Det falska dödsriket

För den som i litterär form vill reflektera över metafysiska frågor är den givna nutida genren sagoromanen, med en klumpig engelsk term även på svenska fantasy. Till stor del består den visserligen endast av rena äventyr, gärna kryddade med en portion magi, men liksom den närbesläktade formen science fiction kan den också gestalta spekulationer av alla de slag om mänskliga relationer och värderingar. En av mästarna i denna genre är Ursula Le Guin.

I hennes rika produktion från närmare fyrtio år intar berättelserna från Övärlden, Earthsea, en särställning. I motsats till de flesta av hennes romaner och noveller är åtminstone de första delarna formellt sett avsedda för ungdomar, men i de senare har Ged och Tenar, tonåringarna från de första berättelserna, åldrats och vunnit en mänsklig insikt som i viss mån får ersätta den förlorade makten. Burna av en annan vind (The Other Wind, översatt 2004), den senaste, är rimligen också den sista. Den behandlar flera grundläggande motiv hos Le Guin, från kvinnlig frigörelse till relationen mellan människor och andra varelser av stor inneboende kraft, men huvudsakligen rör det sig om att komma tillrätta med en falsk utformning av dödsriket. Den som inte finner ämnet i sig alltför svårhanterligt kan gott börja med denna volym. Till hjälp för en nytillkommen läsare finns hänvisningar till händelser och gestalter i tidigare berättelser. Språket är enkelt och klart, men den svenska översättaren har haft problem, så snart stilen blir mer formell och högtidlig, och det i barn- och ungdomsböcker vanliga sättet att försvenska engelska person- och ortsnamn ger ofta lätt löjliga resultat (liksom sorcerer har blivit spåman, fastän de inte sysslar med spådomar).

En av de lägre trollkarlarna, Ale, hemsöks av drömmar om sin döda hustru, som ropar till honom över den mur som skiljer levande från de döda. Samtidigt angriper drakar mänskliga bosättningar, medan kungen av västländerna känner sig tvungen till ett ovälkommet giftermål.

Döden är ett återkommande ämne hos Le Guin. Här får de lärda trollkarlarna genom säregna drömmar, traditioner från andra folk och halvt bortglömda skrifter klart för sig att deras dödsrike, en dyster skuggtillvaro, är en förvrängning och ett inkräktande på helt andra varelsers livsrum, nämligen de mäktiga drakarnas. Det rätta efter döden är att återfödas, i betydelsen att gå upp i allt levande, bli upphov till nytt liv i någon tänkbar form.

Att göra detta till ämnet för en hel roman, skriven i samma pseudo-realistiska stil som nästan alla berättelser inom sagoromanen, måste sägas vara djärvt. Det flätas samman med två andra motiv, det ena den ursprungliga samhörigheten mellan drakar och människor, de fritt flygande och de envist ägande, det andra kvinnlig frigörelse. Den avgörande förståelsen kommer genom en kungadotter från ett främmande, tämligen fientligt folk, en underkuvad och beslöjad flicka som skall tvingas in i ett äktenskap med västländernas kung. Hur hon växer i frihet och kraft och hur han från avsky inför det politiska tvånget finner henne som människa är en väsentlig del av berättelsen, ett uttryck för Le Guins genomgående känsla för kvinnor och deras svåra väg till frigörelse.

Som de flesta författare är Le Guin ojämn. En ofta återkommande teknik hos henne är den fiktiva rapporten från en värld som skildras på de professionella etnografernas/antropologernas sätt. Inte överraskande för dottern till en av Amerikas ledande forskare inom indianska kulturer, Alfred Kroeber. I berättelserna om Övärlden flyter språket mjukare, mer gestaltande än i de flesta romanerna och novellerna för vuxna, en gränsdragning som är tämligen så konstlad.

