Mariabilder i väst – då och nu

I större delen av den kristna världen har Jungfru Maria blivit föremål för särskild vördnad och kärlek. Däremot ansåg de protestantiska kyrkorna att denna inställning på allt sätt var missvisande. Resultatet blev i Sverige att Jungfru Maria nästan helt försvann ur den fromma konsten under flera hundra år. Under de senaste decennierna har hon däremot kommit tillbaka, på olika sätt. Dels har hon fått plats i den kyrkliga festkalendern och åtskillig kyrklig utsmyckning, dels har den världsliga konsten tagit upp Mariamotivet – tolkat på sitt eget nutida sätt.

I den medeltida katolska konsten, av vilken häpnadsväckande mycket har överlevt i Sverige, blir Maria alltifrån den romanska tiden – efter millennieskiftet år 1000 – en central gestalt. Modern med barnet framställs först med värdig stränghet som det anstår Himladrottningen. Med den gotiska känslosamheten blir samspelet mellan mor och barn allt mer uttalat. Statyer och hela altarskåp ägnas åt jungfrun som blev mor till Gud. Från 1300-talet med dess våldsamma kriser, särskilt i samband med digerdöden, kom en annan sida av hennes liv i centrum: Maria som den lidande modern. Hymnen om modern vid sonens kors, Stabat mater, skapas och har sedan tonsatts om och om igen seklerna igenom. Denna sengotiska bildkonst framställer den sörjande modern med sin döde son i knäet – ett motiv som rent kompositionsmässigt vanligen översteg bildhuggarnas förmåga. Först Michelangelo gjorde överväldigande konstnärliga framställningar av Pietà.

I dagens Sverige har en lång rad konstnärer, oftast kvinnor, lockats av motivet Maria. Genomgående är framställningen avskalad, medvetet grovhuggen; inte ens broderade kronor tycks kunna glittra med någon himmelsk prakt. Mer eller mindre uttalad är känslan för Maria som en representant för all världens mödrar, en av oss. Som mor hör hon hemma bland flyktingar. Det lilla barnet i hennes famn kan vara dött: i en lång serie vävnader bearbetar Ulla Schumacher-Percy sin egen sorg efter en tidigt död son. Hon kan vara den sörjande modern, som håller den döende sonen i en fotografiskt arrangerad tablå av Elisabeth Ohlson. Hennes bild kan vara söndertrasad, som i leror av Lena Lervik. Dagens svenska Maria sörjer. Himlen och hoppet tycks vara ofattbart långt borta. Kanske är kärnan själva detta uttryck för sorgen och för medkänslan hos både konstnär och betraktare inför hennes lidande som en bild för så alltför många människors plåga.

En märkligt rik och omfattande utställning i Sigtuna tar upp de skilda bilderna av Maria. Museet använder stadens utställningslokal, ett källarrum med luft och rymd, och visar dem under titeln Sju rum för Maria. Här finns inlånade medeltida Mariabilder, bl.a. från Historiska museet, men också enkla grävningsfynd som ger en antydan om Marias centrala bild i den medeltida vardagen, sida vid sida med moderna svenska konstverk. En lång rad svenska dikter bidrar med Mariabilder i ord, några av dem, som t.ex. av Emil Zilliacus, väl värda att uppmärksammas mer än annars. En förträfflig katalog finns till låns.

Medeltidens Maria med uppvaktning av alla helgon står mot de sörjande framställningarna, men här finns mer än detta. Vävnader av mer abstrakt typ, av Anita Graffman, anknyter till känslan av livets skörhet och drömmen om paradiset, denna senare uttryckt i form av sex väldiga cylindrar av tyg. Ett broderi av Sten Kauppi förbinder Maria med runstenarnas tid. Särskilt anslående och älskligt poetisk är Lisa Bauers tecknade förlaga till glasfönstren i Linköpings domkyrka, där den unga flickan Maria är klädd i en levande mantel av den svenska sommarens blomster (jämför den vackra boken om ämnet).

Också marianska vallfartsorter, nämligen två berömda i Frankrike, Lourdes och La Salette, presenteras med bilder av landskapet – och souvenirer av den ganska anskrämliga art som representerar senare tiders folkliga fromhet, världen över. På golvet finns en kopia målad av labyrinten i katedralen i Chartres, en framställning där den fromme på knä skulle fullborda en symbolisk vandring till Jerusalem. Dessa bilder av dröm och längtan, sorg och smärta, hopp och förvirring kompletteras med en stor mängd tidningsklipp, som ur helt andra aspekter behandlar den moderna människan och hennes sökande efter andlighet, eller åtminstone ett sätt att härda ut i ett liv där den inre tomheten gnager sönder välfärdens resultat.

Dessutom ackompanjeras utställningen av inspelad musik, som förstärker känslan av ett helgat rum, samt det behagliga plasket från en liten fontän, kanske en påminnelse om tanken på Maria som Livets Brunn.

Utställningen, Stora gatan 56 B, är öppen lördagar och söndagar 12–16 fram till den 12 januari 2003. Grupper och skolklasser kan boka visning på museet vid andra tider och på andra dagar. En rad program anordnas också under höstens gång kring Jungfru Maria.

Den som inte annars hade tänkt sig ett besök i Sigtuna kan ha skäl att tänka om. Det är en sällsynt tilltalande utställning i sitt lilla format och den förmedlar en känsla av kärlek och medkänsla med människan i all hennes skröplighet och längtan som går långt utöver det rent konstnärliga uttrycket.