Kyrkan och buddhismen i Europa

De europeiska biskopskonferensernas råd (CCEE) och Påvliga rådet för interreligiös dialog (PCID) ordnade en konsultation om buddhismen i Europa den 19–21 september i Strasbourg. Ett 30-tal personer, som representerade 16 biskopskonferenser, deltog. Förutom dessa representanter hade man inbjudit några föreläsare och speciella gäster. Till den sistnämnda kategorin hörde Monsignore Paul Gallagher, Vatikanens representant i Europarådet, som inledningsvis reflekterade över politikernas positiva förväntningar på reli-gionernas bidrag i världssamfundet.

Detta var den andra gången som man samlades för överläggningar kring buddhismen. En tidigare konferens hölls i Domus Aurea utanför Rom i maj 1999, där även ett rådgivande dokument sammanställdes och sändes till biskoparna. Syftet med konferenserna är i första hand pasto-ralt. Man diskuterar hur kyrkan skall förhålla sig till den buddhistiska närvaron i Europa. I vissa länder utgör den ett starkt inslag på den multireligiösa kartan. De pastorala frågorna blir tydliga när det framgår att det inte enbart är buddhister från Asien som utövar sin religion i europeiska länder, utan även att europeiska katoliker attraheras av buddhismen. Frågor kring dubbel religiös tillhörighet eller konversion till buddhismen blir då ibland aktuella och kyrkan måste ha en beredskap att hantera dessa frågor.

Hur många buddhister finns det då i Europa? Enligt en statistik lär det finnas en miljon. I flera länder kommer buddhismen numerärt på tredje eller fjärde plats efter kristendom, islam och judendom. Union bouddhiste de France uppger att det finns 600 000 buddhister i Frankrike. Frågan inställer sig givetvis om kriterierna bakom dessa siffror. Rör det sig om personer som uppsöker ett tempel eller centrum enstaka gånger t.ex. för meditation, eller gäller det ett mer förpliktande medlemskap? I en nyligen gjord enkät säger sig fem miljoner fransmän stå nära buddhismen. För några år sedan gjorde den franska, katolska tidskriften La Vie en annan enkät där ungdomar tillfrågades om vilken religion de trodde skulle göra dem mest lyckliga. Det är anmärkningsvärt att över 40 procent svarade buddhismen, medan endast drygt 20 procent svarade kristendomen. Vad är det då som gör buddhismen så attraktiv, åtminstone för somliga? Buddhismen beskriver sig själv mer som ett sätt att leva än som en religion med trossatser, en hierarkisk institution etc. Det är sättet att leva som attraherar, särskilt som människor får intrycket att de kan utvälja några för dem tilltalande aspekter av buddhismen och koncentrera sig på dem. I många fall tror man dessutom att vad man själv tilltalats av är hela buddhismen. Möjligheten att tro som man gör i buddhismen, ”se sig själv som buddhist” som man brukar uttrycka det, utan att fördenskull tillhöra en buddhistisk institution, har också sin betydelse i vårt individualistiska samhälle. Redan av dokumentet från Domus Aurea framgick det att kyrkan måste ta intresset för buddhismen på allvar, inte bara som en moderörelse som utgör ett visst hot mot katolsk tro och praxis, utan som en andlig väg som människor seriöst följt i 2 500 år.

Vid den första konferensen om buddhismen år 1999 bidrog deltagarna med en ”inventering” från sina hemländer så att en kartbild över den buddhistiska närvaron i Europa blev skönjbar. Då uppdagades många intressanta ting, t.ex. att buddhismen är statsreligion i den ryska republiken Kalmuckien och att de ryska buddhisterna inte sällan uppsöker den katolska kyrkan i Elista, i Kalmuckien, där polska franciskaner är verksamma.

Eftersom en första grovinventering således redan var gjord kunde man denna gång gå vidare och fördjupa vissa frågor. Tre föreläsare bidrog med material till samtalet. Dennis Gira, biträdande direktor vid Institut de sciences et de théologie des religions, ett religionsinstitut vid Institut Catholique i Paris, målade upp ett panorama över de olika buddhistiska skolornas förgreningar i Europa utifrån omfattande efterforskningar på internet. Japanologen Jérôme Ducor, biträdande ansvarig för Shingyoji, ett Jodo-shinshu-tempel i Genève, och buddhistisk konvertit, talade om buddhisters förväntningar på dialogen med katoliker. Själv hade jag fått som uppgift att göra en typologi över reaktioner från kristna på den buddhistiska expansionen i Europa.