För den som vill fördjupa sig i Övärlden är det rimligt att läsa dem enligt den inre kronologin, som motsvarar den ordning i vilken de är tryckta, men skillnaden mellan de tre första och de två sista är påtaglig. Det ligger en uppenbar fara i att återvända till sin egen fiktiva värld efter många långa år, när man som författare har förändrats: läsaren kan ha en helt annan uppfattning av hur allting egentligen hänger ihop. Trollkarlen från Övärlden beskriver en ung man, Ged, som mödosamt finner sin begåvning men också måste bemästra sina egna onda sidor genom att bli medveten om dem. I nästa bok, Gravkamrarna i Atuan, återkommer Ged, nu som fullfjädrad trollkarl, men huvudpersonen är den unga prästinnan Arha/Tenar i mörkermakternas tjänst, en gripande skildring av flickans kast mellan grymhet och medkänsla. Den yttersta stranden handlar om dödens plats i livet. All livsglädje och konst sipprar bort, när en trollkarl bryter genom gränsen mellan liv och död. Det krävs det yttersta av Ged, inklusive förlusten av all egen kraft, för att läka denna spricka.

Långt senare återvänder berättelsen till de två med Tehanu. Ged är halvgammal och maktlös, Tenar änka efter en småbrukare. Kärleken dem emellan blir den enda ersättningen för allt de har förlorat. De tar sig an ett misshandlat flickebarn, som visar sig vara något långt märkligare än vad någon har känt till, en människa som samtidigt också är drake, de urtidsvarelser som hör samman med skapelsens eget språk. Burna av en annan vind, slutligen, utspelar sig ett tjugutal år senare, och spänner mellan trollkarlsstugan, kungapalatset och ön för de lärdaste av trollkarlar.

För Le Guin är kristendomen främmande, medan hon har uttryckt förståelse för taoismen, men det är hennes förtrogenhet med nordamerikanska indiankulturer som förefaller avgörande. Den yttersta stranden är en vandring genom dödsriket. De döda är maktlösa, närmast skuggor, i ett land med yttre drag av jordisk verklighet men utan något ljus eller någon kraft. Trollkarlen/shamanen kan i trans bege sig alldeles intill dödsriket för att återföra den sjukes själ till kroppen och därmed livet, men efter själva dödsögonblicket befinner sig själen för gott på andra sidan den stenmur som utgör gränsen. Om shamanen inte har återvänt till de levandes land i tid, blir han själv en fånge i dödsriket, även om hans kropp lever. Le Guin har för övrigt, något överraskande, hänvisat till Rilkes framställning i Duino-elegierna.

I Burna av en annan vind får vi alltså veta att detta dödsrike utgör en orätt tingens ordning och inkräktar på det ursprungliga fördraget mellan drakar och människor, när de gick sina skilda vägar en gång i urtiden. Det är skapat av trollkunniga som ville garantera ett gott och lyckligt personligt liv efter döden, men deras girighet berövade dödsriket all sol och glädje. Nu river man i trans med stor möda ner den mur av stenar som avgränsar skuggriket. De döda strömmar befriade ut i världen och går upp i allt levande under solen.

Romanen handlar alltså, bland annat, om konflikten mellan två motsatta metafysiska uppfattningar: döden som en skugglik fortsättning av livet och döden som ett led i återfödelsen i världen. Här finns ingen plats för en dialog eller kompromiss, när konflikten väl har kommit i dagen. Fastän Le Guin inte gärna talar om religion, än mindre om metafysik, gestaltar hon här hur tron handlar om en verklighet, som kräver både ställningstagande och aktivt verkande. Människorna måste utrymma sitt dödsrike, som inkräktar på drakarnas fria rymd, titelns ”en annan vind”. De dödas rätta plats är istället i det ständigt förnyade livet. En författare som vågar gestalta sådana frågor är verkligen en röst att lyssna till, och Le Guin är talför. Listan på hennes fullständiga verk är lång (se bibliografin på hennes egen hemsida), och älskarna av Övärlden får mer läsning på engelska i Tales from Earthsea, 2001.

Det är också en berättelse om kärlek, både om en lidelse som överlever döden och om den åldrande kärleken mellan Ged och Tenar, som har byggt sin egen glädje ur avgörande förluster och funnit lyckan i det lilla vardagliga livet, som inrymmer all storhet.