Kyrka och universitet i Europa

När Uppsala universitet grundades år 1477 var det ingen som frågade hur relationen mellan kyrkan och vetenskapen skulle gestaltas i det akademiska vardagslivet. Situationen var självklart en annan: kyrka och lärdom levde ett liv i endräkt med varandra och det hade under medeltiden varit svårt att säga var gränsen mellan de båda egentligen skulle gå. Så var det då. Drömmen om en ursprunglig enhet av vetande och tro har sedan dess utmanats men inte gått förlorad än. I katolska kyrkan har den hållits levande med viss envishet gentemot alla moderna och postmoderna utvecklingar när det gäller förståelsen av människa, tro och kunskap. Påven Johannes Paulus II:s encyklika Fides et ratio är den senaste milstolpen i kyrkans försök att spana efter den enhet som tycks ha flytt.

Som början på ett nytt avsnitt i kyrkans ansträngningar att på nytt definiera sin relation till akademin kan man betrakta en konferens som Vatikanen planerar skall äga rum i juli 2003. Konferensen skall behandla frågan om kyrkans relation till universiteten och kommer att äga rum i Rom. För att förbereda konferensen gör man ett anspråksfullt försök att inbjuda ett större antal personer, som befinner sig i gränsområdet mellan kyrka och universitet, att reflektera över sina inbördes relationer. Tanken med konferensen och förberedelseprocessen dit är att starta en reflektionsprocess som skall förtydliga hur och på vilket sätt kyrkan skall vara representerad i den akademiska världen.

Som ett första steg i förberedelseprocessen kommer ett möte med representanter för Europas äldsta universitet att hållas i Rom i mitten av december. Meningen med mötet är att uppmärksamma den ursprungliga visionen av enhet mellan vetenskap och tro som stod vid universitetens vagga. Det andra steget kommer att tas den 15 mars. Då kommer gudstjänster som tar upp ämnet inom en mera meditativ och bedjande ram att hållas samtidigt på olika ställen i Europa och Nordamerika. Via satellit – så planerar man – kommer församlingar i universitetsstäder i olika delar av Europa att länkas ihop när de tillsammans med påven ber om framgång för julikonferensen. Själva konferensen kommer sedan att bilda den första höjdpunkten i en process av nyorientering i relationen mellan kyrkan och universitetet. Den kommer att rikta sig till ett brett spektrum av personer som arbetar inom universitetsvärlden som lärare, studerande, förvaltningspersonal och studentpräster. Varje biskopskonferens och varje stift kommer att inbjudas att skicka ett antal delegater som senare kommer att ha till uppgift att förverkliga konferensens resultat i sina respektive sammanhang.

På en förberedelsekonferens i Madrid i september i år diskuterades ett första utkast till ett dokument som kommer att bilda startpunkten för konferensen i juli nästa år. Dokumentet utgår från vad som kallas för ”kyrkans historiska minne”. Man vill reflektera över universitetens historiska relation till kyrkan, inte av arkeologiska eller romantiska skäl utan för att ”ihågkomma det förflutna under framtidens former”. Man vill få en klarare bild av framtiden genom kunskap om hur universiteten började. Denna början är präglad av en helhetssyn på tro och vetande som tog sig uttryck i kyrkans vilja att skapa och prägla den omgivande kulturen. Sanningen uttrycker sig i både tro och vetande. En vision om en övergripande enhet av tro och vetande samt en kulturpräglande vilja kännetecknade redan från början universitetens historia.

Förberedelsedokumentet utgår från en personalistisk uppfattning för att bestämma kyrkans relation till de moderna universiteten. Det kräver att universitetsutbildningen skall hjälpa till att integrera kunskapen i varenda människa som utbildar sig idag. Utbildning får inte bara bestå i att förmedla yrkeskunskap. Utgångspunkten för kunskap är utforskandet av mysteriet, inte förmedlingen av fakta. Människan upplever sig själv som mysterium och kunskapen om världen står i relation till hennes försök att tolka sig själv. Universitetet som kunskapsförmedlande institution måste därför också gå tillbaka till den teologiska kunskapens källor för att därifrån förstå vem människan är. Ett speciellt problem för de moderna universiteten är, påpekar förberedelsedokumentet, att samhällets syn och förväntningar på universiteten försvårar deras egentliga uppgift. Samhället ser universitetet ofta och i ökande utsträckning som en plats för kunskapsförmedling och inte som en institution som intar en korrigerande och kritisk funktion i och gentemot samhället. Universitetet förlorar sin kritiska potential, sitt profetiska uppdrag. Kyrkans uppgift är här att stärka akademins självständighet. Universitetets uppgift är att skapa en mentalitet där den mänskliga personen står i centrum, och i den uppgiften har hon kyrkan som bundsförvant. Genom kyrkans och universitetens allians förväntar sig det kyrkliga dokumentet en förändring av världen ”genom osmos”.

Ett eget avsnitt av texten ägnas åt universitetssjälavården. Kyrkans närvaro i den akademiska världen är tänkt som en plattform för dialog och utbyte. Kyrkan på universitetet (på engelska chaplaincy) får inte förväxlas med kyrkans själavårdande (”klerikala”) aktiviteter för universitetets katoliker. Chaplaincy erbjuder snarare en plattform för ett samtal om hur utbildningen kan bli integrerad och integrerande för hela människan. Studentprästeriet är en mötesplats där kunskapen kan utveckla sin kulturskapande kraft, en kraft som bildar och förändrar människor. Detta sker i andan av vad dokumentet kallar för kyrkans ”nya humanism”, det vill säga en insats för att människan som integrerad person inte tappas bort i kunskapsprocessen.

Dokument är en anspråksfull text. Den väckte en hel del diskussion i Madrid. Bland annat formulerades en undran om inte texten alltför mycket är skriven utifrån en situa-tion som idag bara existerar på katolska universitet i de så kallade katolska länderna. Samhällets benägenhet att acceptera kyrkan som en samtalspartner i frågan om mål och mening med universitetsutbildning torde vara rätt så olika i Salamanca och i Uppsala. Om kyrkan gör anspråk på att erbjuda den plattform på vilken en interdisciplinär dialog kan äga rum, återstår frågan om inte andra religiösa grupper kunde – och borde – formulera samma anspråk. Har kyrkan överhuvudtaget en chans att bli accepterad som integrerande kraft i universitetsvärlden, där det samtidigt finns många andra spelare på planen, spelare som med goda skäl och kanske bättre resurser vill göra samma sak? Det kan nog med fog betvivlas om kyrkan i stora delar av Europa överhuvudtaget uppfyller de sociologiska förutsättningarna för att kunna ta på sig den roll som dokumentet beskriver. Även den historiska återblicken anger en del metodiska förutsättningar som kräver fördjupad reflektion. Det är ju inte alls självklart att det faktum att kyrka och universitet bildade en enhet i början leder till slutsatsen att det skall förbli så även i framtiden. Barnet ”universitet” må väl ha blivit fött av moder kyrka, men det behöver inte leda till slutsatsen att barnet skall bo hemma livet ut – hur mycket mamma än önskar det. Men dokumentet är inte slutgiltigt än och mycket kommer att förtydligas. Inte heller kommer diskussionen om relationen mellan kyrka och universitet i Europa att ta slut med konferensen i Rom. Dokumentet i sitt första utkast är dock ett fascinerande tecken på kyrkans vilja att förbli en aktör i samhället, en förvaltare av ett rikt arv som gäller relationen mellan kunskap och tro. Att hon höjer sin röst i frågan kan man bara vara glad för.