Buddha på nätet

Enligt webbplatsen www.buddhanet.net, organ för Dharma Education Association Inc., finns det nära 2 000 buddhistiska centra i Europa. I siffran ingår även buddhistiska tidskrifter och bokförlag. Zentraditionen och den tibetanska buddhismen hör till de mest välrepresenterade skolorna (575 webbsidor för zen och 472 för tibetansk buddhism). De länder där den buddhistiska aktiviteten är högst är Tyskland (288 websidor), Frankrike (121) samt Storbritannien (108). Det bör dock tilläggas att många buddhistiska centra och föreningar inte finns med på den nämnda hemsidan. I Frankrike t.ex. finns nära 100 tibetanska centra och nästan lika många som hör till zentraditionen. Likaså bör det noteras att även om en viss grupp råkar finnas på en webbsida, säger detta sig ingenting om gruppens betydelse eller representativitet.

I mycket stora drag kan man tala om fyra former av buddhism i Europa. En grupp utgörs huvudsakligen av flyktingar från länder i Sydostasien som Vietnam, Kambodja och Laos. Olika tempel och centra har växt upp för att tillgodose dessa människors materiella och andliga behov. Ganska få européer har anknytning till den här typen av buddhism. I zenbuddhistiska centra är däremot européerna i majoritet. En av de bakomliggande orsakerna är den medvetna satsningen på att erbjuda zen till västerlänningar som pågått alltsedan 1960-talet, då zenmästaren Taisen Deshimaru etablerade sig i Frankrike. Hans efterföljare är sammanslutna i International Zen Association. Givetvis finns det många andra zenskolor i Europa men denna är nog den numerärt största. Den tibetanska buddhismen började ta institutionell form på 1970-talet. Dalai Lamas besök i olika länder har i hög grad bidragit till att göra européer medvetna om denna form av buddhism samt om det tibetanska folkets lidande under den kinesiska ockupationen. En specialform av buddhismen är Soka Gakkai International, som har sitt ursprung i Japan och där är den största av de nya religionerna. Samtidigt går Soka Gakkais undervisning tillbaka till buddhistmunken Nichiren, som levde på 1200-talet. Det rör sig alltså om en blandform mellan buddhism, grundad på Nichiren, och element som hör hemma i de nya religionerna i Japan. Soka Gakkai International har en välorganiserad struktur med aktiva medlemmar inordnade i mindre enheter. Medlemsvärvning ingår i programmet.

Europeisk inkulturation

Många fler buddhistiska grupperingar än de nu nämnda finns representerade i Europa. Den buddhistiska närvaron är egentligen mycket komplex och mångfasetterad. I dialogen med buddhister är det ofta svårt att finna en partner som representerar något mer än just sitt eget tempel eller den gruppering han eller hon råkar tillhöra. Det finns ingen samlande ledare motsvarande påven, även om Dalai Lama ibland felaktigt uppfattas som en sådan. I vissa länder finns buddhistiska federationer eller sammanslutningar, t.ex. i Frankrike, Italien, Belgien, Tyskland och Schweiz, men alla buddhistiska grupperingar ingår inte i dessa federationer. De större enheterna har inte heller någon auktoritet över de centra eller grupperingar som ingår i dem.

Även om de större förgreningarna ur theravada, mahayana och tibetansk buddhism finns representerade i Europa innebär inte detta nödvändigtvis att en viss grupps kännetecken och yttre attribut är desamma som i den asiatiska ursprungsmiljön. Inom vissa grupper använder man ursprungslandets språk i de religiösa ceremonierna och reciterar sutror på t.ex. japanska och kinesiska, språk som europeiska deltagare i de flesta fall inte förstår. Andra grupper strävar medvetet efter inkulturation och benämner sig själva kort och gott för ”västerländska buddhister” utan att närmare ange varifrån deras tradition härstammar. Historiskt har buddhismen visat sig ha god förmåga att anpassa sig till nya miljöer och att införliva element från nya kulturer. Man kan bara tänka på de förändringar som buddhismen genomgick först i Kina och sedan i Japan. Det har visat sig i forskningen att buddhismen i Europa idag i allmänhet lägger tonvikt på andra element än i de asiatiska ursprungsmiljöerna. Ekologiska och etiska aspekter t.ex. framtonar starkt i Europa och även i Nordamerika, likaså feministiska markeringar. De bakomliggande orsakerna är helt enkelt att vissa människor med ett intresse för dessa frågor också intresserar sig för buddhismen, därför att de uppfattar att den erbjuder en alternativ livsstil, där de här aspekterna kan få utrymme.

