har funnits. Huvudsaken är att vi har berättelsen om honom. Inkarnationen reduceras till ett medvetandeinnehåll.

Var finns här den Gud som blev männi-ska för att kunna genomborras av soldaternas spikar?

Inkarnationens spänning upplevs som outhärdlig och inbjuder alltid till förenklingar. Man reducerar och lägger till rätta i en begriplig önskan att jämna vägen för männi-skorna till det gudomliga. Som varje kyrkokonservator vill man skrapa bort övermålningar och tränga ner till urbilden, i tron att den var enkel och fattbar. Den briljante teo-logen Adolf von Harnack (död 1930) menade att en historisk händelse aldrig kan tillmätas metafysisk betydelse. Jesus predikade helt enkelt Guds rike och en radikal etik. Sedan kom kyrkan och målade över hans bild med gloria och guld till oigenkännlighet. Dogmhistorien är ett pågående missförstånd, en pompös och snårig utväxt på detta enkla ursprung.

Men förenklingen leder till komplicering. Jesusgestalten, som man älskar att uttrycka sig, blir bara ännu mer obegriplig om han befrias från sina transcendenta drag.

Vad skulle vi säga om en människa påstod att hon skulle komma i härlighet för att sitta som domare över alla folk? Detta skulle hon kunna göra, därför att hon har sina känslonerver fördelade i hela mänsklighetens kropp och kan uppfatta hur alla blir behandlade av sina medmänniskor.

Jesus framträdde som bekant med dessa anspråk. Hade han ingen täckning för dem var han psykopat. En storhetsvansinnig kan tänkas kräva av sin omgivning att försaka allt och om nödvändigt gå i döden för hans skull. I så fall är kyrkans Jesuskult grov avgudadyrkan, en absurd människotillbedjan. Jesu avrättning har då ingen universell betydelse utan är ytterligare en i raden av mänskliga tragedier.

Det är visserligen sant att Markus, det tidigaste och minst tillrättalagda evangeliet, inte börjar med Jesu preexistens. Han kallas dock Messias, Människoson, som säger att han har ”kommit” eller ”utgått” (varifrån?) för att tjäna och ge sitt liv som lösepenning för alla. Han uppstår från de döda och utför underverk. Det transcendenta i Markus är sannerligen ingen sekundär förgyllning.

Evangelierna är för övrigt inte de äldsta texterna i Nya testamentet. Den kraftigaste och mest explicita bekännelsen till inkarnationen finns hos Paulus, i Filipperbrevet. Dess autenticitet betvivlas inte. Det skrevs i mitten av femtiotalet, långt före det äldsta evangeliet. För Paulus var inkarnationen en grundbult: Jesus var jämlik med Gud men avstod från allt, led, dog och förhärligades och delar nu namnet JHWH med Fadern.

I en helt annan miljö, den johanneiska, står människoblivandet ännu mer i fokus. Ordet blev kött, och Jesus har kommit i köttet. Hebreerbrevet, ytterligare en helt annan miljö, framställer den kosmiske Kristus, den genom vilken världen har blivit till, han som kallas Gud och mottar änglarnas hyllning. I Uppenbarelseboken delar Lammet Guds egenskap av att vara den förste och den siste; det tycks vara slaktat ”alltifrån världens grundläggning” (13:8). Fyra olika urkristna traditioner är samstämda om inkarnationen.

Inför inkarnationens yttersta konsekvens, den lidande Guden, blir budskapet särskilt provocerande. Den torterade mannen vittnar tyst om människans kapacitet att tillfoga sin broder lidande, att kanske njuta av det eller åtminstone vara likgiltig för hans fasor. Barn dör av svält på grund av decenniers krig och plundring. Människor spärras in i läger och förnedras till döds. Kvinnor och barn utnyttjas till andras lustar. I denna stund torteras människor som är mitt kött och blod. De delar hans lidande. Han delar deras. I Jesu sargade kropp triumferade Guds makt, den helige Ande. När denna kropp uppväcktes till livet var det inget illusionstrick.

Inkarnationen var en kalkylerad risk som visar att kärlek är sårbar. Gud utsätter sig för människans onåd och värjer sig inte.

I skapelsens hjärta finns Gud som gåva. Gud antar kropp, det osynliga blir påtagligt. Det luktar människa.

Inkarnationen avslöjar människans verkliga natur. Varje människa är unik, skapad, älskad, återlöst av Gud, med den värdighet som är en avspegling av Guds härlighet, en härlighet som vi inte kan skapa själva med alla våra ansträngningar.

Gåvan förpliktar. Ett liv som inte blir gåva är meningslöst.