Euroyana

I en artikel med den fyndiga titeln ”The emerging Euroyâna” – euro-yana i analogi med theravada och mahayana – har Michael Fuss försökt klargöra vilka kategorier av människor som söker sig till buddhismen.1 En brokig mosaik framträder av grupper och intressen som ibland går in i varandra. Fuss urskiljer först buddhister och kristna som återfinns i mittfåran i sin respektive religion och som är engagerade i dialogen med varandra, medan de samtidigt behåller sin traditionella religiösa identitet. En annan grupp kallar han ”buddhistiska kristna” och menar därmed kristna som har integrerat buddhistiska element i sin kristna tro och utövning. Med ”kristna buddhister” avser Fuss döpta kristna som avsiktligt har konverterat till buddhismen. De har samma attityder och förhållningssätt till sin gamla respektive sin nya religion som konvertiter i allmänhet brukar ha. En sista grupp utgörs av dem som har en relativistisk inställning och obehindrat praktiserar en eller flera religioner samtidigt. De menar sig ofta stå utanför alla konfessionella ramar till förmån för någon form av hypotetisk universalreligion av typen New Age.

Hur har kristna reagerat på dessa olika grader av inflytanden från buddhismen? Med ”kristna” avses i det här sammanhanget människor som omfattar den kristna tron samt vinnlägger sig om att praktisera den och regelbundet går i kyrkan. Det finns säkerligen en mängd reaktioner, men de vanligaste kan summeras enligt följande. Till dem som reagerat positivt hör de som ingår i Fuss’ första och andra grupp, dvs. kristna som är involverade i dialog med buddhister och i olika utsträckning har integrerat buddhistiska element i sin kristna tro och praxis. I länder där katolska kyrkan som institution varit mycket stark och haft ett fast grepp över befolkningen har människor med en katolsk uppfostran ibland reagerat negativt mot olika former av religiöst tvång som de utsatts för tidigare i livet. Att man som skolbarn tvingades att gå i daglig mässa brukar anföras som exempel. För somliga av dem som bär på negativa reaktioner av det här slaget har buddhismen blivit en sorts befrielse, där de av fritt val kan följa en andlig väg som tilltalar dem. Det finns naturligtvis också negativa reaktioner. Många traditionella kristna ser buddhismen enbart som ett hot eller ett odefinierbart element i ett flummigt New Age-paradigm, och de är givetvis emot alla sådana influenser. Till denna kategori hör kristna som överhuvudtaget inte kan tänka sig någon kontakt med troende i andra religioner, de må vara buddhister, muslimer, hinduer eller något annat. Det finns också sammanhang där reaktioner i stort sett saknas, utom möjligen när Dalai Lama händelsevis kommer på besök. Så är t.ex. fallet i Sverige, därför att buddhismens inflytande här i landet är marginellt. Det finns endast några tusen buddhister här, och den som vill ha kontakt med dem måste själv göra en personlig ansträngning. Det kan tilläggas att reaktionerna även varierar i förhållande till konfessionell tillhörighet. Under Andra Vatikankonciliet formulerades texter om troende i andra religioner, inklusive buddhister. I den mån katoliker är medvetna om dessa texter och har följt den nuvarande påvens engagemang i religionsdialogen har de i allmänhet i varje fall en principiell beredskap för ett positivt möte med buddhister, även om det inte alltid blir förverkligat i praktiken. Eftersom den formen av undervisning från ett centralt läroämbete saknas bland protestanter, saknas ibland även motivationen för att möta buddhister, t.ex. i evangelikala kretsar, men det finns också många exempel på protestanter som är mycket aktivt engagerade i dialogen med buddhister.

Varför blir man buddhist?

Eftersom det rörde sig om en inomkatolsk pastoral konsultation och inte en dialogkonferens mellan buddhister och kristna, var endast en buddhistisk representant närvarande i Strasbourg, den ovannämnde Jérôme Ducor. Hans ord kom därför att väga tungt, inte bara därför att han var ensam buddhist utan också på grund av det han hade att framföra. På frågan varför somliga européer blir buddhister istället för att fortsätta att vara kristna, svarade Ducor att han tyvärr måste konstatera att dessa människor saknar kunskaper om sin egen kristna tradition. Det gäller såväl ungdomar som vuxna, menade han. Djupet i den kristna spiritualiteten är inte känt och den kulturella grunden för det kristna budskapet saknas, dvs. människor är inte medvetna om sina kristna rötter och får inte heller någon kunskap om dem i sin uppfostran eller kulturella bildning. När detta saknas är det, enligt Ducor, naturligt att människors religiösa sökande orienteras åt annat håll. Han lät faktiskt nästan som påven, då han uppmanade biskoparna och de övriga att försöka återställa kristendomens kulturella grund och göra kristendomens andliga rikedomar kända, så att människor där kan finna en spiritualitet att leva av. Ducor hänvisade särskilt till kyrkofäderna och den monastiska traditionen. Spiritualiteten gränsar till mystiken och det är också här som de bästa förutsättningarna finns för dialog mellan kristna och buddhister.

Det var även intressant att Ducor flera gånger under sin föreläsning hänvisade till kardinal Henri de Lubacs böcker om buddhismen från början av 1950-talet. De är fortfarande användbara och för övrigt under nyutgivning.2 Kardinal de Lubac anfördes som auktoritet bl.a. i frågan huruvida buddhismen skall betraktas som en filosofi eller en religion, en standardfråga som ofta dryftas i de här sammanhangen. I de Lubacs bok La rencontre de bouddhisme et de l’Occident är det tydligt att buddhismen betraktas som en religion, även om det är en religion utan teo-logi, som de Lubac skriver. Ducor tillade som sin personliga uppfattning att den största frågan i livet faktiskt är döden, som väntar alla. Det som ger ett existentiellt svar på den frågan kan kallas religion, och det gör buddhismen, menade Ducor. Ordet ”religion” får då en vidare betydelse än vad som är vanligt i den gängse västerländska terminologin och betecknar olika uttryck för människors existentiella sökande efter svar på livsfrågorna. Det kan tilläggas att i inledningen till Nostra aetate, Andra Vatikankonciliets deklaration om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna, används ordet i denna vidare existentiella mening.

En annan vanlig fråga är den om den dubbla tillhörigheten: kan man vara buddhist och kristen samtidigt? Somliga hävdar att detta är möjligt, men här svarade Ducor klart och entydigt nej. Det är en illusion att tro att man blir buddhist för att man praktiserar en buddhistisk meditationsform. Det som är avgörande för en buddhist är ”de tre tillflykter-na”, Buddha, dharma, och sangha. På ett buddhistiskt altare finns en staty av Buddha och där ser buddhisten mästaren och idealet. Det är, enligt Ducor, omöjligt att vara buddhist och samtidigt tro på en skapargud.

Rådgivande dokument

Konsultationen i Strasbourg utmynnade i en text, ett rådgivande dokument till biskoparna, eftersom det ytterst är biskopen i varje stift som är ansvarig för att dialogen med buddhisterna fortsätter och fungerar på bästa sätt. Dokumentet har i skrivande stund ännu inte publicerats men utkommer inom kort. Bland det som uppmärksammas i dokumentet som förutsättningar i dialogen kan nämnas adekvat utbildning vid teologiska fakulteter, katekescentra osv. Utbildningen bör förstås innefatta en kännedom om buddhismen, men också om olika former av kristen spiritualitet. De som skall representera biskopen i dialogen måste ha en solid kristen tro, tillräcklig teologisk utbildning för att kunna gå in i dialogen samt äga kunskaper om buddhismen i dess olika former. Eftersom buddhismen i Europa är så mångfasetterad och skillnaderna mellan de olika grupperingarna kan vara stora, behövs sådana kunskaper, särskilt som förståelsen av vad buddhism egentligen är kan vara bristfällig, såväl bland buddhister som kristna.

I dokumentet ges även några kriterier för urskillning, dvs. vad man skall ge akt på hos den buddhistiske samtalspartnern för att det skall bli en god dialog. Vederbörande bör ha en öppenhet gentemot andra buddhistiska grupper och ha ett engagemang i det som rör samhället. Han eller hon måste också uppfylla allmänna etiska villkor, som att respektera livet och människovärdet osv. Andra mer eller mindre självklara kriterier är att buddhisten har ett uppriktigt intresse för den kristna gemenskapen och själv är rotad i en autentisk buddhistisk tradition.

Som möjliga frågor att ta upp i dialogen med buddhister nämns det som rör samhället som helhet, som exempelvis rättvisa och fred, mänskliga rättigheter, religionsfrihet, ekologi, konsumism etc. Ett annat område är erfarenhet av olika former av spiritualitet, alltså sådant som rör meditation, bön och kontemplation. Samtal kan även föras om existentiella frågor som livet, döden och lidandet. Dialogen kan också handla om de båda traditionernas uppfattning om Gud eller det Absoluta och synen på människan. Kristna som engagerar sig i dessa frågor tillsammans med buddhister fördjupas i sin egen tro och tränas att tydligare klargöra den för andra. Dialogprocessen kan också bidra till att de upptäcker nya aspekter av sin tro, vilka tidigare varit undanskymda men kommit fram i ljuset tack vare buddhisterna.

Dokumentet avslutas med några ord om förhållningssättet gentemot de kristna som väljer att bli buddhister. Det är viktigt att kunna urskilja vad som kan vara positivt i ett sådant steg, samt att fortsätta att lyssna och respektera vars och ens andliga sökande.

Ny uppslagsbok i buddhistisk terminologi

I dokumentet från Strasbourg poängterades alltså kunskaper om buddhismen som en förutsättning för dialogen. Det faller sig naturligt att i detta sammanhang presentera en ny handbok om buddhismen som även är en avancerad uppslagsbok i buddhistisk terminologi. PCID har uppmärksammat boken och även rekommenderat den i tidskriften Pro Dialogo.3 Boken, som har utkommit i Indien, heter Buddhânasmrti (A Glossary of Buddhist Terms) och är skriven av dr Kala Acharya, en välrenommerad sanskritforskare, som är direktor för ett kultur- och forskningsinstitut i Mumbai.4 Det finns mig veterligt för närvarande ingen liknande handbok. Först ges en allmän introduktion till buddhismen och där ingår även översikter över de olika skolorna, buddhismens spridning och de buddhistiska, skriftliga urkunderna. Därefter följer själva ordboksdelen med ingående förklaringar av en stor mängd termer utifrån grundbetydelsen i sanskrit och pali. En stor fördel är att läsaren får veta termernas innebörd och relevans inom såväl theravada som mahayana. I enklare handböcker begränsar man sig till en skola – den författaren själv råkar tillhöra – eller nöjer sig med att ange termens betydelse med ett enda ord.

Till fördelarna med handboken hör också att den både är enkel och samtidigt avancerad. Den kan användas av forskare, men också av var och en som vill veta något om buddhismen. I förordet skriver författaren att hon alltid har varit av den uppfattningen att Buddhas undervisning rör människors hjärtan och bidrar till att forma deras liv. Ett av motiven till bokens tillkomst är helt enkelt att ge en grund för buddhistisk tro och utövning.

Enligt dr Kala Acharya kan kärnan i buddhismen sammanfattas i en enda vers ur Dhammapada, som det kan vara lämpligt att citera avslutningsvis: ”Avhåll dig från allt ont. Utveckla det som är gott och rena ditt sinne – detta är Buddhas undervisning” (s. 55).

Noter

1. Michael Fuss, ”The emerging Euroyâna”, The Way, april 2001, s. 141.

2. Henri de Lubac, Aspect du bouddhisme, Paris 1951; La rencontre du bouddhisme et de l’Occident, Paris, 1952.

3. Felix A. Machado i Pro Dialogo, Bulletin 110, 2002/2,
s. 243.

4. Dr Kala Acharya, Buddhânasmrti (A Glossary of Buddhist Terms), Mumbai, 2002.